Browsing Tag

diagnoser

Boktips

Genomskinlig – en barnbok om mobbning

Genomskinlig – En barnbok om mobbning

För någon vecka sedan fick jag hem Malin Roca Ahlgrens senaste bok genomskinlig. Det är en barnbok om mobbning. Boken handlar om Livia 13 år som utsätt för mobbning, men med hjälp av lärarna lyckas stoppa det.

Ger hopp

Boken innehåller trovärdiga situationer och inger hopp för den som är mobbad. Jag önskar att jag fått läsa den här boken när jag var 15 år och kände mig genomskinlig. Den är lätt läst och har fina bilder. Boken riktar sig till barn, anhöriga och skolpersonal.

Alla vuxna borde läsa den här boken

Jag rekommenderar alla vuxna som har med barn att göra att läsa den. Både själva och för sina barn. Boken finnas att köpas här. Malin har även skrivit barnböcker om NPF diagnoser, ni kan läsa mer om dom här!

Barnbok om mobbning

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Saga förnekade sin diagnos

Asperger diagnos

Jag klarade inte det som min klasskompisar fixade enkelt

Jag fick min Asperger diagnos vid 19 års ålder. Det var i oktober, jag hade i juni tagit studenten och sedan under höstens begynnelse fått mitt efterlängtade körkort efter evigheter av slit, svett och tårar. Vägen mot kortet är en period jag minns med djup ångest. En period jag inte kan se tillbaka på med ett leende och ett skratt åt min då oförmåga att koordinera körning med tittande på vägen. Medan klasskompisar och andra bekanta fixade sina på ett kick kämpade jag med det i över ett år. Självförtroendet sjönk till botten och jag kände mig så värdelös när jag kuggade uppkörning efter uppkörning att både jag själv och min omgivning slutade tro på mig. Därav en period jag helst vill glömma. Stoppa i en låda och kasta bort nyckeln.

En lärorik tid

Men det var också en lärorik tid i mitt liv. Förutom att lära mig köra bil lärde jag känna mig själv bättre. Lärde mig att jag inte var så stresstålig som jag trodde. Lärde mig att skrika åt mig hade noll effekt, utan bara triggade mitt redan hetsiga humör. Lärde mig att fokusera på flera saker samtidigt vilket egentligen är mer än min hjärna klarar av. Det var också under den här perioden som min mamma breakade nyheten om att jag kanske hade Aspergers syndrom.

I mina ögon var Asperger något dåligt

Jag minns att jag tog illa upp av antagandet.  I mina öron var Aspergers syndrom något dåligt, synonymt med låg intelligens och noll möjligheter till en karriär och ett självständigt liv. Ett livsbegränsande handikapp. Fördomar, jag vet, och fördomar föder okunskap. Men trots att jag egentligen inte trodde jag hade diagnosen gick jag med på en utredning. Och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit.

Många pusselbitar föll på plats

När jag fick diagnosen på papper föll många pusselbitar på plats. Varför jag hade såna svårigheter att lära mig köra bil. Varför jag hade genomlidit tre gymnasieår av utanförskap, föraktfulla blickar och känslan av att inte passa in. Men jag vägrade ändå acceptera den. Jag vet inte om det var omställningen, men under en lång period levde jag i total förnekelse.
Mina fördomar var, trots mycket ny information som fått mig att se på autismspektrumet med nya ögon, fortfarande fler än mina kunskaper. Jag skämdes för min diagnos, försökte dölja den utan att inse att det inte fungerade så.

Vad skulle jag ha för nytta av andras miserabla liv

Jag började gå på regelbundna besök hos psykiatriska mottagningen för att få hjälp jag ansåg jag inte behövde, blev ombedd att läsa så mycket som möjligt om diagnosen i böcker och liknande. Det gjorde jag förvisso, men enbart om det skedde frivilligt. Så fort det dök upp en artikel i någon tidning om någon med Aspergers blev jag ombedd (eller snarare tvingad som jag tyckte då) att läsa. Allt för att få ökad förståelse om min egen situation. Det gjorde mig förbannad. Hur kunde någon känna till vad som pågick i min hjärna bättre än jag? Vad skulle jag ha för nytta av någon annans miserabla liv när jag hade bekymmer nog att hantera mitt eget? Utredningen hade äventyrat mitt redan dåliga psykiska mående, men det var faktiskt någonting jag lyckades dölja.

Att ”komma ut” som Aspie

Jag minns inte vad det var som fick mig att komma ut med diagnosen. Inte på det viset att det är det första jag berättar vid möten med nya människor, men jag nämnder den i min bloggbeskrivning och om ämnet kommer på tal berättar jag, mest för att stå till tjänst som förstahandskälla. Det är ändå vi med diagnosen som vet bäst hur den fungerar, hur olika den kan vara hos olika personer och hur den visar sig hos just den enskilde individen. Att komma ut har hjälpt mig mycket, men även andra. Ångesten lättar eftersom erkännandet ger folk förståelse varför jag har vissa egenheter som inte anses normala.

Livrädd för att bli dömd

Tyvärr existerar fortfarande en del av mig som fortfarande vill hålla den hemlig. Dels för social fobi. Jag är livrädd för att bli dömd. Inte bara för diagnosen, utan för allt, och särskilt eftersom jag redan är introvert och har svårt för nya människor i grupp. Dels för att den använts som frånskyll. Under många år fick jag höra att hur jag agerade, hur jag såg ut och hur jag var som person ”berodde på något” med en menande blick och en klapp på knät. Det gjorde mig rasande, och även om jag inte visade det utåt förrän dagen jag äntligen sa ifrån betyder det inte att det inte sårade. För det gjorde det. Djupt.

Asperger är en del av min personlighet

Min introverta personlighet, mitt hetsiga humör och min förkärlek till svart och svår-stilen har ingenting med min Asperger att göra. Jag känner flera alternativa människor och ännu fler introverta. Ingen av dem har någon form av autism. Man är inte sin diagnos, Aspergern är en del av ens personlighet, som i mitt fall förklarar varför jag sällan visar känslor, varför jag har svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt, varför jag är brutalt ärlig och varför jag hyser ett specialintresse för mitt favoritband.

Öka öppenheten för att spräcka fördomarna

Men bakom pannbenet finns så mycket mer. Därför är det en bra idé att öppna upp sig, för att spräcka fördomarna och bidra med kunskap. Jag jobbar dagligen med att tränga bort delen som vill hålla diagnosen hemlig. Nu är jag snart 25 år, har lärt känna min diagnos och skulle vilja säga att jag är stolt över den. Där är jag inte riktigt än, men delen av mig som skäms är åtminstone mycket mindre än den som inte gör det.

/Saga Bard

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Psykisk ohälsa

Böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser del 1

Jag får ofta frågan om jag har något boktips på böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser. Så jag tänkte tips om några, Vissa har jag läst själv andra inte. Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

 

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva- Ann Heberlein

Ann Heberleins omdiskuterade självbiografi. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt..” Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Sedan tjugoårsåldern lider hon av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.








Böcker om psykisk ohälsaEn riktig människa- Gunnilla Gerland.

Att vara så övergiven, så oskyddad, så utsatt som detta barn som här beskrivs, ter sig för de flesta människor helt obegripligt. Varför såg ingen, varför förstod ingen – hur kunde detta fortgå?Denna bok är en upprättelse – både för den kvinna som skrivit boken – och för andra som kämpar med känslan att ”inte vara som andra” och mot människors oförmåga att förstå.Professor Christopher Gillberg, som är Gunilla Gerlands läkare påpekar i sitt förord att boken handlar om ”den hårfina gränsdragningen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, icke diagnos – diagnos och om dolda handikapp”. Han säger också att ”Gunilla Gerlands eget språk öppnar många fler dörrar till förståelse än någon psykiaters fackjargong”.






Böcker om psykisk ohälsaInte bara Anna- Elisabet von Zeipel

Många hade försökt förstå sig på Anna. Men hon hann bli femton år innan någon förstod att hon hade Aspergers syndrom. Att leva med asperger kan vara påfrestande och man stöter på fler hinder i vardagen än andra. Det kan leda till stress och så småningom utbrändhet. Och Anna är långtifrån ensam om sina upplevelser. När Anna var sjutton år kom hon till sist inte iväg till skolan. Här börjar författaren Elisabet von Zeipel och Anna en spännande ”resa” som vi får följa med på.Det här är en fackbok i berättelsens form. Anna har farit illa men trots det är det en hoppfull bok. Utbrändhet kan förebyggas när vi sänker stressen för personer med asperger.Detta är en bok som borde läsas av alla som i sitt arbete – eller i övrigt i vardagen – kommer i kontakt med personer med Aspergers syndrom.”





Informationen om böckerna kommer från Bokus.
Tips på fler böcker kommer i ett annat inlägg. Vill du vara säker på att du inte missat något?
Gilla bloggens facebooksida eller följ mig på Bloglovin.

Aspergers syndrom Psykisk ohälsa

Julias superkrafter – barnbok om Aspergers syndrom

Jag är stolt när jag håller boken Julias superkrafter i min hand

Jag har  tidigare berättat att jag  fått den stora äran att läsa och tycka till om Malin Roca Ahlgrens nya bok innan den gick i tryck. Julias superkrafter är en bok om Asperger eller högfungerande autism och den är tänkt som ett stöd till föräldrar och deras barn samt till skolpersonal. Boken är riktad till barn 9-12 år.

Lyfter styrkorna

Boken landade i min brevlåda förra veckan och fast jag redan läst den så ser jag fram emot att läsa den igen. Malin lyfter styrkorna, ger konkreta lösningar på en enklare skolsituation och lyfter vikten av att berätta om sin diagnos.
Malin har tidigare skrivit böckerna ”Jag har ADHD”, Coolt med ADHD och boken ”Vad är det med Lisa”, som handlar om ångest.

Alla barn borde få läsa boken

Jag tycker att alla föräldrar/lärare borde läsa de här böckerna för sina barn. Oavsett om de har en diagnos eller ej. För alla möter vi någon som har en diagnos. Det kan vara en klasskompis, en kompis förälder, en lärare eller hon som sitter i kassan på ICA. Vi måste lära våra barn att olikheter är bra.

 

 

Psykisk ohälsa

Min resa till körkort

I dag tänkte jag dela med mig av min resa till körkort…

Shit va tiden går fort! I dag är det inte bara 4 år och 5 månader tror jag skrev de förra månaden med, haha tappat räkningen sedan jag och Henrik träffades, det är även 2 år sedan jag tog körkort, va hände? Prövotiden är över nu! Så här i efterhand så kan jag ju tycka att det var ganska onödigt att jag sköt de framför mig i tio år innan jag tog tag i det. Jag läste max tio sidor i boken och de gånger jag övningskörde under de här tio åren går nog att räkna på två händer.

Hade fullt upp med att orka leva

Men jag var inte mogen då, jag hade fullt upp med att orka leva och hade inte energi över till att försöka ta körkort. Sen kom den dagen då jag var på arbetsintervju och fick frågan: ”Har du körkort?” Och jag svarade ”Jag jobbar på de”… Haha ja jag hade ju jobbat på det i tio år. Så direkt jag klev ut genom dörren så gick jag direkt till körskolan och skrev in mig. Nu hade jag bestämt mig och nu var jag redo.

Behövde tydliga mål

Jag hade min första körlektion i juli och redan då undrade jag ”När får jag körkort”, fast jag knappt kunde starta bilen. För mig var det viktigt med tydliga mål och planering och det var något min körskolelärare förstod. Så första målet var att kunna köra inne i stan vid höstlovet. De målet klarade jag redan två veckor senare (början av augusti). Nästa mål blev att klara bromsprovet innan halkbanan till höstlovet (de klarade jag i september). Och veckan innan höstlovet klarade jag halkbanan.

Valde att ta automatkort

Det jag själv trodde jag skulle ha svårast för var teorin men det var det aldrig några problem med. Man måste ha 57/62 för att få godkänt, jag fick 52 på första försöket. Det som var mitt största problem var att få kopplingen att funka. Därför valde jag tillslut att skita i de och bara ta kökort för automat. Vilket betyder att jag har villkor på mitt körkort att jag inte får köra manuella bilar. Men vill jag uppgradera mitt körkort så kan jag när som helst göra det. De enda jag behöver göra är att göra en uppkörning med manuell bil. Dock har jag inte en enda gång på två år önskat att jag kunnat köra manuell bil.

Gjorde rätt val

Så här med facit i hand så gjorde jag rätt val eftersom jag två dagar efter att jag tog körkortet fick operera min vänsterfot. Och de var inte så konstigt att jag inte fick kopplingen att funka eftersom senan i foten var av. Jag fattar inte ens hur jag lyckades köra bil med den över huvudtaget.:P Eftersom min fot bråkat i över två års tid. Jag gick ett helt jävla år med gips så var det verkligen rätt beslut att ta automatkort, för de har ju gjort så jag kunnat köra bil under hela tiden. Hade jag satsat på manuellt körkort så hade jag troligen hållit på med mitt körkort fortfarande. För jag kan fortfarande inte sköta kopplingen med vänsterfoten.

Mina 5 tips till dig som har en NPF-diagnos och vill ta körkort:

  • Berätta om din diagnos, om körskolan inte vet om att du har en diagnos så kan de inte heller erbjuda dig stöd.
  • Kolla runt och kolla vilken erfarenhet körskolorna i din stad har av undervisning för personer med NPF-diagnos och vilket stöd de kan ge dig. Välj inte den billigaste körskolan utan den som du tycker känns bäst.
  • Be om att få göra studiebesök på körskolan du är intresserad av för att få känna in hur den känns.
  • När du blivit lite van så testa att kör med olika körskolelärare för att bli van med köra med någon du inte är van. För på uppkörningen kommer du ju troligen få köra med en helt främmande person.
  • Våga säg till om något inte känns bra. När vi hade garagelektion så fick jag en person som var väldig otydlig och virrig och jag kände att jag lärde mig inting. Men när jag berättade det så fick jag gå på en ny garagelektion med en annan lärare, helt gratis.körkort