Kategori: Psykisk ohälsa

Ja det är en väldigt bra fråga, Katten Enzo.
Det undrar jag med…
Psykisk ohälsa är vårt största folkhälsoproblem.
3 av 4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig ,ändå är det inget man ska prata om det är skuld och skam.
Men varför? Jag förstår verkligen inte?

Jag tycker de här med Peter Jihde är ett bra exempel:
I samband med att hans nya bok skulle släppas gick han ut med att han har Bipolär sjukdom typ 2, en diagnos han haft i tre år men inte berättat om förrän nu.
Medan han hela tiden pratar om sin diabetes, har ett instagramkonto där han delar med sig av din vardag med sjukdomen, skriver en bok om den och hela tiden jobbar för att öka öppenheten kring diabetes. Men den andra sjukdomen, den drar man sig för att prata om.

Egentligen är ju diabetes och bipolär sjukdom två liknande sjukdomar:
Båda kan ta ditt liv om du inte lär dig leva med dem, men lär du dig det kan du leva ett ganska rikt liv.
Och med båda sjukdomarna är det viktigt att sköta om kost och sömn och medicinering.
Skillnaden är att den ena sitter i huvudet och den andra i kroppen, och sådant som sitter i huvudet ska man av någon anledning inte prata om.

Men jag tycker att vi ska sluta upp  med det här tramset!
Nu är det en gång för alla dags att börja prata om psykisk ohälsa och visa att det inte är en svaghet, utan snarare tvärtom för man måste vara stark för att orka leva med psykisk ohälsa.

Sen senaste veckan är det något som händer i min hjärna.
Jag sover mindre, har svårt att komma till ro, är lite speedad i bland, har svårt att fokusera på saker, och det känns som hjärnan inte hänger med.
Jag gör saker men jag vet inte om varför jag gör dem, jag går till kylskåpet men vad skulle jag ha där? Jag ska skicka ett mail, men vem skulle jag skicka det till?
Höjden var i går när jag tappade bort mobil och efter 30 minuters letande hittar den i min egen backficka.

Jag blir livrädd när jag känner att jag tappar kontrollen över min egen hjärna.
Från 2005-2008 var mitt liv mer eller mindre en stor psykos, och så här i efterhand kan jag se att det till stor del är psykiartins fel.
Då man inte hittade rätt mediciner och höjde, sänkte, ändra och krångla  (17 antipsykotiska mediciner på 1 år är inte okej), man gjorde mig sjukar än vad jag var.
Jag vill aldrig mer hamna i den situationen igen därför blir jag livrädd när jag får minsta lilla tecken som jag känner igen från förra gången jag fick en psykos.

Var till psykologen i dag, vi skulle egentligen fortsatt traumaterapin men jag är i ett tillstånd där det inte kändes som en bra idé.
Istället försökte vi hitta en orsak till varför jag hamnat i det här tillståndet och han är ganska säker på att jag inte är påväg in en psykos.
Jag har koll på läget och han tycker att jag utsatts för extremt mycket värre saker och varit inne i extrema hypomana perioder tidigare, utan att få en psykos och då borde jag inte få det nu heller. Han tror att det handlar om att jag börjar bli utmattad och när man är trött och har Bipolär sjukdom som är risken större att man hamnar i ett skov.
Eftersom jag fått läkarens tillåtelse att höja Seroquel själv upp till 400 mg (vanliga dosen är 250mg), när jag känner att det börjar drar i väg så gör vi en höjning nu.
Så from i kväll och minst fyra dagar framåt kommer jag äta 300 mg i hopp om att kunna stoppa skovet, sen får vi se nästa vecka om de blivit bättre eller om läkare borde kolla på mig.

Vissa kanske tycker att jag borde trappa ner lite nu och de har jag men samtidigt poängterar han att det är viktigt att jag försöker leva på som vanligt.
Jag mår inte bättre av att sitta hemma och gör ingeting, snarare tvärtom så kommer fortsätta jobba men har sedan länge tillbaka bestämt att jag ska ha lite semester över jul och nyår.
Vi får helt enkelt ta en dag i taget och se vad som händer, i dag är jag iallafall lediga så har bäddat ner mig i soffan med datorn och kollat på Gåsmamman.

Efter att ha varit söndermedicinerad så är jag lite emot mediciner, eller snarare rädd för mediciner för jag vet vad de kan göra med min kropp.
Men samtidigt tycker jag att det är viktigt att ta mediciner om man behöver tex om man har Bipolär sjukdom.
Jag levde med omedicinerd Bipolaritet i 4 år och så här i efterhand är jag glad att jag ens överlevde.
Visst kanske det hade gått bättre om jag varit medveten av min diagnos och det var jag ju inte.
Men när vi kom till gränsen förra sommaren när det inte gick mer, var mitt liv totalkaos och de hade de aldrig behövt bli om jag hade fått rätt mediciner tidigare.
I dag när vi hittat rätt dos medicin för mig så mår jag bättre än någonsin, så jag är för mediciner i rätt dos.
Och att testa 17 olika mediciner på 1 år är inte okej, någonstans!

Sen kan jag bli livrädd när jag läser om mammor som tar bort ADHD-medicineringen för sina barn och ger dem ändrad kost i stället.
Visst ändrad kost kan säker göra gott men att ta bort mediciner helt (oftast utan att någon läkare är med)  tycker jag är livsfarligt.
Det finns ingen forskning som visar att ändrad kost kan ”bota” ADHD, dock finns de forskning på att många av de som sitter i våra fängelsen har omedicinerad/självmedicinerad ADHD.
Man ska aldrig ta bort mediciner utan en läkare är med på det och absolut inte tvärtsluta med mediciner, för det kan bli livsfarligt.

Så jag tycker att mediciner är bra men i rätt dos, vad tycker du?