När jag var 16 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Här kommer jag dela med mig av mina inlägg om hur det kan vara att leva med diagnosen. Och hur jag har gjort för att lära mig att hantera min diagnos och börjat se den som en superkraft.
Tack Uddevalla för i dag! Resan gick bra och det var sköt att inte behöva åka så långt den här gången. Föreläsningen gick också bra. Så bra så vi blev utslängda haha. Museet ville stänga 20.30 men ingen ville gå hem, det måste vara ett bra betyg. Nu är jag tillbaka på hotellet och ska chilla lite innan det är dags att sova.
Jag tycker att jag alltid försöker tänka att det jag gör ska vara funktionshinderanpassad. Fast jag själv lever med tre olika funktionsnedsättningar så är det inte så enkelt att tänka på allt. Förra veckan fick jag en kommentar från en av mina läsare. Hon gillade att jag börjat köra mer videos men hon har en hörselnedsättning och tyckte det var synd att mina videos inte är textade. När jag läste kommentaren så tänkte jag: ”Herregud varför har jag inte tänkt på det? Om det är någon som ska ha en funktionshinderanpassad Youtube kanal så är det ju jag!”
Så just nu sitter jag och lägger text på alla mina klipp så att många som möjligt ska ha möjligheten att se mina videos oavsett förutsättningar. Sen är det ju också bra för er som har lite svårt att förstå Hagförska haha;) Här hittar du min kanal!
I dag är blir det 1 år och sju månader utan självskadebeteende. Den här månaden är första gången som jag på riktigt känt ett behov att skada mig själv. Det hände för mycket saker på en gång som gjorde så jag kraschade. Men jag gjorde det aldrig, jag skadade inte mig själv. Min tatuering gjorde det den var tänkt att göra, att påminna mig om att det är över nu. 15 års självskadebeteende är över. Jag har personer runt omkring mig som älskar mig och jag inte göra det för deras skull. En dag kommer jag förhoppningsvis så långt så jag låter bli att göra det för min egen skull, men så långt har jag inte kommit än. Med rätt strategier så lyckades jag låta bli. Här hittar du mina strategier för att inte skada mig själv.
I dag är det 14 år och ca två veckor sedan jag fick diagnosen Aspergers syndrom. Då hade jag själv vetat om i ett år att jag hade en diagnos. Men utredningen sattes inte i gång förrän jag hade försökt att ta mitt liv för första gången. Jag får ofta frågan hur det gick till när jag fick min Aspergerdiagnos. Därför spelade jag in en video där jag berättar om det. Det är en lång historia så det är lättare att prata om den än att skriva. Här nedan hittar ni videon och jag hoppas att ni gillar den. Ni får jättegärna komma med förslag på vad ni tycker att jag borde prata om i nästa video.
Jag har fått så många fina och stöttade kommentarer av er efter gårdagens inlägg om att förlora ännu en kontaktperson. Sen har det också kommit in några mindre genomtänkta kommentarer som: ”Det är livet! Människor kommer människor går”.
Jag håller inte riktigt med om det. Självklart kan man inte förutspå hur livet kommer bli. Personer kommer försvinna ur ens liv. Men jag tycker det är stor skillnad på när personer passerar från mitt vanliga liv och när personer som ska ge mig stöd försvinner.
Har man rätt till ett stöd så ska man ju få det och det ska vara så bra som möjligt. En kontaktperson vars uppdrag är att vara ett stöd i vardagen för mig, kan inte komma in i mitt liv för att sen försvinna ur det igen ett halvår senare. Jag har en funktionsnedsättning, eller egentligen tre men de är genom min Asperger diagnos som jag har rätt till stöd genom LSS. Tanken är att vi ska träffas tre timmar en gång i veckan. Den här personen ska stötta mig och hjälpa mig med sådant som kan vara svårt. Och hjälpa mig att komma ut så jag inte isolerar mig. Exempel på saker vi brukar göra är: Gå på stan, äta lunch och gå och simma.
Det tar tid att lära känna en ny person. Min livshistoria är inte heller något man drar på fem minuter. Jag måste berätta det jag varit med om så dom ska förstå hur jag fungerar i vissa situationer. Det är många som tar de här uppdragen för att ha det som ett extra jobb. Sen är det väldigt dåligt betalt så det känns som att många inte går in helhjärtat. Som jag skrev i går så tycker jag att det är dags att kolla över systemet. Hur man jobbar med och tar in ledsagare/kontaktpersoner. Jag önskar att jag bara haft otur men tyvärr så hör jag hela tiden om andra som upplevt samma sak och haft många kontaktpersoner/ledsagare som kommit och gått. Människor kommer människor går men kontaktpersoner borde bestå.
