Aspergers syndrom

Ingen följer upp

Om en måndag är det ett år sedan de satte in Litium. Jag har haft bra effekt av Litium och jag tycker att det är stor skillnad mot för ett år sedan. Problemet är väl snarare att ingen följer upp medicineringen. Som sagt det sattes in i mars av en läkare jag aldrig träffat tidigare sen gick det till oktober till jag fick träffa ännu en läkare. Detta efter att jag själv hade ringt och bett om de för jag kände hur de blev sämre. Fick träffa en läkare som höjde dosen men sen hörde jag inget förrän för några veckor sedan när jag än en gång ringde och bad om hjälp.

Äntligen fick jag träffa en läkare

I dag var det äntligen dags! Äntligen fick jag träffa en läkare. Eftersom jag är van att psykiatrin inte lyssnar på mig 90% av tiden så var Carolina med som stöd. Den här gången hade vi dock oddsen på vår sida för vi fick träffa en jättebra läkare. Problemet är att han bara finns kvar i två veckor till…. Stafettläkare är bra eller inte! Jag började räkna efter och insåg att jag träffat fem olika läkare på psykiatrin det senaste året. Då har jag lite kontakt med dom nu mot vad jag hade för 10-15 år sedan.

Blandskov

Mitt största problem den senaste tiden är att jag arg hela tiden utan direkt anledning. För minsta lilla sak tänder jag till och exploderar och behandlar personer som bryr om mig som skit. Jag tror att det är en sorg som många med bipolär sjukdom bär med sig. De där studerna när man beter sig som en idiot mot dom man egentligen älskar men man kan inte göra något åt det. Läkaren tror att jag är i ett blandskov trots att jag själv tycker att det inte svänger så mycket förutom mina utbrott. Han menar att det är hypomanin som uttrycker sig i ilska.

Påverkas av mina trauman

Han tror också att jag påverkas mer än vad jag själv tror av mina trauman. Kanske har jag PTSD (posttraumatisk stresssyndrom.) Dock tycker jag att det är lite underligt att ingen tänkt den tanken för typ 15 år sedan. Men nu är det ju psykiatrin vi pratar om… Vi kom också fram till att jag ska testa ta Levaxin mot hypotyreos. (Den vanligaste biverkningen av Litium) Eftersom proverna inte är som de ska och det kan ge symtom som depression. Jag är glad för de kanske även kan göra min viktresa enklare för min ämnesomsättning är katastrof sedan de satte in Litium.

Skönt med en läkare som lyssnar

Det var skönt att träffa en läkare som lyssnar och förstår. En som tycker att diagnoser kan vara bra men inte ska ges till personer som inte behöver en. Att mediciner är bra i rätt dos om man följer upp dom. Att man i möjliga mån ska sätta in dom en i taget, så man vad som gör vad. De dåliga är att vi troligen inte kommer träffas igen. Nästa gång kommer de troligen vara en ny läkare och en ny efter det och det och det…. Hur ska man kunna hålla koll på en psykisk sjukdom om man hela tiden får träffa nya läkare i en timma som ska ta beslut över hur mitt liv kommer bli?

Gruppterapi

Vi får ge Levaxin en chans men det kan ta flera månader innan vi ser ett resultat. Fram till dess ska jag försöka fokusera på saker jag mår bra av. I april kommer jag även börja med gruppterapi där jag ska få lära mig att hantera känslor. Där kan jag än en gång undra varför ingen kommit på det för typ 15 år sedan? Men nu fokuserar på här och nu och tar en dag i taget.

Min lilla blomma gör vardagen enklare <3

3 år och 4 månader utan självskadebeteende

Ännu en månad har gått. I dag firar jag 3 år och 4 månader utan självskadebeteende. Just nu är jag väldigt stabil och depressionen har lagt sig.  Litium har gjort sitt och allt flyter på. Jag glömmer då och då bort att jag överhuvudtaget har ett självskadebeteende. Är det inte lite konstigt att det som var en stor del av mitt liv under 15 år inte längre är ett problem. Så länge som livet flyter på så är det inte längre ett problem.

En kamp för livet

Samtidigt vet jag att det inte alltid kommer vara så. Det kommer vara en kamp som kommer pågå hela livet. När livet inte flyter på så kommer tankarna komma tillbaka. Det är som ett missbruk och jag kommer alltid få kämpa mot impulsen. Men nu är det som sagt lugnt och jag tänker passa på att njuta av lugnt. När ni läser det här så ligger jag och sover laddar upp för resan ner till Skåne. I kväll ska jag fira med linschips. Grattis Joanna bra kämpat!

Jakten på en läkare

I går ringde jag psyk för att fråga om den där läkartiden jag aldrig får. Jag fick svaret att jag borde ha fått en tid för länge sedan. Typ ett år sedan… men tyvärr är det flera månaders väntetid. Jag förklarade att det inte går och då satte dom upp mig på återbudlistan. 20 minuter senare så ringer dom upp mig sa att jag hade en tid 09 i dag. Att de kan gå så smidigt för en gångs skull.

Hej depression!

Jag fick träffa en kvinnligt ST läkare som var väldigt trevig. Vi gick igenom typ hela mitt liv på 45 minuter sen kommer en överläkare in och bestämde hur vi skulle gå vidare. Först får jag inte träffa en läkare på ett år sen får jag träffa två på samma dag, värsta lyxen. Vi kom fram till att jag har en depression och planen är att testa att höja litium till tre tablett till kvällen. Det känns skönt för jag är livrädd för antidepp eftersom jag blir hypoman av det.

Kändes bra

Det kändes som de lyssnade och tog mig på allvar. Så i kväll höjer vi dosen och sen ska det tas blodprov om en vecka. Jag fick också veta att jag står i kö till en psykolog och prioriterad. Vi satte upp mig för ett år sedan men då var ett ett årsväntetid och det funkade inte så jag i stället till en sköterska som jag pratar med. Jag trodde att de tog bort mig från listan när jag fick henne men tydligen står jag kvar. Jag hoppas på att jag kan få psykolog A igen för jag saknar honom.
Efter mötet var jag helt slut och gick hem och sov i två timmar. Jag har verkligen ork längre. Nu ska jag i väg och träffa en eventuell arbetsgivare, håll tummarna!

 Oddsen på min sida

Vädret ute gör att jag inte ens vill kliva upp. När klockan var tolv var det så mörkt ute så man kunde tro att klockan var sjutton. Men det var bara att palla sig upp 07.30 i morse för att gå till vårdcentralen och ta Litiumprov. Jag kom dit vid 07.45 men det var världens längsta kö så kom in 08.28, två minuter innan det skulle vara försent att ta provet. Skönt att ha oddsen på min sida för en gång skull.

Sjukhus dag

Jag hade en riktig sjukhus dag i dag så när proverna var tagna var det dags att åka till sjukgymnasten. Det var första gången vi träffades för min gamla har gått i pension. Jag skickade själv en egenremiss för ca en månad sedan för att jag har spänningshuvudvärk som jag tror kommer från min trasiga axel, nacke och armbåge. Sjukgymnasten trodde samma sak.

De förstår inte

Jag har haft sjukgymnastik i perioder i typ 20 år men när de funkar bra så tycker dom att jag klarar mig och kan gå till ett gym själv. De förstår inte att det inte funkar för att jag har en tid och en plats och en person som väntar på mig. När jag inte har det ställer min asperger till det och tycker jag gör det sen… eller sen… eller sen… 20 år senare har jag varit på ett gym typ tio gånger.

Äntligen lyssnar dom på mig

De skulle aldrig komma på tanken att ta av mig mina glasögon och säga ”Nu går det så bra att läsa så nu tar vi av dom här”. Dom är ju ett hjälpmedel som jag behöver precis som det här stödet. Men nu verkar de äntligen lyssna på mig så från och med nästa vecka ska jag få ha vattengympa i varma bassängen två gånger i veckan. Tanken är att jag också ska få träna på deras gym men armbågen måste bli lite bättre först. Det är skönt att någon äntligen lyssnar men vi får se hur länge jag får vara kvar den här gången.

Vidare till psyk

Efter sjukhuset var det dags att åka till psykiatrin för att träffa min samtalskontakt. Som sagt det är en riktig sjukhus dag i dag. Vi hade ett bra samtal och jag sa att jag var i behov av att träffa en läkare för jag är på väg in i en depression. Det har varit högt tempo senaste tiden och de hände massa saker kring mig. Bland annat att jag blir arbetslös på 25% när den här månaden är slut. Saker som påverkar vem som helst men mig lite mer pga mina diagnoser.

Vad håller dom på med?

Jag vet inte riktigt vad psykiatrin håller på med för jag skulle ha haft en tid för 1ÅR SEDAN! När jag sa det så gick hon in och kollade i journalen och där stod det att jag skulle haft en tid 8/10 2019 men de ställde in den för läkaren blev sjuk. Det är bara lite konstigt för 1: Jag har inte fått någon kallelse. 2: De har inte heller ringt och ställt in tiden. På riktigt vad håller dom på med?  Får ringa dom i morgon och försöka tjata till mig en tid.

Fick beröm

Hon gav mig ändå beröm för hur jag hanterar situationen. Att jag säger till i förväg innan de brakar löst helt. Att jag försöker göra det bästa av situationen och har fixat att jag kommer ha saker jag kan göra även om jag är arbetslös så jag kommer ut. Tex sjukgymnastiken och min kontaktperson. Hon tyckte också att jag skulle börja ta Atarax varje dag som ett skydd. Så det är bara att kämpa på så löser det sig på något sätt för de brukar det göra för mig.