Okategoriserade Psykisk ohälsa/diagnoser Sjukvård

Det krävdes en ny överdos för att få vård…

vård

Jag har under flera månader nu funderat över om jag ska skriva det här inlägget. Om jag ska skriva det, hur mycket ska jag skriva?
Kommer jag bli dömd nu och kommer folk börja se på mig på ett annat sätt? Men jag har beslutat mig för att skriva det här inlägget.  Jag är trots allt Attityd ambassadör för Hjärnkoll och jag har tagit på mig att ett uppdrag att prata öppet om psykisk ohälsa. Och jag vill berätta det här för jag vill visa hur dåligt psykiatrin i Sverige fungerar.

8 självmordsförsök i bagaget

Ni som följt den här bloggen ett tag vet att jag har åtta självmordsförsök, psykoser och x antal inläggningar på psyk bakom mig. Från att jag var 14-20 år hade jag kontakt med psykiatrin flera gånger i veckan. För ungefär tre år sedan bedömde psykiatrin att jag var frisk nog att klara mig utan dem. Jag åt då en medicin mot psykoser och de tyckte att den behöver jag inte längre för nu hörde jag ju inga röster.

Det vi kommit på nu i efterhand är att den här psykosmedicinen även är en medicin man använder för att behandla Bipolär sjukdom. Men eftersom vi inte hade någon aning om att jag var bipolär så förstod man inte heller att man behandlade mig även för det.  Så när man plockade bort psykosmedicinen så började man även att sluta medicinera min bipolära sjukdom. Som psykiatrin efter 12 år inte insett att jag hade.

Vad händer den dagen jag behöver hjälp igen?

Redan då när de ville skriva ut mig från psykiatrin så undrade jag vad som händer den dagen jag mår dåligt igen? Jag hade mått dåligt i över 14år, det är mer än halva mitt liv. Jag var orolig för att tappa tryggheten som det gav att faktiskt få komma dit en gång i halvåret på medicinuppföljning.
Men de lugnande mig med att säga att det är inga problem. Eftersom jag funnits i systemet så länge så skulle jag få förtur om jag någon gång skulle må dåligt igen. Jag skulle inte behöva vänta tre månader på att få en tid.
Okej det lät bra, vi testar då, jag får ju komma tillbaka om de inte går.

Hade gått sakta men säkert utför

Nu i efterhand inser jag hur det sakta men säkert gått utför efter att de satte ut min medicin.
Som jag skrivit innan så kom dagen när det inte gick längre i somras.  Jag var utbränd, sov runt fem timmar per dygn i två månader och studsade ändå runt som en studsboll hög på red bull. Jag hade fruktansvärd ångest och började skada mig själv igen.

 

Var för frisk för akuten men för sjuk för öppenvården

Jag ringde till öppenvårds psykiatrin och berättade läget och att jag måste få någon att prata med. Där fick jag svaret: ”Vi har tre månaders väntetid här, du mår för dåligt så du får ringa psykakuten”. Okej svarade jag och ringde psykakuten och berättade samma sak.

Där fick jag svaret: ”Du är för frisk för att få en akuttid, ring öppenvården”. Jag ringde till öppenvården tre gånger och akuten tre gånger men de skickade bara runt mig. Tillslut sa en sköterska på öppenpsyk ”Ring kyrkan”. Jag testade men de vill ju såklart inte ta emot mig när jag berättade om att jag hade Aspergers syndrom och självskadebeteende. Det ville ju inte de ha på sitt ansvar.
Jag ringer även Vuxenhabiliteringen och undrar om det fanns någon jag kunde  få prata med där i väntan på psykiatrin. Fick en tid till en psykolog två månader senare.

Betalade för att få vård

Tillslut gick det inte mer, jag kontaktade en privatläkare och betalade för att få vård.
Hon sjukskrev mig helt en vecka, sen 25 % i fyra veckor, något jag själv önskade för jag pallade inte att vara hemma helt för jag var så hyper.

Efter tre veckor bröt jag ihop totalt. Och det gick så långt så jag tog min nionde överdos, fick åka ambulans, dricka kol och ligga på sjukhus med dropp för att få ut gifterna i min kropp. Den här gången slapp jag bli magpumpad för att jag hade koll på hur mycket mediciner jag stoppade i mig. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp.

Behövde ta en överdos för nionde gången 

Och det sorgligaste är att det funka. Efter min överdos fick jag direkt komma till psykakuten, nu var jag nog sjuk. Väl där sa jag till en läkare :

”Jag har läst lite på nätet, jag tror att jag har Bipolär sjukdom”
”Varför tror du det sa han?”
Jag läste upp alla symtom som jag tyckte stämde på mig som jag skrivit ner på en lista. När jag läst klart så sa läkaren bara ”Det tror jag med”.

 

Äntligen fick jag hjälp

Från den här dagen har jag fått gå hos en psykolog  på öppenvården en dag i veckan. De har gjort en diagnos utredning, Jag hade Bipolär sjukdom typ 2 och har haft det i 12 år utan att psykiatrin har märkt det. Och de har nu även satt in medicinen tillbaka. Men jag tycker det är så fruktansvärt sorgligt att det ska behöva vara så här. Jag har funnits inom psykiatrin i 14 år men jag behöver ta en nionde överdos för att bli ”nog” sjuk för att få hjälp. Jag har tur för jag har människor runt omkring mig som tar emot mig när jag faller, alla har inte det.

No Comments

    Leave a Reply