Psykisk ohälsa, Vardag

Jag fick livstid

Livstid

Jag skrattar bort det

”Du börjar få magrutor nu.”
Jag skrattar bort det.
”Träningen har verkligen gett resultat.”
Jag skrattar bort det.
”Du måste vara nöjd med din kropp nu.”
Jag skrattar bort det.

Kommer aldrig bli nöjd

Jag kommer aldrig bli nöjd med min kropp. Jag har lärt mig att acceptera den men jag kommer aldrig älska den. Jag försöker ge min kropp så mycket kärlek som jag kan men det är svårt.

Tog i från mig rätten av min egen kropp

Någon tog i från mig rätten av min egen kropp och gjorde något fult av den. Sedan 2014 så kommer den alltid förknippas med ett övergrepp. Min kropp är inte längre bara en kropp den är också en del av ett trauma.

Jag fick livstid

Jag var ett barn. Han var en vuxen.Han fick samhällstjänst istället för två månaders fängelse. För att de tog HÄNSYN till att han förlorade sitt jobb och aldrig mer får jobba med barn. (Ja de står exakt så i domen.)

Jag fick livstid.

Aspergers syndrom, Bipolär sjukdom typ 2, Psykisk ohälsa, Vardag

”Vila Joanna, vila!”

vila

Vila Joanna, vila!

Vila, vila, vila. Jag hör ordet hela tiden. ”Vila Joanna, du kan inte köra 200%” Men vad är vila? Vem bestämmer vad vila är för dig och vad vila är för mig? Någon kanske behöver ligga och stirra in i en vägg. Jag skulle bli galen om jag skulle göra det. Jag skulle bokstavligt talat klättra på väggarna och bara bli ännu mer stressad.

Förstår att ni velar väl

Jag förstår att ni menar väl men jag vet inte hur många gånger jag tagit upp det här nu. Men varje person måste hitta vad som är vila och återhämtning för just den personen. För mig är det att köra ett pass på gymmet eller ta en promenad med hörlurar i öronen, jaga Pokémons och stänga av så mycket intryck som går. Men jag har också dagar där jag ligger i soffan i fem timmar och kollar på Gåsmamman, Beck, Wallander och Maria Wern med flera för 700:e gången.

vilaNi glömmer bort

Ni glömmer bort att jag är sjukpensionär på 50% och bara jobbar 25-50%. Att jag har tid för återhämtning som ni inte ser. För hur kul vore det för er om jag varje dag la upp att jag kollar på samma serier för miljonte gången? Jag får höra hela tiden från vården att de är imponerade av min självinsikt, min sjukdomsinsikt och att jag har hittat strategier för hur jag ska få balans i min till mestadels stressiga vardag.

Jag har ett skyddsnät

Sen har jag ett skyddsnät av människor runt om mig. Dom som känner mig på riktigt. De som ser hela mitt liv och mitt schema. Min familj, min bästa vän, min kontaktperson, mitt boendestöd, sjukgymnasten, psykologen, läkarna och gruppledaren på gymmet. Dom ser mig på riktigt och om dom säger att jag ska bromsa så bromsar jag.

Skulle du stoppa en främling på stan?

Jag är 33 år och jag har behöver inte ha personer på sociala medier som jag aldrig träffat, som ska påpeka att jag måste lugna ner mig varje dag. Att jag måste träna mindre för att jag börjar bli för smal. Skulle ni stanna främmande människor på stan och säga samma sak till dom? Jag tror inte det va? Varför känner ni då att ni har rätten att säga det till mig?

Har inte valt detta

Ja jag har valt att bli en offentlig person. Jag har valt att dela med mig att mitt liv på ett öppet och naket sätt. Men jag har aldrig valt att människor jag inte känner ska informera mig om vad som är bäst för mig. Jag delar med mig av mycket med er men ni får inte glömma bort att det bara är ca 70% av mitt liv ni får ta del av.