Ännu en månad har gått. Nu har jag klarat 1 år och 10 månader utan självskadebeteende. Det känns som det börjar gå på rutin nu. Jag vet vad jag ska göra om känslan kommer. Nu är bara två månader kvar sen har jag klarat två år!
Här och här hittar du mina videos där jag pratar mer om hur jag avslutade mitt självskadebeteende.
När jag fick beskedet om att jag beviljades sjukersättning så var det många som sa: ”Åh va skönt nu får du lite lugn och ro och behöver inte krångla mer”. Så ser tyvärr inte verkligheten ut. Jag har inte bara sjukersättning jag har även särskilt högriskskydd och har haft det sedan jag började jobba 2012. Det kan man få om man har många men korta sjukdagar (minst tio per år). Det innebär att jag inte har några karensdagar. Jag och min arbetsgivare får betalt från dag ett om jag blir sjuk.
Nu gick det dock ut och jag var tvungen att söka igen. Jag skickade in två läkarintyg när jag sökte om sjukersättning för tre månader sedan. Därför skickade jag inte in några den här gången utan tyckte ”Se tidigare intyg”. Men nej så smidigt kan ju inte Försäkringskassan fixa saker. Så nu måste jag skicka in två nya intyg där det står exakt samma sak som det stod för två månader sedan. Seriöst tror dom på allvar att mina KRONISKA sjukdomar förändras på två månader? För övrigt står det i de andra intyg att om mina sjukdomar kommer förändras så kommer det bli mot det sämre.
Nu har jag har tills den 24/5 på att skicka in intygen… Dom har verkligen ingen verklighetsinsikt. Ringde psykiatrin och de skrattade när jag sa att jag behöver en läkartid innan maj är slut. De är totalt underbemannade just nu. Jag ska vara glad om jag kan få en tid i slutet av juni. Det var en jättetrevlig sköterska som sa ”Krånglar dom så säg att de ska ringa till oss på det hemliga numret som de har. De ska inte ha någon onödig diskussion med dig. Det är vi som är underbemannade och det ska inte du blir straffad för.”
Psykiatrin skulle i alla fall göra allt för att min läkare ska fixa det. Eftersom han redan skrivit ett intyg så hoppades hon på att han skulle ha tid att gå in och komplettera det. En sak är i alla fall säker att är man inte utbränd innan man får kontakt med F-kassan så är man det innan äventyret är över. Det känns som allt ska vara så krångligt som möjligt så folk inte ska orka söka. Jag har förmågan att kunna prata för mig och inte ge mig men dom som inte orkar det då? När man är som svagast och behöver stöd då ska man va som starkas för att orka slåss för att få det man har rätt till.
Klockan sju i morse ringde klockan och det var bara att kliva upp och packa in Baby i bilen och åka mot Hagfors. Klockan 11 var det dags att ta ett sista farväl av farmor. Det blev en fin stund.
Jag valde att ta lugnande i förebyggande syfte. En begravning är ju något som påverkar alla men jag är ju extra känslig och sårbar på grund av min bipolaritet. Efter två år med sjukdomen på papper så har jag börjat förstå hur jag fungerar. Jag har också insett att det är bättre att ta lugnande vid vissa situationer som kan sätta igång ett skov.. Att bromsa redan från början.
Lagom till allt var klart och jag har gjort allt jag måste den här veckan så högg det till under revbenen igen. Så nu har jag tagit en morfintablett och bäddat ner mig i sängen. Njursten är ett dåligt påhitt!
Att åka på konferens själv… För tio år sedan hade jag inte ens tänkt tanken. Herre gud hur skulle det gå till? I dag känner jag bara: Vad är det värsta som kan hända? Jo att jag får panikångest och måste gå därifrån och får jag det så har jag lärt mig något av det. Men det vet jag ju inte förrän jag försökt.
Jag var lite nervös när jag gick från hotellet till Kistamässan. Tankar som snurrade i mitt huvud: ”Hur ser lokalen ut?” ”Finns det någon jag känner där?” ”Vem sitter jag bredvid på lunchen?” Helt i onödan för när jag klev innanför dörren var det någon som sa hej Joanna. Det var Sofia, vi hade aldrig träffats förut. Jag hade ingen aning om vem hon var men hon kände mig genom mina sociala medier. Det slutade med att vi spenderade hela dagen tillsammans.
Det pratas mycket om hat och trakasserier på sociala medier. Men min blogg öppnar också upp för att träffa många fina personer och få nya vänner. Innan jag ens kommit in i mässalen så hade fyra personer stoppat mig. Det är nog närmre 30 personer som stoppat mig under dagen för att säga att de följer min blogg och att jag är bra❤ Det är värsta egoboosten att åka på konferens ?
Det har varit en väldigt givande dag men nu är jag helt slut i huvudet. Nu sitter jag på tåget mot Kumla och kommer hem en timma tidigare än vad det var tänkt för jag skippade de sista. 07 i morgon ringer klockan och jag ska åka till Hagfors för farmors begravning.
Hela världen har blivit berörda av Tim ”Avicii” Berglings bortgång. Under torsdagen gick familjen ut med ett pressmeddelande där de skriver ”att han inte orkade längre”. Varje vecka är det 30 personer i Sverige som väljer att avsluta sina liv. Ändå är självmord inget vi pratar om.
Jag kunde ha varit en av de där 30 personerna men i dag är jag glad för att jag har misslyckats nio gånger. För egentligen ville jag aldrig dö. Det gjorde bara så ont i själen så jag inte visste vart jag skulle ta vägen och tyvärr har inte livet en pausknapp.
På bild 1 ser ni Joanna 14 år som inte vill leva och som trodde att livet var förstört.
På bild 2 ser ni Joanna 30 år som jobbar med det hon älskar och lever drömmen och mår helt okej trots en psykisk sjukdom och en NPF-diagnos.
I bland kan det kännas som att dina föräldrar och andra vuxna runt omkring inte förstår någonting. Men troligtvis gör dom allt dom kan och lite till för att det ska bli så bra som möjligt för dig. Ge aldrig upp! Livet är inte förstört man kan alltid börja om. En dag kommer allt bli bra igen, jag lovar!
Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.
Bris – Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.
Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
Jourhavande präst nås via 112.
Mind’s Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 90101.
Källa: 1177