Deprecated: Hook custom_css_loaded is deprecated since version jetpack-13.5! Use WordPress Custom CSS instead. Jetpack stöder inte längre anpassad CSS. Läs WordPress.org-dokumentationen för att lära dig hur du tillämpar anpassade stilar på din webbplats: https://wordpress.org/documentation/article/styles-overview/#applying-custom-css in /customers/0/3/5/joannahalvardsson.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 6078 Joanna Halvardsson – Aspiepower Media
Aspiepower Media

Födelsedag i Stockholm

36 år

Ja ni mina vänner, numera är denna brud 36 år. Det kan vara svårt att tro och jag får fortfarande visa legitimation på systemet. För ett tag sedan fick jag till och med visa det när jag köpte energidryck. Haha jag lär se ung och fräscht ut. Men seriöst! Jag ser väl inte ut som 15? Fast när jag var och gjorde ett reportage om dansande barn för ett tag sedan så var det helt gäng med fyraåringar som stod och skrek. ”Kolla, kolla! Hon har rosa hår”, skönt att känna att man är på samma nivå som någon. 😉

Rosa hår

På tal om rosa hår så har mitt hår fått en makeover. Jag var så trött på det jag hade så det fick bli en ljusare rosa ton. Dock kommer de släppa lite och bli mer ljusrosa om några tvättar. Förstår inte hur lite färg kan göra så man känner sig så mycket fräschare. Men med tanke på hur mitt hår såg ut så är det kanske inte så konstigt. Men de är ändå knäppt att jag tyckte att det såg helt okej ut redan innan uppfräschningen. Tills jag såg före och efter bilden. Haha ja ett lyft blev det iallafall.

Födelsedag i Stockholm

Födelsedagen spenderades iallafall i Stockholm med mina styrelsekompisar från Autism Sverige. Ja de har ju hänt en del sedan den här bloggen tog paus 2022. Numera sitter jag med i tre styrelser, Hjärnkoll i Värmland, Autism Värmland och har blivit adjungerad i Autism Sverige styrelse. Så fredag-lördag står arbetshelg i Stockholm på schemat. Det blir ett intensivt dygn men sådana här helger blir alltid trevliga. 🙂 En bra födelsedag ändå. 🙂

Vilka diagnoser har jag egentligen?

Har jag inte bipolär sjukdom?

Hösten 2022 sattes min senaste diagnos, Ementionell instabilitet personlighetssyndrom. Tidigare kallat borderline. Jag kände att jag äntligen hade hittat rätt. Nu förstod jag varför mitt liv alltid varit som det är. Autism, bipolär sjukdom typ 2 och borderline – diagnoserna som stökar till mitt liv ibland. Det kändes så skönt att äntligen förstå. Att få en förklaring. Att känna igen sig någonstans. Jag landade i mitt nya ”jag”. Gick runt och väntade på att få börja med DBT-terapi. Fick äntligen komma till Centrum för ementionell instabilitet. Fick träffa min nya läkare för första gången. Jag möttes av orden ”Joanna jag ät osäker på om du har bipolär sjukdom.”

Började gråta

Först blev jag förbannad och började gråta. Jag tyckte att nu får de fan ge sig! Räcker det inte. 20 år med diagnoser hit och dit. En stunden har jag en och nästa stunden har jag den inte. Sluta förstör min identitet. Vem fan är jag egentligen? Ta för i helvete inte bort det som blivit jag. Det jag landat i och accepterat. Jag orkar inte göra det här en gång till. Sex stycken diagnosutredningar räcker. Kan vi inte bara sätta Joanna syndrom, det finns bara ett exemplar. På gott och ont. 😅🤷‍♀️ Funderar på att döpa om den här bloggen till ”Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom och massa andra jävla diagnoser, som ingen vet vad det är”. Så jag slipper byta namn hela tiden haha.

Få svart på vitt

Nu har det gått några månader från första läkarsamtalet. Jag och läkaren har träffats en gång till. Denna gång gick det bättre och vi kommer överens. Det märktes tydligt att min psykolog sagt åt henne att jag tyckte att hon var för hård. För den här gången hade hon bytt taktik. Jag fick styra samtalet helt. Hon tog upp tanken om att lägga alla mina diagnoser på bordet och försöka lista ut vilka jag faktiskt har. Att göra rätt så här 20 år senare. Jag har insett att de har rätt. Alla sex utredningar jag gjort har gjort av minst sex olika läkare, psykologer och diverse andra personer som varit delaktiga. Det har varit många kockar i soppan. Nu kan ett fåtal personer som kommer träffa mig under längre tid och lära känna mig kolla på hela mig. Få en bättre helhetsbild.

Känns läskigt

Det känns läskigt att dra upp allt och inte veta vad vi kommer landa i. Men jag tror att det här det bästa vi kan göra. Jag kommer ta vara på den här möjligheten när den erbjuds. När detta kommer ske är oklart. Just nu ligger fokuset på terapin så får vi göra resten efter vägen. En sak i taget. Men frågan läkaren ställer sig just nu är om jag verkligen har bipolär sjukdom. Eller om det borderline i kombination med trauman som gör att jag får bipolär symtom. Hon tycker inte att jag sväger på ett bipolärt sätt. Så nu har jag fyllt i en stämningsdagbok i tre månader så hon ska få en bättre bild.

Det kommer bli bra

Oavsett vad den här resan slutar i så vet jag att det kommer bli bra. Det är dags nu. Efter nästan 25 år med psykisk ohälsa så ska vi hitta verktygen för att må så bra som möjligt, under längre tid. Att hitta en balans. Framför allt i mediciner. Inte stå på överdos i massa år utan anledning. Men den historien måste få ett eget inlägg. För den är för sjuk att bara dra upp så här. Så mer om det i nästa inlägg.

Sjukstuga och terapi

Sjuk tjej

Halva förra veckan rullade på sen körde jag veckans andra träningspass på onsdagen och började känna mig hängig. På torsdag vaknade jag upp med feber och ont i halsen och fick styra om planerna lite. Fick ställa in jobbet som samtalsledare på slutenvårdspsykiatrin men orkade köra videomöten både torsdag och fredag. Så lite jobb blev iallafall gjort denna vecka. Men hela helgen har spenderades i sängen. Har bara varit uppe på toa och för att öppna kylskåpet typ.

Ny vecka och nya äventyr

Nu är veckan slut och jag hade bestämt att min sjukdom också får var det för nu orkar jag inte vara sjuk mer. Att göra ingenting i fyra dagar räcker. Är nästan lite stolt över mig själv för att jag varit så lugn. Det är ju dags för nya äventyr, mina sista vardagar som 35 åring. Men nej nej kroppen är inte redo för att bli frisk än. Så segt! I dag var det ju dags för gruppterapi. Måndagar och onsdagar är nämligen mina terapidagar. Två timmar gruppterapi och en timma själv med psykologen.

Det bästa jag gjort

Att tjata till mig DBT-terapi kan vara det bästa jag gjort. Det var helt klart värt att vänta på det på det i sexton månader. Det har hänt så mycket i mitt mående på bara månader och jag gör framsteg för varje vecka som går. Önskar att någon hade erbjudit det här Så mycket tidigare. Men som varit har varit. De är ingen idé att sura över att jag fick ta en omväg på 20 år. För det gör ju ändå ingen skillnad.

Ta vara på chansen

Nu har jag chansen och jag tänker ta vara på den. Jag kommer göra allt jag kan för att bli så frisk som möjligt. Den här resan har bara börjat och hur den slutar är det ingen som vet. Kanske har jag helt andra diagnoser än i dag, när det här äventyret är slut. Men mer om det i nästa inlägg. 🙂

Ni har väl inte missat min nya sambo?

Ny familjemedlem

Jag tror att de flesta av er har följt mig i mina sociala medier, under de här två åren jag inte bloggat. Så jag tror ni har full koll på den nya familjemedlemmen som flyttade in efter Stars bortgång. Världens bästa Riffen Tiffen Terroristen!

Stars halvsyster

Jag tycker att det är fint att se Stars gener leva vidare genom Riff. Det är nämligen så att de är halvsyskon och har samma mamma. Jag ser många likheter både i sätter och utseendet. Som att hänga i kristallkronor, bada badkar och riva lägenheten på nätterna. Haha.

Livrädd

Efter Stars hastiga bortgång så får dock Riff stå med en grundlig undersökning varje dag och höra ord som…

”Du tänker inte dö i dag va?”
”Du ser lite smal ut, vi måste väga dig!”
”Varför står din päls rakt upp? Är du sjuk?”

Jag reagerar på varenda detalj jag kan koppla ihop med Stars sjukdom. Livrädd för att det ska hända igen även om han hade en väldigt ovanlig sjukdom. Men sen möts man av de här ögonen som säger ”Mamma, sluta nu! Jag ska bli trehundra år gammal.” Världens bästa Riff. Nu sitter det kanske någon där ute och funderar över valet av namn. Riff var kommer det ifrån? Ni får en gissning! Kom igen nu! Hur bra känner ni mig egentligen?

Rockstjärnekatt

Trumvirvel….
Hon är döpt efter Dregen!
Kunde du inte räkna ut det så är det nog lika bra att du slutar läsa den här bloggen för då har du noll koll på mig. Baby blev en Backyard Baby, det var enkelt. Star fick sitt namn för att Dregen valde deras låt Star War till mitt semesterprat. När jag bad honom välja första låten han tänkte på när han tänkte på mig. Riff var svårare men tillslut blev det så eftersom Dregen öl heter Riff by Dregen. De komiska är att uppfödaren också använde alkohol som namn så hennes uppfödarnamn är Glittermoon Baliey. Värsta alkiskatten haha.

Ensamstående leopardmorsa

Även om vi har dödsångest varje dag och hon väcker mig flera gånger varje natt. Så är jag så tacksam för att den här lilla tjejen kom in i mitt liv. Jag kommer få många år tillsammans fyllda med äventyr. Men jag måste erkänna att det är hårt att vara ensamstående leopardmamma. Främst när man vaknar fem på natten för att man fått en tavla i huvudet för att man inte serverat frukosten i tid, haha. Jag kan lova att ni kommer se mer av den här damen på den här blogg!

Mycket har hänt sedan sist…

Två år bara försvan

Oj! Jag vet inte ens vart jag ska börja. Två år bara försvann och det har hänt så mycket sedan jag slutade uppdatera den här bloggen. Star hade precis dött väldigt hastigt. Så här i efterhand kan jag säga att jag nog var i ett av mina livs största kriser. Med betoning på kriser för jag var i en kris innan han dog så de blev en dubbel krisrekation som det står i min journal.

Tacksam

I dag är jag tacksam för allt som hände 2022. Ja inte att Star dog såklart men jag är tacksam över krisen som utspelade sig långt innan det. Den korta versionen är att den viktigaste personen i mitt liv valde att lämna mitt liv. I dag tycker jag inte att det är ett dugg konstigt men då förstod jag inte hur sjuk jag var.

Förstod inte hur sjuk jag var

Han orkade helt enkelt inte med mina dagliga hot om suicide. Mina vredesutbrott, humörsvängningar och allt drama jag skapade för att få uppmärksamhet och bekräftelse. Min vardag bakom stängda dörrar som bara de närmaste visste om. Utåt sett visade jag upp en helt annan sida. Jag skämdes. Jag förstod nog inte hur sjuk jag var. Jag tror att ingen förstod det. Men hade han inte satt ner foten så hade nog gått åt helvete tillslut.

Ny diagnos

När han försvann så var jag tvungen att söka hjälp. Med hjälp av pappa kontaktades psykiatrin och den här gången lyssnade dom på oss. Efter två dagar hade jag en läkartid. Efter en vecka hade jag en samtalskontakt. Jag sa direkt att jag vet vad är för fel på mig. Precis som när jag kraschade sommaren 2015. Än en gång satt jag där i ett rum på öppenvården. Mer påläst än en läkare och sa: ”Jag tror att jag har en diagnos till.” Än en gång hade jag hittat förklaringen som läkarna inte hittat – Ementionell instabilitet personlighetssyndrom. Tidigare kallat borderline. Det var dock inte första gången jag tog upp den här diagnosen. För jag se redan vid 20 år ålder, att det här har jag. Men ingen lyssnade.

16 månaders väntan på vård

Resan mot rätt vård började där i stolen i maj 2022 och vi har precis kommit i mål. Det tog ett halvår att få träffa en psykolog. Hon satte diagnosen på en timmas samtal. Mer behövdes inte. Bad om att få DBT-terapi, för det hade jag också läst om. Sattes i kö till Centrum för Ementionell instabilitet. 16 månader efter läkarsamtalet i maj 2022 började jag min DBT-behandling. I dag går jag i terapi tre timmar i veckan och kommer göra det en lång tid framöver. Behandlingskontrakt är skrivet i ett halvår men jag tror att det här kommer ta år. Vi har ju lite trauman att jobba med också.

Det bästa jag gjort

Att börja med den här behandlingen är det bästa jag gjort. Det sjukaste är att vi märker så stor skillnad på bara några månader. Det kan såklart vara krävande att vara på terapi två gånger i veckan men jag väljer att verkligen försöka ta var på den här möjligheten. Jag vill verkligen hitta den bästa versionen av mig själv. Jag vill bli ”frisk” nu och hitta den bästa versionen av mig.

Fortsättning följer…

Om jag ska skriva om allt som hänt i mitt liv sedan 2022, så skulle det här bli en roman. Så vi får helt enkelt dela upp det lite. Så håll koll på kommande inlägg för få en bättre översikt över mina äventyr. Vi ses snart igen, den här gången ska det inte ta tvår år, jag lovar!