Psykisk ohälsa är vår största folksjukdom. Tre av fyra har egen erfarenhet eller som anhörig. Ändå är det ett laddat ämne fyllt med skuld och skam och många fördomar. Joanna har levt med psykisk ohälsa sedan 13 års ålder och i denna kategori delar hon med sig av sina erfarenheter för att öka öppenheten kring psykisk ohälsa
Somnade vid 01 i natt på två sömntabletter, är fortfarande helt omöjligt att somna.
När klockan ringde vid 9 så pallade jag mig upp och ut i kylan och tog en promenad till öppenvården.
Det var tur att jag inte kollade på termometern innan jag gick för insåg att det var -13, och jag höll på att frysa ihjäl men blev iallafall en promenad på 3 km.
Vi har fortfarande inte börjat med traumaterapin för att jag inte riktigt är stabil och är på gränsen att vara utmattad.Vi är rädda att det ska bli en negativ effekt i stället för något positivt, då det är ganska tunga saker vi ska gå igenom och att det kan bli ganska jobbigt. I stället pratar vi om mina sömnproblem och psykologen tycker att jag vilar för mycket… Okej men nyss klagade folk på att jag vilade för lite. Hur mycket ska man vila då? Och vad vila egentligen?
Nu ska jag iallafall jobb de två timmar som återstår av denna arbetsvecka, orkar inte bege mig till kontoret så jobbar hemifrån i dag med. Räcker med att gå ut en gång i kylan haha:D Annars har jag inga större planer för dagen mamma, pappa och Baby hit i eftermiddag och ska sova här i natt för i morgon ska vi åka till Kumla.
Klockan är 00.30 och om 7 timmar och 30 min ringer klockan och det är dags att bege sig till jobbet. Antalet timmars sömn jag behöver för att vakna upp utvilad har redan passerat och jag räknar ner hur många timmar det är kvar tills jag ska vakna upp som ett vrak. Jag tog en sömntablett för över en timma sedan men fick ingen effekt.
Hjärnan går på högvarv
Hjärnan går på högvarv och det sprattlar i kroppen, som en mört som varit uppe på land för länge. Jag orkar inte slappna av det går inte att stänga av hjärnan och somna. Det här är konsekvensen för att jag drack en grogg och en cider på nyårsafton.
Ingen stor konsument av alkohol
Jag är ingen stor konsument av alkohol, har aldrig varit. Psykiatrin höll på att få en chock när jag sa att jag drack ett glas cider / vin var tredje månad bara för att det var gott. De frågade om jag var ärlig, eftersom så många med Bipolär sjukdom missbrukar/ självmedicinerar med alkohol.
Borde jag bli nykterist?
Borde jag bli nykterist? Jag överväger det för det är inte värt att ligga sömlös mitt i natten för att kroppen inte kan stänga av. Och att det ska rubba en hel vecka för mig.
Har du bipolär sjukdom? Hur upplever du att det blir för dig när du dricker alkohol?
I dag är det fem månader utan självskadebeteende. Jag skriver om det mesta på den här bloggen men jag har lite svårt för att skriva om just självskadebeteende. Till störst del för att jag vet hur det gick till när jag skadade mig själv för första gången. Jag hade läst om en tjej i en Frida tidning som gjorde det. Det stod tydligt i reportaget att det inte hjälpte henne. Men som 13 åring förstod jag inte bättre så jag var tvungen att testa. För tänk om det skulle hjälpa mig.
Media borde tänka på vilket budskap de förmedlar
Det är bra att media uppmärksammar psykisk ohälsa. Men i bland borde de tänka över lite extra vilket budskap de vill förmedla med texten och hur barn/ungdomar kan uppfatta det dom läser. Jag vill inte riskera att trigga någon. Därför har jag undvikit att prata om just självskadebeteende. Det är ett ämne som många tycker att det är jobbigt att prata om. Nu tycker jag att det är dags att ändra på det.
Längsta rekordet på 15 år
För i dag är det fem månader sedan jag skadade mig själv, det är det längst rekordet på många år. Mitt självskadebeteende ser inte alls ut som det gjorde när jag var 13-15 år. Det är inte alls lika stort men det finns kvar och i bland när livet känns allmänt jobbigt så halkar jag dit igen. Jag vet fortfarande att det inte hjälper men det har liksom blivit som en drog som är svår att ta sig ur.
Är det okej att skada sig för att man har en diagnos?
Jag upplever att synen på mitt självskadebeteende har ändrats under årens lopp. Som barn ville BUP få mig att sluta och mina föräldrar låste till alla vassa föremål. Men ju äldre jag blivit så känns det som att psykiatrin accepterar det mer och mer. Framförallt efter att jag fick min Bipolär diagnos. Nu pratar dom som att det hör till diagnosen. Självskadebeteende är vanligt när man har Bipolär sjukdom och då är det tydligen helt okej att försätta. Fast det är just ett beteende som man borde få hjälp att bli av med.
Ingen frågade hur hon mådde
För några år sedan var jag med en kompis som också har Bipolär sjukdom till akuten för att hon skulle sys i hop. Jag minns hur chockad jag blev när INGEN frågade hur hon mådde eller om hon ville prata med någon, när hon kommer dit med sin uppskurna arm. Nej, man sydde bara ihop henne och sen skickades hon hem igen, de var väl ingen idé att slösa bort en läkartid på henne för hon skulle ju troligen skära upp armen igen snart.
Hur sjukt är det inte?
Fick tjata för att få terapi
Jag fick tjata i två år för att få KBT-terapi för mitt självskadebeteende, för psykiatrin tyckte inte att det var nödvändigt men tydligen var de det eftersom det nu inte är lika stort längre. Jag har fått strategier för hur jag ska agera när känslan att skada sig dyker upp igen.
Fem månader utan självskadebeteende – kan jag så kan du!
Nu är det fem månader utan självskadebeteende jag är stolt över mig själv. Kan jag, så kan du!
Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva- AnnHeberlein. När jag började misstänka att jag hade Bipolär sjukdom så började jag kolla på Ann´s serie Mina två liv.
Och jag köpte även hem hennes bok men jag orkade inte läsa den just då men Henrik gjorde det.
Men nu har jag i stället lyssnat på den som ljudbok och jag tycker att den är så bra.
Hon berättar på ett naket och ärligt sätt om hur det kan vara att leva med Bipolär sjukdom typ 2. Hon pratar om saker man inte ”får” prata om, sätter ord på känslor och upplevelse och ökar öppenheten kring psykisk ohälsa.
Och jag tycker att den här boken är mycket läsvärd.
Orkar du inte du heller läsa boken så finns den som ljudbok på BookBeat, och just nu får mina läsare lyssna en månad gratis. Klicka här för att ta del av erbjudandet!
Min facebookvän Jessica delade en video från Riksförbundet Attention, där hon och andra föräldrar till barn med NPF-diagnoser berättar om hur de får sina jular att fungera. Tyckte den var så himla bra och efter som ni ville att jag skulle berätta om min jul, och jag tycker den här videon visar exakt det jag försökte förklara att ingen med NPF är den andra lik. Och bara för att min jul ser ut på ett sätt så betyder det inte att någon annan firar på det sättet. Kolla in filmen här:
