Aspiepower Media

Ett sista farväl

Ett sista farväl

Klockan sju i morse ringde klockan och det var bara att kliva upp och packa in Baby i bilen och åka mot Hagfors. Klockan 11 var det dags att ta ett sista farväl av farmor. Det blev en fin stund.

Lugnande i förebyggande syfte

Jag valde att ta lugnande i förebyggande syfte. En begravning är ju något som påverkar alla men jag är ju extra känslig och sårbar på grund av min bipolaritet. Efter två år med sjukdomen på papper så har jag börjat förstå hur jag fungerar. Jag har också insett att det är bättre att ta lugnande vid vissa situationer som kan sätta igång ett skov.. Att bromsa redan från början.

Ett nytt njurstensanfall

Lagom till allt var klart och jag har gjort allt jag måste den här veckan så högg det till under revbenen igen. Så nu har jag tagit en morfintablett och bäddat ner mig i sängen. Njursten är ett dåligt påhitt!

Ett sista farväl

Vad hände sista gången som jag skadade mig själv?

Vad hände sista gången som jag skadade mig själv?

En sen kväll i juli 2016 händer något som gjorde att allt förändrades. Där och då bestämmer jag mig för att avsluta 15 års självskadebeteende. Vad hände sista gången jag skadade mig själv? Vad var det som fick mig att sluta? Det berättar jag om i andra avsnittet av min serie om självskadebeteende. Om du har missat det första avsnittet så hittar du det här!

Vad tycker du att jag borde prata om i nästa avsnitt? Kom gärna med förslag!

1 år och 9 månader utan självskadebeteende

1 år och 9 månader utan självskadebeteende

Hej kompisar! Vet ni vad det är för dag i dag? Jo det är 22 april och det betyder att jag klarat 1 år och 9 månader utan självskadebeteende. Nu är det bara tre månader kvar sen har jag klarat 2 år, heja mig!

Ni har väl inte missat min serie om självskadebeteende som jag startat på Yotube? Här hittar du första avsnittet!

1 år och 9 månader utan självskadebeteende

Jag vill inte vara till besvär

Jag vill inte vara till besvär

Jag vill inte vara till besvär…. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många gånger de orden ekat i mitt huvud. Jag tror att det är många som lever med psykisk ohälsa som tänker dom tankarna. Att man i stället stänger in alla känslor och låtsas att allt är bra. Att man inte vill störa. Att ens vänner/anhöriga har nog med sig själv. Jag gnäller ju bara hela tiden.

Tillslut kraschar jag

En sak har jag lärt mig under årens lopp är att om jag inte är tillbesvär så blir jag ett ännu större besvär sen. Låtsas jag att allt är bra och stänger in alla känslor så exploderar jag till slut. Så det är bättre att vara till besvär och berätta vad som händer så jag kan få hjälp och vi kan undvika en krasch. Egentligen är jag ju aldrig till besvär där är ju bara min hjärna som tror att jag är det.

En pina för samhället

Under mina föreläsningar har jag vid flera tillfällen träffat personer som har tex Asperger och ADHD. Personer som inte vill ta emot det stöd som finns. De personerna menar att om de tar emot stöd från LSS, vuxenhabiliteringen eller Försäkringskassan så blir de en pina för samhället. Jag upplever dock att jag blir en pina för samhället om jag inte tar emot de här stödet. Stödet hjälper mig att klara min vardag utan att jag behöver slita slut på mig själv. Tar jag inte emot stödet och börjar jobba 100% så skulle jag totalkrascha. Jag skulle hamna på slutenvården igen och troligtvis aldrig mer komma ut i arbetslivet. Då är jag en pina för samhället.

Vänner är snällare mot oss än vad vi är mot oss själva

Efter det som hände i går så ringde jag min vän. Det stod i boken vi fick på Viktväktarna i går att vi är ganska elaka mot oss själva. Att våra vänner är bättre på att säga snälla saker om oss. Han får mig alltid att le hur dåligt jag än mår så jag ringde honom för att jag visste att han skulle få mig på rätt bana igen.

Det positiva överväger det negativa

När vi hade lagt på så smsade jag honom och sa att jag är så tacksam för att han alltid finns där. ”Det är väl sånt man har vänner till” svarade han. ”Jo fast du får ju stå ut med så mycket mer eftersom jag svänger hela tiden”, svarade jag. Han svarade att jag ger hans liv massa positivitet och att det är mer värt och överväger de gånger jag mår dåligt.

Ensam är inte stark

Jag tycker att vi ska sluta upp och känna att vi stör, för 90% av gångerna så gör vi inte det. Ibland är det bättre att be om hjälp. Det som gör att jag inte skadad mig på snart 1 år och 9 månader är att jag har ett skyddsnät med personer runt omkring mig. Dom kan rycka in och dra upp mig när jag trampar vatten och huvudet är påväg under vattenytan. Ensam är inte stark.

Jag vill inte vara till besvär

19 dagar som stabil…

19 dagar som stabil…

Mitt liv har alltid varit en stor berg och dalbana. I alla fall sedan jag var 15 år, då min bipolaritet bröt ut. Sedan jag fick min medicin sommaren 2015 så har topparna och dalarna inte varit lika djupa och höga. Men det har varit lite svängar här och där. Små kortvariga dippar/höjningar men de har blivit bättre sedan vi höjde medicinen i höst. Men de har ändå funnits där ända tills för 19 dagar sedan. Sedan dess har jag inte svängt en enda gång. 19 dagar som stabil kan vara nytt rekord på många år.

Vad händer med mig?

Herregud vad händer med mig? Jag ligger och glor in i en vägg när det är speedway på tv. Jag hörde  mig själv säga ”Det är en tråkig sport”. Jag kollar Dregens Instagram en gång i veckan, i stället för 20 gånger om dagen. Nu ska jag tydligen leva utan att det ska svänga, herregud ska jag ha det så här? Jag gillar ju action;) Läkaren sa att jag skulle komma på återbesök i maj och tanken är att vi ska sänka medicinen då. Förhoppningsvis blir jag lite mindre ”normal” då;)

Måste hitta en balans

De är svårt de där att hitta en balans. Jag skulle inte överleva utan min medicin. (Här kan ni läsa om hur det gick sist som vi testade) Medicinen kapar ju både topparna och dalarna fast lite toppar är ju lite härligt. Bara det inte blir för mycket så jag flyger för högt så jag kraschar. Samtidigt tar den ju också bort lite av kreativiteten och den gillar jag ju. Det är svårt att hitta en lagom balsans.

Än finns det hopp kvar

Efter fem månader med dubbeldos så känns det som det är dags att sänka. För nu börjar bli så frisk så min personlighet försvinner. Jag håller dock fortfarande på att räkna ner till årets första hemmamatch så lite hopp för mig finns det ändå kvar. 45 dagar!

Inlägget är skrivet med glimten i ögat;)

19 dagar som stabil...