Kategori: Psykisk ohälsa

1. Aspergers syndrom är ingen sjukdom, det är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Det är inget som går att bota/lindra med mediciner, dock äter många med Aspergers mediciner pga andra saker.
Tex för ångest, depression osv… Som vi får på köpet, eftersom samhället inte är anpassat och vi hela tiden får kämpa för att få vara med på samma villkor som alla andra.
Dock kan man lära sig att leva med diagnosen och få strategier för att hantera jobbiga situationer och på så sätt blir det lättare att leva med diagnosen.

2. Alla med Aspergers syndrom är inte likadana!
Vi är precis lika unika som alla andra människor.
Man behöver uppnå vissa kriterier för att få en Asperger diagnos men vi är inte vår diagnos, vi är individer och fungerar olika även om vi har vissa saker gemensamt.

3. Alla med Asperger har inte svårt att sätta sig in i andras känslor.
Många gånger har jag hört att personer med Asperger är känslolösa och saknar empati bland annat står det på Flashback varje gång någon begår ett hemskt brott.
Det är en stor myt! Vissa av oss är tom överempatiska och kan känna väldigt mycket känslor. Ludde sa en gång: ”Joanna du bryr dig mer om andra, än vad du bryr dig om dig själv” Jag bryr mig väldigt mycket om andra människor och ser jag en okänd person på stan som ser ledsen ut, så kan jag gå fram och fråga om den vill ha hjälp med något.

4. Alla med Asperger lider inte av sin diagnos, och många vill inte ta bort den även om de kunde.
För mig är Asperger min superkraft och hade jag inte haft den så hade jag troligen inte suttit här i dag med fullständiga gymnasiebetyg, 30 kg lättare med körkort och som utbildad journalist. Min diagnos ger mig ett driv andra inte har och jag skulle aldrig vilja byta bort den för den är en del av min personlighet och vem skulle jag vara utan Aspergers syndrom? Inte mig själv iallafall.

5. Aspergers syndrom är en så kallad osynlig diagnos, det syns inte på utsida att jag har det.
Personer med Aspergers ser ut som vem som helst.

Som jag berättade tidigare så har jag jobbet hemifrån i dag, då kroppen inte tillåter mig att sitta på ett kontor. Jag är så himla tacksam för att jag har arbetsgivare som förstår grejen, för det är ju tyvärr så som mitt liv med två kroniska sjukdomar ser ut ibland. Önskar att fler arbetsgivare förstod grejen, för måste man verkligen alltid sitta på ett kontor för att jobba? Vad spelar det egentligen för roll om jag sitter ensam på ett kontor eller ligger hemma i soffan, så länge jag gör det jag ska?
Baby är iallafall glad för att jag är hemma och kan mysa hela dagen.

Förutom att jobba så har jag bara legat i soffan och tagit det lugnt och kollat på Musikhjälpen. Nästa års insamling tycker jag ska handla om psykisk ohälsa, jag vet att Hjärnkoll förde en diskussion med dem för några år sedan men att det inte gick att genomföra eftersom Hjärnkoll är ett regeringsbeslut. Men visst borde finnas en gala för psykisk ohälsa? Det finns ju galor för allt möjligt nu för tiden, men inte psykisk ohälsa, är inte det lite underligt? Med tanke på att psykisk ohälsa är vårt största folksjukdom och att 3/4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig.
Vet att vissa gjort egna galor men jag tycker det borde finnas en tv-sänd gala.
Kanske borde vi bomba TV 4 med förslag på detta, det var ju ett tag sedan de hörde från mig nu;)

Nu ska jag återgå till mitt soffhäng och kolla på avsnitten av Gåsmamman som kom ut i dag. Vad har ni gjort i dag, mina vänner?