Psykisk ohälsa – Sida 57 – Aspiepower Media

Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har fått testa på att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att vara både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa. Under mina fem år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen. Antagligen för att jag var för sjuk så man höll på med ”livräddande insatser”, och då fick BUP hela ansvaret.

BUP gav stöd i hemmet i stället för inläggning

Jag var aldrig inlagd under min tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland. Extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in. Min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg vad som skulle hända om man skickade mig X antal mil från min familj. Att jag än en gång skulle känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stöttade mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat.

Hamnade på dagenheten när situationen var ohållbar

I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten. Där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt, fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer. De stötta min föräldrar, gav dem råd om hur de skulle agera i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioderna gick jag även i skolan på BUP. Det var de bästa skolstunderna, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så hann jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville. En knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in om det behövdes.

Första psykosen redan som 15 åring

Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på. Det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen blev jag 18 år och det var dags att flytta mig till vuxenpsyk. Jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i en rättegång. Dom tyckte inte att det var så smart att skicka mig vidare, när jag behövde som mest med stöd. Direkt jag var tillräckligt stabil, rättegången var avslutad och personen var dömd, så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen.

Tre nya mediciner efter första mötet med vuxenpsyk

På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går jag med ett recept på tre nya mediciner. Dom väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Dom höjer, sänker och byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner. Dessa medicinerna behöver man äta över en längre tid för att se rätt effekt. 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.

Första inläggningen

Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning. Under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen. Det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Jag har i dag haft över olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab, då är inte läkare medräknade.

Ville tillbaka till BUP

Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting. Efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats.) Hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient.

KBT-terapi

Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig. Han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet.

Bollades fram och tillbaka

Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta. Dom ska det men det kan de inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger-svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt.

Ny läkare blev räddningen

Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Sen var den största räddningen att jag för två år sedan fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.

Lider du av psykisk ohälsa? Har du fått rätt hjälp av psykiatrin? Berätta gärna!

psykisk ohälsa

Boktips: Paula Tilli- Att vara vuxen med Aspergers syndrom

Har ni läst senaste boken av Paula Tilli?

När jag fick min diagnos 2003 så fick vi även en lång lista med böcker om Asperger syndrom.
Vi gick till biblioteket och lånade hem allt som fanns. På den tiden var de flesta böcker skrivna av anhöriga. Och handlade ofta om personer med mycket större svårigheter än mig. Så jag kände att böckerna inte gav mig så mycket. Det var så mycket fokus på svagheterna och de dåliga delarna av diagnosen. Som förvirrad 14 åring mår man inte bättre av att läsa om böcker som säger att du aldrig kommer kunna leva ett normalt liv.

Ökad öppenhet

Men på 13 år har det tack och lov hänt saker, kunskapen om diagnoser har ökat och så även öppenheten. Fler och fler skriver böcker om sina egna erfarenheter, en av dem är Paula Tilli. Det har varit en ära att få läsa hennes bok: Att leva med Aspergers syndrom- om identitet, relationer och vardagen.

Tydlig och pedagogisk beskrivning av Asperger

Jag tycker att hon på ett tydligt och pedagogiskt sätt berättar vad det innebär för henne att leva med Asperger. Hon ger konkreta exempel på saker man kan möta på i vardagen.

Alla människor är unika

Men samtidigt är hon väldigt tydlig med att vi med diagnoser är lika olika som alla andra människo. Jag tycker hon beskriver det så bra redan i de första meningarna:

”Att leva med Aspergers syndrom är som att leva på en mycket konstig planet där andra människor beter sig ologiskt hela tiden. De säger saker de inte menar och blir förvånade över att jag inte förstår att de egentligen menar något helt annat. De bryter sina löften, ändrar sig och ljuger. När jag börjar funderar närmare över vilka udda människor jag egentligen är omgiven av , minns jag plötsligt: Just det, det är ingenting fel på dem. Det är ju jag som är annorlunda. Det här är min personliga upplevelse om hur det är att leva med Aspergers syndrom. Frågar du en annan aspergare, kommer du förmodligen få ett helt annat svar på samma fråga. Och är inte det logiskt? Eftersom vi aspergare är precis lika olika som ni andra människor är, upplever vi naturligtvis även diagnosen olika.”

Sträckläste boken

Jag sträckläste boken och jag tycker hon tar upp många bra och viktiga ämnen som jag vet att många funderar över tex:
– Kärlek och relationer.
– Att flytta hemifrån.
– Stress och trötthet.
– Gränssättning

Men även konkreta råd till boendestödjare, vårdpersonal och andra som kommer i kontakt med Aspergers syndrom.
Jag kan varmt rekommendera Paulas bok både till dig som själv lever med en diagnos inom autismspektrat eller är närstående, men även till arbetsgivare eller dig som möter personer med dessa diagnoser genom ditt arbete.

Boken finns bland annat att köpa på Bokus, här!

Att gå upp i vikt av mediciner

I dag tänkte jag prata om det här med att gå upp i vikt av mediciner

I går invigde jag mamma och pappas nya pool, som ni ser på bilderna nedan. Men de här bilderna hade jag aldrig publicerat för två år sedan. Anledningen till det är att man ser mina valkar. Då hade jag tagit en ny bild från en annan vinkel, där de inte syns. Men någonstans har jag väl blivit vuxen och slutat bry mig om vad andra tycker om hur jag ser ut. Jag är inte pinnsmal men jag är heller inte tjock, jag är 168 cm lång och väger ca 70 kg. Alla normalbyggda tjejer får valkar när man sitter på det sättet som gör. Våra kroppar ser ut så här, men varför skäms vi över dem när vi borde vara stolta?

En tråkig biverkning

Tyvärr ett viktuppgång en grej som oftast medföljer när man har psykisk ohälsa. En av de dåliga biverkningar som psykmedicinerna ger. Att gå upp i vikt av mediciner är något som många lider av. Det ges mediciner för att lösa ett problem men i stället får man ett nytt. Som jag tidigare skrivit så gick jag upp 30 kg på 1,5 månader av mina mediciner. Det är inte okej, för det är inte hälsosamt. Jag gick ner de 30 kilona igen. När jag fick tillbaka Seroquel igen så har jag gått upp 10 kg av dem. Det är en okej viktuppgång säger läkaren. I dag bryr jag mig om jag väger 65 eller 70 kg, jag väger gärna 10 kg mer bara jag mår bra. Jag önskar att fler kunde känna så. Men framförallt så önskar jag att kroppshetsen ska försvinna. Att vi ska lära våra ungdomar att man inte behöver väga 50 kg för att vara lycklig.

Att gå upp i vikt av mediciner

Kliver utanför min comfort zone – Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna

Jag kliver utanför min comfort zone nu!

När jag för ett tag sedan skrev om att det var två år sedan de kom på att jag har Bipolär sjukdom, så skrev jag om ett brev. Brevet jag skrev till läkaren med symtom som jag trodde var sytom på Bipolär sjukdom. Och som visade sig vara just det. Jag hittade det där brevet på datorn och det slog mig att jag aldrig berättat för er vad Bipolär sjukdom är för mig. Jag har berättat vissa saker bland annat om min hypomani, men inte allt. Anledningen till det är att jag känner mig bekvämare med min Asperger diagnos, den har jag liksom levt med i 13 år (på papperet) och lärt känna ordentligt. Jag har levt med Bipolär sjukdom lika länge fast jag inte visste om det. Men jag har bara levt med den medvetet i två år och jag försöker än i dag att förstå mig på den.

Lättare att prata om Asperger

Sen känns det lättare att prata om Asperger, för i dag förknippar jag den mest med styrkor. Bipolär typ 2 är en kronisk psykisk sjukdom och på nått sätt känns det mer laddat. Men det är dags att jag kliver utanför min comfort zone nu. Jag tänkte dela med mig av brevet med symtom till er. Jag vill poängtera att det här är skrivet i juni 2015, då jag hade levt omedicinerad i över 2 års tid och det var totalkaos i mitt liv.

Lärt mig att hantera min sjukdom

På de här två åren har jag fått rätt mediciner och lärt mig att hantera min sjukdom. Det här var vad jag kände just då och eftersom jag har två diagnoser så kan ju en del av symtomen även bero på min Asperger diagnos. När läkaren läste det här brevet och i min journal så sa han att han var 98% säker att jag hade Bipolär sjukdom. Känner du igen dig i de här symtomen så behöver det inte betyda att du har samma diagnos. Alla diagnoser går ihop och kan ha liknande symtom, bland annat trodde ju jag att jag hade ADHD först. Är du osäker så prata med din läkare/psykolog.

kliver utanför min comfort zone

Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna:

- Jag upplever mig otillräcklig och känner mig värdelös. Jag har svårt att se mitt värde i andras ögon och drabbas av dåligt självförtroende. Jag tar ofta på mig skulden för saker som händer i min omgivning.
- Mitt liv är en stor berg och dal-bana det går hela tiden rakt upp och rakt ner.
- När jag har behandlats mot depressioner så har jag svarat på medicinen genom att bli helt däckad. Eller genom att bli helt speedad och livet känns helt underbart.
- Jag är en känslomänniska, blir lätt entusiastisk och lätt nedstämd. Visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott.
- I perioder känner jag mig vaken glad eller ledsen. All livsglädje är som bortblåst och livet känns meningslöst.
- Vissa perioder smakar inte maten någonting och jag har ingen aptik. Andra perioder hetsäter jag och frossar.
- Jag kan minnas saker som hände för flera år sedan. Men har ett försämrat närminne. Vart la jag mobilen? Var det klockan 12 eller 13 jag hade en läkartid? Har en förmåga att glömma saker och velar och tappar bort saker.
- Mitt självförtroende varierar kraftigt i perioder. Från starkt tvivelaktighet på mig själv till övertro om mig själv.
- I perioder mår jag så bra att jag blir så pass överaktiv att personer i min omgivning inte tycker att jag är mig lik.
- I perioder kan jag bli irriterad eller arg utan anledning. Då kan jag bli högljudd och skriker mot människor eller börjar gräla mycket eller blir våldsam (mot saker eller mot mig själv, inte mot andra människor.)
- I perioder är jag mycket mer pratsam, pratar fortare och blir mer social. Kan exempelvis ringa vänner mitt i natten.
- I perioder blir jag mycket mer intresserad av sex än vanligt.
- I perioder kan jag göra överdrivna, tokiga och riskabla saker. Tillexempel bjuda hem människor från andra sidan Sverige, som jag pratat med på internet i en dag.
- I perioder sover jag mycket mindre utan att det påverkar mig. Andra perioder kan jag sova hur mycket som helst.
- Min kreativitet varierar mycket från total slöhet till att det flyger ut idéer.
- Ibland vill jag vara med människor hela tiden och ibland vill jag bara vara lämnad ifred.
- Jag blir ofta ovän med människor har svårt att se att jag gör fel.
- I perioder är jag väldigt glad och lycklig och skrattar överdrivet åt allt medan jag i andra perioder gråter åt allt och känner mig väldigt nere.
- I perioder är jag väldigt överaktiv och gör 1000 saker samtidigt. Och det finns inget ”lagom” tex bakar 200 muffins. Just nu har jag byggt 70 pärlplattor på tre dygn. Det känns som jag druckit 10 burkar Red bull, energin tar inte slut.

Jag behövde ett break för jag var på bristningsgränsen

Jag behövde ett break

Nu är jag hemma i Karlstad igen, borta bra men hemma bäst säger dem. Men jag behövde verkligen den här veckan utan några måsten. Jag har försökt att hålla mig från sociala medier, men det är svårt då det är mitt jobb. Men jag har haft mobilen på ljudlös hela veckan, bara det är ett framsteg. För annars sover jag med mobilen under kudden typ 😀

Fler bloggar borde passa på att ta en paus

Det är svårt att slita sig från bloggen för när jag skriver mindre inlägg så får jag självklart sämre statistik. Och som beräftelsenarkoman är det lätt att jaga upp sig över siffror och statistik. Men folk läser mindre bloggar överlag över sommaren och kanske det är då vi bloggare ska passa på att andas ut lite.

Välbehövlig semester

Som sagt var den här semestern välbehövligt. Redan i höstats hade jag tydliga tecken på utmattning. Läkaren höjde min medicin i förebyggande syfte och sa att när min höstturné var över var jag tvungen att ta ett break. Det gjorde jag i två veckor över jul sen tänkte jag ta semester i april/maj. Fast maj blev med fullbokat och när jag träffade läkaren i våras så sa han samma sak: ”Efter den här turnén måste du lugna ner dig, på riktigt”.

Lyssnade på läkaren

Den här gången har jag iallafall lyssnat på honom. För jobbar ju bara 25% maj- som det ser ut nu september. Får jag en föreläsning i augusti så tar jag den men just nu är den första i september. Och sen har jag tagit ut fyra veckors hel semester, förutom bloggen då. Är inne på vecka tre nu.

På bristningsgränsen

Men innan jag åkte till Grekland var jag på bristningsgränsen. Det hände mycket negativa saker i mitt liv samtidigt, saker som jag själv inte kunde göra något åt. Bland annat det där med min kontaktperson. Det tillsammans med stressen jag utsatt mig själv för i våras gjorde att jag dippade i mitt mående. Jag glömde saker, tappade orden, hade spänningshuvudvärk i två veckor och blödde näsblod utan anledning. Typiska tecken på att kroppen tycker att det räcker nu. Och man måste lyssna på kroppen för när man kört helt slut på den så är vägen tillbaka lång.

Jag behövde ett break

« Föregående 1 … 55 56 57 58 59 … 78 Nästa »