Aspiepower Media

Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har fått testa på att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att vara både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa. Under mina fem år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen. Antagligen för att jag var för sjuk så man höll på med ”livräddande insatser”, och då fick BUP hela ansvaret.

BUP gav stöd i hemmet i stället för inläggning

Jag var aldrig inlagd under min tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland. Extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in. Min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg vad som skulle hända om man skickade mig X antal mil från min familj. Att jag än en gång skulle känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stöttade mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat.

Hamnade på dagenheten när situationen var ohållbar

I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten. Där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt, fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer. De stötta min föräldrar, gav dem råd om hur de skulle agera i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioderna gick jag även i skolan på BUP. Det var de bästa skolstunderna, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så hann jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville. En knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in om det behövdes.

Första psykosen redan som 15 åring

Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på. Det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen blev jag 18 år och det var dags att flytta mig till vuxenpsyk.  Jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i  en rättegång. Dom tyckte inte  att det var så smart att skicka mig vidare, när jag behövde som mest med stöd. Direkt jag var tillräckligt stabil, rättegången var avslutad och personen var dömd, så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen.


Tre nya mediciner efter första mötet med vuxenpsyk

På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går jag med ett recept på tre nya mediciner. Dom väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Dom höjer, sänker och byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner. Dessa medicinerna behöver man äta över en längre tid för att se rätt effekt. 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.

Första inläggningen

Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning. Under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen. Det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Jag har i dag haft över olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab, då är inte läkare medräknade.

Ville tillbaka till BUP

Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting. Efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats.) Hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient.

KBT-terapi

Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig. Han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet.

Bollades fram och tillbaka

Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta. Dom ska det men det kan de inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger-svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt.

Ny läkare blev räddningen

Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Sen var den största räddningen att jag för två år sedan  fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.

 

Lider du av psykisk ohälsa? Har du fått rätt hjälp av psykiatrin? Berätta gärna!

psykisk ohälsa

1 reaktion på “Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

  1. Mitt helvete började i grundskolan där jag blev mobbad av både elever och lärare. Jag hade asperger och jag missförstod det jag läste i skoluppgifterna men lärarna ville inte kolla med mig i 2 minuter innan lektionen om jag faktiskt förstått rätt. Och efter som jag i grunden var ett snällt och glatt barn så menade dom att jag inte hade någon form av autism utan dom menade att det var något min mamma hittat på.
    När jag fyllde 11 år så var jag så sjuk i panikångest att jag svimmade gång efter annan, och min stresskänslighet var så enorm att om jag ville följa min mamma att handla och jag inte fick veta i förväg om vi skulle gå åt höger eller vänster till våran parkering så triggade det ännu ett anfall då jag inte kunde andas, stå eller gå…

    Min mamma fick eventuellt nog av att se mig förstöras av skolan, så hon köpte egna böcker och hjälpte mig hemma istället. Jag var så sjuk att jag inte kunde vara i skolan varken åk 7, 8 eller 9.
    Min första psykos fick jag när jag var 13 år och sen dess haft hallucinationer, röster och ständiga mardrömmar.
    Jag fick en jätte bra kontakt på bup, men hon ville inte ge mig en diagnos för hon ville inte ”stämpla” mig .
    När jag fyllde 16 fick jag chansen att börja IV på estetiska gymnasiet och jag pluggade upp mina betyg och fick året därpå börja i estetiska programmet som jag älskade enormt. I grundskolan var jag sedd som ointelligent och lat, men här med bra lärare så fick jag högsta betyg i så gott som allt…

    Jag var ihop med en kille som våldtog och misshandlade mig, så jag fick en djup depression och fler röster och hallucinationer. Så jag klarade bara 2 av 3 år i gymnasiet.

    I vuxen psykiatrin var det svårt att hitta en bra kontakt, och det tog 6år av tjat innan jag äntligen fick en asperger utredning, och jag fick äntligen min diagnos som 21 år gammal.

    Ingen i psykiatrin ville ta mina röster på allvar, förrän jag funderade på att ta livet av mig och blev intagen och satt på psykosmedicin då jag gick upp 20kg på 5 månader. Jag slutade med medicinen själv och vägrar ta mediciner på hög som bara byter ut ett problem mot ett annat… idag är jag 24år och har en medicin som fungerar bra mot rösterna och hallucinationerna, samt att jag tar antidepressiv också.

    På sätt och vis blev jag utbränd första gången som 11år och andra gången som 19, och jag är livrädd för om det händer en tredje gång så vet jag inte om jag skulle lyckas stå ut med den enorma själsliga smärtan igen.
    Jag är på ett bra ställe nu, jag har en egen lägenhet och en man som älskar mig samt 3 djur, och jag kan sattsa på min konst. Jag önskar kunna jobba en dag men jag är rädd att FK kommer tvinga ut mig för tidigt…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *