Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Vardag

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Då var det dags igen

I tisdags när jag träffade min kontaktperson så fick jag än en gång höra den där meningen. Den där meningen som jag vet kan komma när som helst men som jag fasar över. ”Jag har en tråkig sak att berätta. Jag har fått nytt jobb så du kommer få en ny kontaktperson from 1 mars”. Dom tillägger alltid att de är ledsna. Att de tycker om mig och att de kommer sakna mig. Här har jag dock slutat lyssna. Här vill jag bara skrika: ”Men stanna då för i helvete om du nu tycker om mig”.

Hela världen rasar

Försöker andas för att inte få panikångest. Nyper mig själv i handleden och försöker se opåverkad ut och säger ”Jag förstår det är inte ditt fel”. Försöker komma därifrån så fort som möjligt. Åker hem, springer upp för trapporna. Låser upp dörren, sjunker ner på golvet och släpper fram tårarna. Hela världen rasar än en gång. Fan jag orkar inte en gång till. Varje separation gör så jävla ont.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

Vi har blivit vänner och jag har öppnat mig för dem och berättat saker som knappt mina vänner vet. När det börjar kännas tryggt och säkert och att jag kan  vara mig själv då är det som jag får ett knytnävsslag i ansiktet och de drar. Deras uppgift är att ge mig stöd och få mig att känna mig trygg. Men jag kan aldrig slappna av för jag vet aldrig när de tänker försvinna ur mitt liv igen. Jag förstår att de inte kan stanna för alltid. Att man inte alltid vet vad som händer i livet. Men nu säger jag Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva, ja det känns så i alla fall. Men utan överdrift så har jag nog haft minst 30 stycken från att jag var 15 år. Från sommaren 2016 så har tre stycken försvunnit. Ändå har de senaste haft en fast anställningen i kommunen, de skulle vara tryggare så. För man säger ju inte upp sig från en fast anställning bara så där, sa dem. Ändå är det här andra personen på 1 år som försvinner just på grund ut av ett nytt jobb.

Vet inte om jag orkar med en till

Senast det hände i juni 2017 så skrev jag det här inlägget. Det känns likadant i dag, ångesten över ännu en separation. Jag vet inte om jag vågar släppa in en ännu en person i mitt liv. Vad är det för idé? De stannar ju ändå inte kvar och med sig tar de med sig mina hemligheter som jag hade berättat för dom i förtroende, när jag trodde att de skulle vara en vän. Jag behöver det här stödet men samtidigt vet jag inte om jag klarar att förlora en vän till.

Trodde att jag skulle få lugn och ro nu

Jag trodde att jag hade löst det här. Jag hade pratat med en bekant, frågat om hon ville ställe upp. Hon sa ja men nu har hon ångrat sig. Hon hade varit perfekt men i stället fick jag en ny käftsmäll. Än en gång den där meningen ”Jag finns där ändå”. Jag behöver ingen som finns där fast de inte finns där. Jag behöver en kontaktperson som stannar kvar. Men den personen verkar fan vara omöjlig att hitta. Så jag funderar på att ge och strunta i att ta emot stödet som jag behöver och som jag har rätt till. Jag var så glad över att allt kring sjukersättningen var klart. Att jag skulle få lugn och ro nu. Jo tjena det kunde jag ju glömma.

Inte deras fel

Det här inlägget är absolut inget ont mot mina kontaktpersoner. Det här är inte delas fel. Jag skulle också byta jobb om jag fick ett bra erbjudande. Dock tycker jag att det är hög tid för LSS att se till så det blir ett system som fungerar. Vi som har det här stödet är ju personer som behöver tydlighet, trygghet och struktur och då funkar det inte att man har över 30 kontaktpersoner på 15 år. Kanske är det dags att höja arvodet så de får en vettig lön för det viktiga arbetet de gör. Kanske kan det locka till att stanna, i alla fall längre än ett år.

Hejdå till kontaktperson nummer sjuhundraelva

 

8 Comments

  1. Blir ledsen när jag läste detta 🙁 Lider med dej. Jag vet själv hur det är. Hoppas för din skull att du får en toppen kontaktperson! <3

    Förra våren var jag tvungen att avsluta kontakten med min förra kontaktperson.
    Jag såg knappt min kontaktperson,, Hon/han hade fullt upp med annat,, än mej. I höstas fick jag en ny. Hon är så bra. Vi träffar rätt ofta. 🙂 Så det känns skönt. Vi träffar flera gånger i månaden. Min förra blev det mindre och mindre träff.. Stor kram till dej!

  2. Hej!
    Denna rädsla du beskriver är exakt som jag känner för dottern…hon har visserligen ”bara” 4 timmar/vecka men jag ser och hör hur viktig hennes kontaktperson är…

    Att förlora en vän är jobbigt och det gör ont. Jag hoppas du får en ny person som kan stanna och som fyller tomrummet!

    Ta hand om dej ?

  3. Åh fy så tråkigt :(.
    Min bror har en kontaktperson men denne har han haft nu i många år. Den innan var bara några månader fick barn och sedan slutade hen höra av sig helt och hållet. Inget meddelande alls om att han slutat heller, utan efter 3-4 månader får min bror ett sms att han skulle få en ny :-o. Den nya är i alla fall den han haft i många år, så där har det funkat väldigt bra. Denna har också fått barn men fortsatt ändå.

    Jag var på LSS för några år sedan för att bli kontaktperson, intervju och sådant. Men sen hörde jag inget mer, för just då hade de fyllt sin kvot. Brukar tänka på det ibland när de ansöker, varför de inte kollar tidigare intresserade? Finns säkert många som vill vara med men som söker i ”fel” tid och således aldrig får chansen att bli.

  4. Margareta

    Jag skulle precis få ett uppdrag såsom kontaktperson.. men jag tvekade..vågade inte riktigt..När jag hade fått lite mer tid på mig hade jag bestämt mig för att jag verkligen vill ha detta uppdrag.Då var det för sent.En annan hade blivit hens kontaktperson.Ångrar mig djupt,men ändå är det viktigt att man verkligen tänker igenom saker så det inte blir fel senare..ag tror och känner nu så här i efterhand att jag och den tilltänkta brukaren nog faktiskt hade kunnat klicka pga gemensamma beröringspunkter.
    Kram på dig.

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*