Kategori: Aspergers syndrom

Livet med Aspergers syndrom

När jag var 16 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Här kommer jag dela med mig av mina inlägg om hur det kan vara att leva med diagnosen. Och hur jag har gjort för att lära mig att hantera min diagnos och börjat se den som en superkraft.

Aspergers är en av diagnoserna inom autismspektrumet som också omfattar autism, atypisk autism och desintegrativ störning. Aspergers

innebär liksom de andra diagnoserna inom autismspektrumet begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga.

Aspergers beskrivs ofta som autism hos personer med normal- eller hög begåvning men utan de omfattande kommunikativa svårigheterna som finns vid autism.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. ”Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: ”Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger ”Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen ”Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Fallet Sannah: Polisen borde ha bättre kunskap om NPF-diagnoser

Fallet Sannah

I går när jag skulle gå och lägga mig så startade jag tv:n i sovrummet. Kalla Fakta började precis och jag reagerade för att de sa att dagens fall hade hänt i Ekshärad i Värmland. (Som hör till Hagfors kommun). Programmet handlade om Fallet Sannah. Hon hade blivit utsatt för en våldtäkt när hon var 15 år. Hon kände igen gärningsmannen för att hon kände honom och när det kom fram vad som hade hänt så gjorde hennes föräldrar en anmälan. Hela historien är en stor soppa men de hela slutade med att gärningsmannen gick fri, åtal väcktes ej.

Fick betala skadestånd till gärningsmannen

Senare blev i stället Sannah dömd för att ha hittat på allt. Trots att hon har ett rättsintyg som styrker handlingen och kan peka ut gärningsmannen. Så nu får hon betala skadestånd till han som våldtog henne. Det är helt sjukt hur vårt rättsystem fungerar. Kalla fakta kommer även fram till att det finns bevis som polisen struntat i och att det finns brister i utredningen , för att polisenhela tiden utgick från att Sannah ljög.

Jag har upplevt samma sak

Sannah har även Aspergers syndrom och hon berättar om hur hon upplever att polisen inte förstod hennes funktionsnedsättning och svårigheter. De pressade henne på ett sätt som inte är okej. Jag känner igen det Sannah beskriver, jag kan bara prata utifrån mig själv. När jag var 16 år så utsattes jag för ett sexuellt övergrepp. (Ni kan läsa mer om det här) Även jag blev dåligt bemött av polisen.

Polisen borde ha bättre kunskap om NPF-diagnoser

När mitt andra förhör skulle hållas så var det självaste chefåklagaren som skulle hålla i det. Han hade läst på om min diagnos, trodde han i alla fall. I rummet fanns jag, min klassföreståndare, en polis och åklagaren. Min klassföreståndare var med för att jag inte ville ha med mina föräldrar men de ville att någon vuxen skulle vara med. Hon var dock tillsagd att hon inte fick säga ett ord under förhöret för det spelades in. Det visade sig att åklagaren inte hade läst på om Aspergers syndrom utan om ”vanlig” autism och han började prata till mig som jag vore ett barn. Flera gånger frågade han om jag verkligen förstod vad han sa.

Svarade plikttroget på alla frågor

Jag satt där snällt och svarade plikttroget på alla frågor. När man sitter i en sådan utsatt situation som detta var så vill man ju bara att allt ska bli så bra som möjligt. Därför svarade jag på polisens frågor, för hur skulle de annars kunna hjälpa mig? I dag när jag tänker tillbaka på det så känns det bara absurt att han sitter och frågar vad jag hade för trosor på mig samtidigt som han pratar till mig på bebisspråk. När förhöret var slut och min klassföreståndare äntligen får prata så skriker hon: ”Vad håller ni på med egentligen? Varför pratar du till Joanna som hon vore efterbliven? Hon är troligen smartare än vad du är”. Åklagaren började mumla något ohörbart och såg besvärad ut. När det kom fram att han läst på om fel diagnos så bad han om ursäkt.

Har det någon betydelse vad jag använder för trosor?

Jag tycker att polisen borde ha lite mer kunskap om NPF-diagnoser. Sen tycker jag att det är sjukt att de ställer frågor som vad man hade för trosor på sig. Va fan spelar det för roll? För även om jag nu skulle runt naken på stan så har INGEN rätt att ta på mig om jag inte tycker att det är okej.

Här kan ni se programmet om Sannah.

Jag får sjukersättning!

Plötsligt ändras saker snabbt… JAG FÅR SJUKERSÄTTNING!!!

I går skrev jag ett inlägg om ovissheten och stressan av att inte veta om jag kommer få sjukersättning eller ej. En halvtimma efter jag tryckte på publicera så ringer pappa och säger att min handläggare på Försäkringskassan hade ringt. De ringer honom för att vi skrivit en fullmakt för att jag inte orkar prata med dem. JAG FÅR SJUKERSÄTTNING PÅ 50%. Det behövdes inget tjafs, ingen överklagan, inget slöseri på energi, inga fler läkarintyg. Äntligen är det över!

Vissa kanske tycker att det är sjukt att jag jublar över att få halv sjukpension. Ni är troligen friska personer som inte vet hur systemet fungerar. Hur jobbigt det är att hela tiden bli ifrågasatt fast man kämpar på så hårt man kan, för att fungera så bra som möjligt. Det är bara de närmaste som ser hur hårt det tar när man kraschar för att man försökt för mycket. Hur lång vägen tillbaka är efter en krasch. Bara för att man har försökt att passa in i mallen som vårt samhälle har. Det känns sjukt skönt att äntlig få ha en vardag som ”vanliga” människor har. Utan att behöva vara rädd för att krascha för man måste prestera mer än vad man klarar av för att få ekonomin att gå ihop.

Tack Försäkringskassan för att jag äntligen kan få ett lugn!

Jag får sjukersättning — Baby, vi får nog ta och fira det här med en stickis!

Att pausa när det behövs…

Ovissheten stressar

Det har varit mycket senaste tiden. Ovissheten att inte veta om jag har någon inkomst nästa månad stressar mig. Jag har fortfarande inte fått beskedet från Försäkringskassan om jag får sjukersättning eller ej. Grädden på moset blev gårdagen som var en kaosdag. Klockan ringde 8.15. 8.45 lämnade jag bilen vid verkstaden. 9.30 vägde jag in mig på Viktväktarna. Hann hem och sitta ner i 20 min. Träffade min kontaktperson 11-13. Hann hem och sitta en liten stund till. Sen sminkade jag mig och gjorde mig klar.

Ett sammanbrott

Efter det fick jag ett sammanbrott och grinade bort allt smink. Ringde till Carolina och skrek att jag inte orkar föreläsa, att jag är trött och bara vill sova. Tyvärr är det ju det här nackdelen med att vara föreläsare jag kan inte skicka någon annan när jag inte orkar. Visst kan jag ställa in men då skapar jag ett dåligt rykte om mig och själv och förlorar en månadslön. Ställde mig i duschen tvättade bort allt smink och sminkade om mig. 15.40 kom Carolina och hämtade mig och körde mig till verkstaden. 16.30 lämnar jag verkstaden och åker och plockar upp min vän Malin som skulle bli med som sällskap. Vi kommer fram till Grums ca 17.30. Började föreläsa 18.00 och många vill ställa frågor efteråt. Kommer hem till 21.00 lägger mig i badet innan jag tar en sömntablett.

Att pausa när det behövs

Tanken var att jag skulle jobba förmiddag i dag men jag bestämde mig för att ta sovmorgon och vaknade vid 09. Det gäller att pausa när det behövs. Nu sitter jag och äter frukost och ska snart åka till jobbet. Det var skönt att få sova ut ordentligt och få ny energi. Annars gick föreläsningen bra. Jag slog tydligen besöksrekord, det brukar komma runt 25 personer i går kom det närmare 70 personer.

Att pausa när det behövs

Vem är egentligen Joanna?

Vem är Joanna?

Eftersom det kommit in så många nya läsare här senaste tiden så kanske det är någon som tänker vem är Joanna? Så det kanske är dags för liten presentation?

Joanna var en tyst snäll och blyg liten tjej

Joanna, Emelie, Nathalié, Halvardsson föddes på Karlstad BB den 9 februari 1988 klockan 20.28. Jag är uppvuxen med mina föräldrar i Hagfors i norra Värmland. Ni vet staden som Monica Zetterlund och Christer Sjögren kommer ifrån. Jag har alltid uppfattas som en snäll tyst och blyg liten tjej som satt längst bak i klassrummet och inte var till besvär. Den som helst ville umgås med de vuxna. Som barn hade jag massa vänner men jag kände mig ändå annorlunda och utanför. Jag tyckte att det var jobbigt att umgås med mer än en person i taget. Men fram till till högstadiet fungerade det ändå ganska bra. Sen blev jag tonåring och då ska man helt plötsligt börja umgås på ett annat sätt. Som barn kunde jag kolla på när mina kompisar lekte och göra lika dant. Men som tonåring börjar man att använda sociala oskrivna regler och är på ett viss sätt, det funkade inte för mig.

Utanförskap och mobbning

Som 13 åring fick jag kontakt med Barn och Ungdoms psykiatrin för första gången. Då hade det kommit fram att jag kände mig ensam och utanför och att tjejerna i min klass stötte ut och mobbade mig. Som 14 åring hade deras mobbing krossat mig. Jag vill inte leva längre och jag försökte ta mitt liv för första gången. Sen väntade många år med psykisk ohälsa, självskadebeteende, psykoser, psykiatrisk slutenvård och åtta självmordsförsök. Vill ni veta mer om den perioden så kan ni lyssna här.

Det var inte meningen att jag skulle dö

Det var någonstans där i ambulansen på väg till sjukhuset efter mitt åttonde självmordsförsök som jag insåg att det här är inte meningen. Det är inte meningen att jag ska dö för då hade jag varit död för länge sedan. Det måste finnas en mening med att jag överlever hela tiden och den är att jag kan berätta min historia för att hjälpa andra. Jag kan inte göra något åt det jag varit med om men genom att berätta min historia så kan jag göra så inget barn behöver gå igenom det jag gått igenom.

Bipolär typ 2

Sommaren 2015 fick jag även diagnosen bipolär sjukdom typ 2, då hade jag haft diagnosen i 12 år utan att veta om det. Det var skönt att äntligen förstå varför mitt liv alltid varit en stor berg och dalbana. Än i dag försöker jag lära mig att förstå hur jag ska hantera diagnosen. Men vi har hittat rätt mediciner och efter 15 år har jag avslutat mitt självskadebeteende.

Joanna

Prisad föreläsare

I dag har jag hittat tillbaka till livet. Jag har utbildat mig till journalist. Jag är en prisad föreläsare och driver företaget Aspiepower media där jag bloggar och föreläser över hela Sverige. Platea AB utsåg mig till Årets Modiga Hjärta 2016 och Autism och Asperger föreningen i Värmland utsåg mig till Årets pusselbit i Värmland 2017 för mitt arbete med att öka öppenheten kring psykisk ohälsa/diagnoser. För att jag är en förebild för barn och unga med liknande svårigheter.

Särbo och förlovad

I dag bor jag i Karlstad tillsammans med min lurvunge och bästa vän katten Baby. Jag är förlovad och har ett diastansförhållande med Henrik sedan snart 6 år tillbaka och jag fick två kids med på köpet.

Speedway fantast

Jag är född till speedwaynörd och var på min första isracingtävling vid tre veckors ålder. Jag har bara missat åtta av speedwaylaget Valsarnas hemmamatcher i elitserien och allsvenskan på 27 år. Jag brinner för sporten och jobbar ideellt som bland annat webbmaster åt speedwayföraren Ludvig Lindgren, som också är min bästa vän.

Lever drömmen

I dag lever jag drömmen och gör det jag älskar. Jag driver eget på 25% och jobbar 25% på ett Elföretag där jag bla sköter om sociala medier och hemsida. Jag är även Attitydambassadör för Hjärnkoll och sitter med i styrelsen för föreningen Hjärnkoll i Värmland. Jag har hittat styrkorna med mina diagnoser och tar vara på superkrafterna. Jag har valt att dela med mig av min historia för att jag vill öka öppenheten kring psykisk ohälsa. Men framförallt vill jag visa att en diagnos inte behöver vara ett hinder. Utan också kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp. För det är jag ett levande bevis på. Nu har ni fått lite mer info om vem Joanna är. Jag hoppas att ni gillade inlägget.

Personer som ofta nämn i min blogg:

Henrik: Min pojkvän.
Baby, Bebbsan, Backyard Baby, Fröken B: Min katt och bästa vän.
Carolina: Min bästa vän som alltid finns där och ställer upp till 200%.
Ludde: Min bästa vän speedwayföraren Ludvig Lindgren.
Mamma och pappa: Tror inte de behöver någon närmare beskrivning.
Dregen: Rockstjärnan Dregen som är gitarrist i Backyard Babies och The Hellacopters. Mitt hjärta slår några extra slag för honom.

« Föregående 1 … 22 23 24 25 26 … 37 Nästa »