Aspiepower Media

1 år utan psykolog

1 år utan psykolog

En solig aprildag satt jag där i psykolog A:s rum. Han sa att det var dags att knuffa ut fågelungen från boet, så jag kunde flyga fritt. Jag skulle inte utvecklas om jag fick vara kvar. Han sa också att jag är starkare än vad jag själv tror. Jag var livrädd för fyra veckor var det längsta jag hade varit utan honom de två senaste åren. Nu skulle allt gå åt helvete och jag skulle krascha. Min familj var skeptisk var detta verkligen en bra idé?

Hade haft en psykolog i 15 år

Jag fick en lapp med hans direktnummer och han lovade att jag skulle få en tid direkt om det inte gick. Jag var säker på att jag skulle ringa det där numret. Jag har ju ändå haft en psykolog i 15 år av mitt 30 åriga liv. I dag är det 1 år sedan jag klev ut från hans dörr för sista gången. Inte enda gång har jag känt behovet av att ringa honom. Jag skulle dock vilja ringa honom och berätta hur duktig jag varit det här året. Jag är glad för att han klippte navelsträngen och slängde ut mig annars hade jag fortsatt att gå runt och trott att jag inte kan klara mig själv.

1 år utan psykolog

Jakten efter en kontaktperson del 712

Jakten efter en kontaktperson del 712

För några dagar sedan ringde min handläggare på kommunen. Den 25/4 ska jag dit och träffa min nya kontaktperson. Så nu är dags för jakten efter en kontaktperson del 712. ”Hon är väldigt bra och jag tror att du kommer gilla henne”, sa hon. Jo fast det spelar ju ingen roll hur jävla bra hon är om hon ändå försvinner efter sex månader/ ett år. Det hade ju nästan varit bättre om hon var sämst i världen. Då hade risken varit större att jag får ha henne kvar och att hon inte får något annat jobb.

Kanske borde skaffa en pensionär

När jag pratade om det här på en av mina föreläsningar så kom en äldre man fram till mig. Han var pensionär och var kontaktperson till tio personer. ”Jag har ändå inget att göra så jag kan hjälpa andra”, sa han. Så fint jag kanske borde skaffa en pensionär som kontaktperson, för det enda som kan hända är ju att dom dör;)

Jakten efter en kontaktperson som stannar fortsätter

Nu har jag varit utan kontaktperson i ca en månad eftersom jag behövde en paus och de skulle fixa en ny. När jag är utan så inser jag hur viktigt det är för mig att ha det här stödet. Men det känns fortfarande jobbigt att släppa in en ny person som troligen kommer försvinna snart. Ja jag är negativ men man får vara där man man haft runt 30 olika kontaktpersoner. Jag får väl ge det en chans till men slutar den här innan det gått ett år då ger jag upp!

Har du missat soppan om mina kontaktpersoner så kan du läsa om det här:

1. ”Och där försvann ännu en kontaktperson”
2. ”Hejdå kontaktperson 711”
3. ”Människor kommer, människor går”
4. ”Ställde in kontaktpersonen”

Dags att sänka medicinen?

Dags att sänka medicinen?

Som jag skrivit tidigare så höjde vi min Bipolärmedicin i november för att jag var på väg in i en depression. Jag har stått på 600 mg Seroquel i fyra månader nu och tanken är att vi ska sänka medicinen om några månader. Jag tycker det är skönt att ha lite extra skydd just nu eftersom jag är lite rädd för våren. Men samtidigt så börjar jag känna mig redo för att börja sänka.

Nu är du normal

Det tydligaste tecknet på att det är dags att börja sänka dosen är att jag börjar bli för ”normal” nu igen. Haha ni som hört min föreläsning förstår vad jag menar. När de satte in Seroquel sommaren 2015 så höjde de för mycket. Så jag kom till min psykolog och tyckte att allt gick så långsamt. Jag hade ingen kreativitet och allt var bara tråkigt. Jag åkte inte ens till Hagfors för att se på speedway, då kan ni förstå hur illa det var. Då sa psykologen ”Joanna du är normal nu”.

Varför ville jag vara det här?

I 15 år gick jag runt och ville vara ”normal” men när jag väl fick testa på det så var det de värsta åtta dagarna i mitt liv. Så är det någon där ute som sitter och tänker att ni vill vara ”normala” och som alla andra så sluta genast upp det, för det var hemskt! Fick nästan ett trauma av upplevelsen;)

Jag börjar bli tråkig

Den senaste tiden har jag dock börjat visa tecken på att jag börjar bli så där tråkig igen. I går struntade jag i att kolla på speedway på TV:n och tog i stället en promenad. Innan kollade jag Dregen Instagram 20 gånger per dag. Jag har inställt så min mobil piper varje gång han uppdaterar. Men nu kollar jag bara hans sida en gång i veckan. När mobilen piper och jag ser att han lagt upp en bild så säger jag ord jag aldrig trodde att jag skulle säga. ”Äh jag har inte tid med honom nu. Herregud vad händer med mig? Så det kanske är dags att sänka medicinen snart innan jag är ”normal” och tråkig igen för det kan man ju inte vara;)

Dags att sänka medicinen?
Jag har i alla fall mössan på mig så än finns det hopp för mig;)

Jag är inte Bipolär!

Jag är inte Bipolär!

En ny video med namnet ”Jag är inte Bipolär” ligger nu uppe på min kanal. Jag tycker att videon får tala för sig själv. Så kolla på den och glöm inte bort att prenumerera, kommentera och tumma upp!

Att hetsa någon till självmord…

Att hetsa någon till självmord

Under veckan uppmärksammade TV 4 att en polis hetsat en ung kvinna till att ta sitt liv. Alltså jag blir mörkrädd på riktigt. Om man har en neuropsykiatrisk diagnos som Asperger eller ADHD så kommer man inte in på polishögskolan. Men tydligen får idioter vara polis.  Ni kan se inslaget här! Ett yrke där du ska hjälpa människor

Jag förstår inte hur man som människa ens kan komma på tanken att hjälpa något att avsluta sitt liv. Det är  ännu sjukare att det är en polis för då har man ändå valt ett arbete där man ska hjälpa andra människor. Det sjukaste av allt är att i Sverige kan man inte bli dömd för att man hjälp någon att avsluta sitt liv, fast det egentligen är ett mord.

Det borde vara förbjudet att hetsa någon till självmord

Det här hemska inslaget har i alla fall något gott med sig för det har fått våra politiker att haja till och nu ska de kolla över den här lagen. Jag hoppas de ändrar den så fort som möjligt för det borde vara förbjudet att hetsa någon till självmord. Jag är så himla glad att den här tjejen överlevde och kan berätta sin historia.

 Läkaren vill slå vad om jag ville leva eller ej

Ni som hört mitt semesterprat har hört historien om när jag satt på BUP efter ett självmordsförsök. Läkaren envisades med att säga att jag inte alls ville dö fast jag precis försökt ta mitt liv. Tillslut tycker jag ”Ska vi slå vad?”. ”Det kan vi göra svarade hon”.  ”Bra då går jag och dör nu” svarade jag och rusade ut ur rummet. Jag hörde genom dörren hur hon lugnande min föräldrar och sa att någon skulle ta hand om mig där ute. Men ingen gjorde det. Jag gick ut genom entrén utan någon reagerade.

Så enkelt skulle hon inte få det

Jag tänkte gå och ställa mig framför ett tåg men när jag stod där ute på parkeringen så kände jag bara ”Nej så jävla enkelt ska hon inte få det doktor S”. Så jag smsade i stället min kompis som mötte upp mig och ringde och fråga pappa om jag verkligen skulle vara ute och gå på stan helt själv dagen efter jag försökt att ta mitt liv. Kunskapen om hur man ska bete sig mot personer som har självmordstankar är inte stor. Men jag blir livrädd när inte ens de yrkesgrupper som borde vara proffs på det här vet hur man ska bete sig.