Kategori: Bipolär sjukdom typ 2

Joanna har Bipolär sjukdom typ 2

Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom och innebär att man pendlar mellan att vara manisk eller deprimerad i olika perioder. Däremellan brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt. Det är viktigt att få behandling om du har bipolär sjukdom. Eftersom både manier och depressioner kan leda till svåra följder för dig själv och andra.

Det finns flera typer av bipolär sjukdom

Det finns olika typer av bipolära sjukdomar men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Den klassiska bipolära sjukdomen är när det växlar tydligt mellan stämningslägena med djup depression och klassisk mani. Det är den som benämns som Bipolär I (tidigare Manodepressiv sjukdom).

Bipolär typ 2 består av korta inslag av hypomani med återkommande depressioner, hypomanier är lindrigare maniska symtom, denna variant har Joanna.

1 år och sju månader utan självskadebeteende

I dag är blir det 1 år och sju månader utan självskadebeteende. Den här månaden är första gången som jag på riktigt känt ett behov att skada mig själv. Det hände för mycket saker på en gång som gjorde så jag kraschade. Men jag gjorde det aldrig, jag skadade inte mig själv. Min tatuering gjorde det den var tänkt att göra, att påminna mig om att det är över nu. 15 års självskadebeteende är över. Jag har personer runt omkring mig som älskar mig och jag inte göra det för deras skull. En dag kommer jag förhoppningsvis så långt så jag låter bli att göra det för min egen skull, men så långt har jag inte kommit än. Med rätt strategier så lyckades jag låta bli. Här hittar du mina strategier för att inte skada mig själv.

Hur gick det på läkarbesöket?

I dag var det som sagt dags för läkarbesöket och uppföljning på psykiatrin. Fick till och med träffa två läkare för han hade en student med sig i dag. Det känns verkligen lyx att få träffa samma läkare för sjätte gången i rad, han känner mig nu. Precis som jag själv önska så kommer jag stå kvar på 600 mg i tre månader till. Sen ska vi börja sänka sakta men säkert så får vi se vart vi hamnar. Precis som jag skrev i går så kommer mars vara intensivt med många föreläsningar och mycket resor, därför är det bra att ha extra skydd.

Blir hypoman av att föreläsa

Jag älskar att föreläsa, det är det roligaste jag vet. Men att föreläsa innebär också mer stress, många resor, mindre sömn och massa kärlek från er. Alla de sakerna är saker som kan trigga min bipolaritet och göra att jag kan hamna i en hypomani. Efter varje föreläsning blir jag lite hyper. Jag har svårt att komma till ro eftersom jag bor på hotell och inte har med mitt tyngdtäcke. Om de blir så någon gång i bland så är det lugnt det kan ju vara lite härligt att ha extra energi. Men när jag har många föreläsningar på rad så är det lätt att jag blir lite speedad. och lite till och lite till och tillslut svävar jag runt på rosa moln.

Inte lika härligt när det kraschar

Det värsta är att när det gått till en viss gräns så kraschar det rosa molnet rakt ner i helvetet, då är inte lika härligt längre. Därför är det viktigt att faktisk höja medicinen när jag utsätts för större risker och va noga med att ta sömntabletter när jag är på hotell och inte kan sova. Så man bryter mönstret. Det är inte en dans på rosor att leva med bipolär sjukdom men så här två år efter att jag fick diagnosen så börjar jag känna jag att jag börjar förstå hur jag fungerar.

Hur gick det på läkarbesöket

Tre månader med 600 mg Seroquel

Jag är svag för svenska filmer

I går eftermiddag kollade på Beck – Ditt eget blog. Jag hade redan sett den men jag älskar ju svenska kriminalare så har typ sett alla som finns flera gånger. Av Gåsmamman har jag sett alla säsongen tre gånger haha. Därför känns det extra coolt att Anja Lundqvist (som spelar Kattis) följer mig på Instagram. Efter Beck blev det spektaklet även kallat Melodifestivalen. Det blir bara värre och värre för varje år. Jag kollad aldrig på det förra veckan och det är nog lika bra för de räcker med att höra vad alla andra tyckte.

Ny vecka och nya äventyr

Nu är den här igen, veckans sista dag. Är det bara jag som tycker att tiden flyger i väg? Nu är det dags för en ny vecka och nya äventyr. På måndag ska jag jobba sen ska jag till psyk och träffa läkaren. Tanken var att han skulle sjukskriva mig om jag inte hade fått sjukersättning men nu fick jag ju det. Jag tänker gå dit i alla fall eftersom det inte varit så bra senaste tiden.

Tre månader med 600 mg Seroquel

Han sa sist vi sågs att vi skulle trappa ner medicinen om tre månader och nu är vi här men jag tror inte att jag är redo. Från början kände jag mig ju ganska seg och påverkad av 600 mg Seroquel. Men nu känns det ganska skönt. Under det här tre månaderna med 600 mg Seroquel så inser jag att jag inte alls ska stå på 300 mg, att det är för lite. Jag var ganska stabil men jag hade massa pikar åt båda hållen.

Skönt att inte känna så mycket

Nu när vi höjt så inser jag hur himla skönt det är att slippa de där. Hur jag helt plötligt klarar situationer jag tidigare inte klarat. Att jag inte alls är lika känslig längre. Förut kände jag så mycket hela tiden. När jag var ledsen så var jag super ledsen. När jag var glad så var jag hysterisk glad. När jag var arg var jag superarg. Nu känner jag helt plötsligt lagomt, i alla fall för det mesta. Det är en gång på de här tre månaderna som allt brakade ihop totalt. Men med tanke på situationen så är det inte konstigt, vilken människa som helst skulle reagera så. Dock finns det många stunder under de här tre månader som jag tidigare hade brutit ihop men inte gjort det denna gång.

450 kanske vore en bra normaldos

Jag tror dock inte att 600 mg är den dosen jag alltid ska stå på. 450 mg kanske vore en bra normaldos att börja att testa med. Men som det känns nu så vill jag ha 600 kvar ett tag till. Det händer fortfarande saker runt mig som jag inte kan påverka och då är det kanske bra med lite extra skydd ett tag till. Jag ska ge det som förslag men vi får se vad han säger men han brukar lyssna på mig.

Det luktar kyckling, får man smaka lite?

Människor kommer människor går

Jag har fått så många fina och stöttade kommentarer av er efter gårdagens inlägg om att förlora ännu en kontaktperson. Sen har det också kommit in några mindre genomtänkta kommentarer som: ”Det är livet! Människor kommer människor går”.
Jag håller inte riktigt med om det. Självklart kan man inte förutspå hur livet kommer bli. Personer kommer försvinna ur ens liv. Men jag tycker det är stor skillnad på när personer passerar från mitt vanliga liv och när personer som ska ge mig stöd försvinner.

Rätt till stöd genom LSS

Har man rätt till ett stöd så ska man ju få det och det ska vara så bra som möjligt. En kontaktperson vars uppdrag är att vara ett stöd i vardagen för mig, kan inte komma in i mitt liv för att sen försvinna ur det igen ett halvår senare. Jag har en funktionsnedsättning, eller egentligen tre men de är genom min Asperger diagnos som jag har rätt till stöd genom LSS. Tanken är att vi ska träffas tre timmar en gång i veckan. Den här personen ska stötta mig och hjälpa mig med sådant som kan vara svårt. Och hjälpa mig att komma ut så jag inte isolerar mig. Exempel på saker vi brukar göra är: Gå på stan, äta lunch och gå och simma.

Måste se över systemet

Det tar tid att lära känna en ny person. Min livshistoria är inte heller något man drar på fem minuter. Jag måste berätta det jag varit med om så dom ska förstå hur jag fungerar i vissa situationer. Det är många som tar de här uppdragen för att ha det som ett extra jobb. Sen är det väldigt dåligt betalt så det känns som att många inte går in helhjärtat. Som jag skrev i går så tycker jag att det är dags att kolla över systemet. Hur man jobbar med och tar in ledsagare/kontaktpersoner. Jag önskar att jag bara haft otur men tyvärr så hör jag hela tiden om andra som upplevt samma sak och haft många kontaktpersoner/ledsagare som kommit och gått. Människor kommer människor går men kontaktpersoner borde bestå.

människor kommer människor går

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. ”Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: ”Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger ”Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen ”Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

« Föregående 1 … 21 22 23 24 25 … 34 Nästa »