Psykisk ohälsa – Sida 11 – Aspiepower Media

Jag har blivit nominerad till ett pris!

Jag har blivit nominerad till ett pris

I söndags kväll när jag kom hem från Hagfors så hittade jag ett mail i min inkorg. Där stod det ”Grattis Joanna du är nominerad till Psykiatrifondens fördomspris.” Så kul! Sen började jag läsa vilka andra som var nominerade och jag måste erkänna att det känns lite sjukt att jag är nominerad till samma pris som Bianca Ingrosso och Anders Hansen och en hög andra människor som gjort bra saker för att öka öppenheten kring psykisk ohälsa. Förra årets vinnare var ingen mindre än Therese Lindgren.

Nomineringen

Min nominering lyder:
Joanna Halvardsson Nomineras för att hon genom sin blogg och sina föreläsningar samt genom ett aktivt deltagande i olika medier delar med sig av sitt liv med diagnoserna Aspergers syndrom och Bipolär sjukdom typ 2. Hon ökar öppenheten kring psykisk ohälsa på ett engagerande och naturligt sätt som tar hål på myter och blir på detta sätt en stor förebild för andra med liknande svårigheter och visar på en väg framåt.”

Blir inte besviken

Så i början av oktober blir det att åka till Stockholm och gå på gala. Största problemet just nu är vad jag ska ha för klänning haha. Vi får se om de blir en ny eller om jag får plocka fram någon ur garderoben. Jag är dock inställt på att inte vinna. Jag tycker att både Anders och Bianca gör större jobb än mig. De andra nominerade har jag inte riktigt koll på. Men det ska bli kul med gala iallafall. Läs om alla nominerade här.

Marie förlorade båda sina föräldrar i självmord

Suicidepreventiva dagen

I dag den 10 september är det Internationella suicidepreventiva dagen. Syftet med dagen är att öka kunskapen om suicide och minska antalet självmord. Därför återpublicerar jag detta inlägg som Marie skrev på min blogg för två sedan, för frågan är lika viktig i dag. Visst ni att i Sverige är det 30 personer i veckan som avslutar sitt liv? Det är sjuka siffror och det måste vi ändra på!
I kväll klockan 19-20 håller Suicide Zero en ljusmanifestation på Soltorget i Karlstad. Alla är välkomna!

självmord

Fotograf Øyvind Lund

Förlorade båda föräldrarna i självmord

Juli 1993. Samtalet till jobbet på McDonalds i Stockholm som kom att förändra mitt liv. Min mamma Kerstin hade försökt ta sitt liv. Min mamma. Sjuksköterskan, skolssköterskan, distriktssköterskan, medicinsk ansvarig sjuksköterskan, enhetschefen. Hon överlevde och jag fick svar på alla mina frågor. Livet gick vidare. Oktober 1997. Min mamma tar sitt liv. Hon orkade inte mer, handlingskraften kom före livskraften. Tunga år följde för min pappa. Försäljaren, fixaren, travfantasten, jägaren. 2006 orkade han inte heller mer. Bipolär och tjocktarmscancer. Två generösa och kärleksfulla människor lämnade världen alldeles för tidigt.

Min skyldighet att sprida kunskap

Jag har alltid varit öppen med mina föräldrars sjukdom och död. Om jag vetat det jag vet idag hade jag troligen kunnat förhindra mina föräldrars död. Men jag känner ingen skuld. Det är viktigt. Jag känner däremot att det är min förbannade skyldighet att sprida kunskap.

När jag föreläser börjar jag alltid med:
Jag föreläser av tre anledningar, 1- kunskap räddar liv, 2- jag vägrar skämmas för mina föräldrars sjukdom och död, 3- jag är inget offer- man kan leva ett gott liv trots min historia.

Nu kan jag göra något bra av min erfarenhet

2014 kom jag i kontakt med Suicide Zero och då kände jag- Äntligen! Nu kan jag försöka göra något bra av min erfarenhet. Genom mitt engagemang i Suicide Zero känns mina föräldrars död lite mindre meningslös.

Psykologiskt olycksfall ett bättre ord för självmord

Självmord, suicid och psykologiska olycksfall. Tre ord för samma definitiva lösning på ett tillfälligt problem. Personligen tycker jag psykologiska olycksfall är det bästa ordet. Det är ett olycksfall- det är inget val att inte orka leva. Man väljer inte sin sjukdom. Vi behöver förändra synen på psykisk ohälsa. Vi behöver ta bort skam och skuld. Vi behöver visa varandra mer omsorg och medmänsklighet. Det är inte bara en fråga för vården. Det är en fråga för alla. Vi kan alla göra skillnad. Vi kan alla räcka ut en hand, lyssna, inge hopp, hjälpa vidare.

Nollvision

Nollvision självmord. Nollvision trafikdöd. Två nollvisioner med olika resultat. Den ena fick både resurser och en ansvarig myndighet, den andra fick det inte. Resultatet är slående- nu är det dags att göra om och göra rätt. Det har börjat med att Folkhälsomyndigheten numer har ansvaret och att det avsätts mer medel men det är en lång väg kvar. Vi kan lära mycket av hur man arbetat med Nollvision trafikdöd men det behövs resurser.

Våga fråga. Våga lyssna. Våga vara medmänniska.
På suicidezero.se kan du lära dig mer om hur vi alla kan vara med och bidra till att rädda liv.

Marie Niljung, volontär Suicide Zero

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Fyra månader med Litium

Tiden går fort när man har roligt. Förra veckan blev de fyra månader med Litium. Det känns så ofattbart att jag var i så dåligt skick för fyra månader sedan när jag mår så jävla bra nu. Jag känner fortfarande det där lugnet jag skrev om i senaste uppdateringen. Jag kan riktigt beskriva känslan men den är sjukt skönt. Men det känns också lite läskigt.

Van att må dåligt

Jag är van att inte må bra så det känns lite läskigt att må bra. Det är som att man går runt och väntar på att det ska säga pang för jag är så van att det alltid är så. Jag säger att Litium har gett mig livet tillbaka och att medicinen har hjälpt mig så mycket men frågar ni min samtalskontakt och Ludde så säger båda två ”Joanna det är inte bara medicinen det är också du som utvecklats och växt”. Jag vågar inte riktigt tro på dom än men de kanske har rätt. Här nedan kommer i alla fall en uppdatering på vad som har hänt de här fyra månaderna.

Skillnaden:

Jag ältar inte längre.

Jag har alltid haft en förmåga att älta saker i onödigt. Tänkt om de blir så här eller så här eller så här. Eller beter sig hen så här för att jag sa så här eller så här eller så här….. osv…. Det tar sjukt mycket energi i onödan och det känns skönt att kunna släppa saker.

Känner mig inte stressad.

Förut var jag väldigt stressad och ville göra klart saker direkt. 90% av alla matcher Ludde kört under 9 år har blivit utlagda på hans hemsida innan han ens kommit in i duschen. Jag har uppdaterat hans hemsida från IKEA, på konferens, i Vietnam, i Skottland och på akuten. Nu kan det ta en vecka innan jag uppdaterar för mitt eget går först. När jag och Zandra var i Skottland så kollade jag mailen två gånger på sex dagar. Jag är annars världsmästare på att svara på mail och kollar den typ 20 gånger per dag. Samma sak är det gäller mina speedwaybilder förut satt jag hela natten efter matchen och redigerade för de skulle vara ut på morgonen nästa dag. Nu har jag inte ens redigerat klart bilderna från SM-kvalet som kördes för över en månad sedan. Jag kan helt plötsligt släppa saker och orkar de inte vänta nej då får de väl ta någon annans bilder då.

Är inte lika arg.

Jag är inte lika arg längre. I mars var jag en tickande bomb och fräste åt allt. Jag är fortfarande en person med mycket temperament men jag fräser inte lika mycket längre.

Mindre ångest.

Ångesten är nästan som bortblåst. Jag kan nog räkna gångerna jag haft ångest sedan mars på en hand. Vilket också betyder att jag knappt tagit några lugnande sedan dess.

Biverkningar.

Enda biverkningar jag har fått är ökad törst och att jag blir varmare/svettas mer. Det är dock biverkningar jag kan köpa så länge som jag får må bra.

Andra inlägg om Litium:

Insättning: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/19/valkommen-till-mitt-liv-litium/

Dag 3: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/20/dag-3-med-litium/

Dag 8: https://www.joannahalvardsson.se/2019/03/26/dag-8-med-litium/

Två månader: https://www.joannahalvardsson.se/2019/05/18/tva-manader-med-litium/

Litium är slut hos leverantören: https://www.joannahalvardsson.se/2019/07/05/litium-ar-slut-hos-leverantoren/

3 år utan självskadebeteende

Ursäkta mitt språk men TRE FUCKING JÄVLA ÅR UTAN SJÄLVSKADEBETEENDE!
I dag är det tre år sedan jag satt på Kumla anstaltens parkering. Jag hade i panik dragit hemifrån och tänkte att är man rädd för att man ska skada sig själv så kan det inte finnas ett bättre ställe att vara på än Sveriges säkraste anstalt.

Samtalet som förändrade allt

Jag smsade min bästa vän. Jag skrev att jag inte ville leva och det tog två minuter så ringde telefonen. Under det samtalet så sa han saker som förändrade allt. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv. Jag skadar också dom som står bredvid och inget kan göra.

Vill inte skada dom jag älskar

Jag stå ut med att skada mig själv men jag kan inte stå ut med att skada dom jag älskar. Så där och då bestämde jag mig för att 15 års självskadebeteende är över. Tack Carolina och Ludde för att ni alltid finns där och tjatar, stöttar och hejar. Tack för att ni aldrig lämnar mig fast jag stundvis beter mig som en idiot. Utan ert stöd och min envishet när jag bestämt mig för något så hade jag inte klarat det här. I dag firar vi tre år utan självskadebeteende! Jag är sjukt stolt över mig själv för att jag klarat det här trots vårens kris. Nu satsar vi på fyra år!

2 år och 11 månader utan självskadebeteende

självskadebeteende

2 år och 11 månader utan självskadebeteende

Ännu en månad har gått och jag hade ärligt talat glömt bort vad det var för dag i dag. Det rullar på och sedan jag fick Litium så har jag inte ens tänkt tanken på att skada mig själv. Livet flyter på just nu och det är skönt samtidigt som det känns lite läskigt. Jag är så van att må dåligt så det känns läskigt att må bra. Går runt på helspänn och väntar på att det ska säga krasch. Jag måste lära mig att leva med att livet faktiskt kan kännas bra. Om en månad har jag klarat tre år utan självskadebeteende det är snart en fjärdedel av den tiden som jag skadade mig själv. Nu gör vi på nästa månad ska vi fira!

« Föregående 1 … 9 10 11 12 13 … 78 Nästa »