Kategori: Aspergers syndrom

Livet med Aspergers syndrom

När jag var 16 år så fick jag diagnosen Aspergers syndrom. Här kommer jag dela med mig av mina inlägg om hur det kan vara att leva med diagnosen. Och hur jag har gjort för att lära mig att hantera min diagnos och börjat se den som en superkraft.

Aspergers är en av diagnoserna inom autismspektrumet som också omfattar autism, atypisk autism och desintegrativ störning. Aspergers

innebär liksom de andra diagnoserna inom autismspektrumet begränsningar inom områdena ömsesidig kommunikation, social interaktion och föreställningsförmåga.

Aspergers beskrivs ofta som autism hos personer med normal- eller hög begåvning men utan de omfattande kommunikativa svårigheterna som finns vid autism.

5 år och två månader utan självskadebeteende

I början satt jag och räknade ner till varje månad. Tidsinställde inlägg flera dagar i förväg. Nu glömmer jag typ bort varje månad haha. Jag antar att det är ett gott tecken att jag inte ens minns mitt självskadebeteende.

Rullar på

Jag antar att det kommer vara olika i olika perioder. Bara för att det gått fem år så betyder det inte att kampen är över. Men just nu rullar det på. Som jag skrev för några veckor sedan så har jag mer ångest och känslor. Sköterskan på psyk har fortsatt att ringa mig en gång i veckan och det har varit väldigt skönt. Nu har vi kommit överens om att jag klarar mig själv annars ska jag ringa igen.

Kämpar på

Jag kämpar på med min träning vilket får mig att må bättre. Sen tar jag lugnande direkt jag känner att jag börjar få starkare ångest. Det blir några gånger i veckan. I stället för att se det som något negativt eller misslyckande så ser jag det som att det är något jag behöver just nu för att funka. Och det är helt okej!

Bara DU kan förändra DITT liv

Det är inte lätt

Det är inte lätt att leva med psykisk ohälsa/sjukdom. Men jag möter många som kräver att andra ska lösa problemen åt en. Senast i dag hörde jag komentaren ”Om psykiatrin inte hjälper mig så tar jag livet av mig.”

Bara DU kan förändra DITT liv

Jag kanske är hård nu. Absolut psykiatrin kan vara ett bra stöd men det är bara DU som kan styra upp DITT liv och bestämmer hur det ska se ut.

Jag har gjort det

Jag säger inte det här för att vara elak. Utan för att jag har gjort den här resan och jag vet att det går. Jag har absolut en fördel av mitt driv. Att jag inte ger mig när jag ger mig fan på något.

Gör inte min resa enklare

Det gör dock inte min resa enklare än någon annans. Det har varit blod, svett och tårar men jag har överlevt nio självmordsförsök och det måste finnas en mening med det.

Kan jag så kan du

Jag kommer aldrig låta min psykiska sjukdom/ohälsa ta över mitt liv igen. Om jag kan så kan du. 💖

Vem ska ta ansvaret?

Andra besöket på smärtkliniken

I dag var det dags för andra besöket på smärtkliniken. Det blev de 90 min samtal med psykologen. Vad kom vi fram till? Jo att jag är såååå duktig och gör allt rätt…

Ännu mer säker

Nu är jag ännu mer säker på att de kommer säga att jag klarar mig själv. Men två träffar kvar först. Arbetsterapeut nästa gång sen ska de snacka ihop sig och sista träffen kommer jag få veta vad de kommit fram till.

Vem ska ta ansvaret?

De är lite komiskt för smärtkliniken tycker att jag hör till vuxenhab. Vuxenhab tycker att jag hör till psykiatrin. Psykiatrin tycker att jag hör till Vuxenhab. Men ingen tar ansvar.

Dela på mig

Funderar på att dela mig själv i tre delar och skickar en bit till varje ställe. Men då hör jag nog helt plötsligt till psykiatriska slutenvården istället. 😉😅🤣

Rullar på

Annars rullar livet på. Passade på att förena nytta med nöje så de blev en promenad på 9,2 km i dag. Träning och jobb flyer på. Lite mycket ibland men försöker hitta en balans. I onsdags missade jag min 14 speedwaymatch med Valsarna på 32 år för att spara energi. Det känns konstigt att Lituim gör mig ”normal” och att jag helt plötsligt kan ta genomtänkta beslut.

Snart helg

I morgon är enda planen att jag ska till gymmet. Sen blir det en lugn helg och ladda batterierna till nästa vecka. Jag skriver på fyra reportage samtidigt just nu men var upp i sju stycken tidigare under veckan. Haha okej jag kanske inte är så ”normal” ändå 😉

Fyra år och nio månader utan självskadebeteende

Nu är det fjärde månaden på rad som jag glömmer bort viken dag det är. Det måste ändå vara ett bra tecken.🙂 Just nu flyter det på och man får passa på att njuta av stunden, för det kommer inte alltid vara så.

Som att leva med missbruk

Att leva med självskadebeteende är lite som att leva med ett missbruk. Man lär sig att leva med det men ibland är det lättare och ibland är det svårare och små små saker kan trigga igång det. Även om det ibland går enkelt så är det en kamp som kommer pågå hela livet. Så idag firar vi 4 år och 9 månader utan självskadebeteende 🙂🙌

Snart fem år

Vi kommer närmare och närmare fem år. Det är ju helt galet! Jag trodde inte att jag kunde leva ett liv utan självskadebeteende för jag hade levt med det i halva mitt liv. Men nu är vi snart uppe i 1/3 av tiden. Jag hoppas att någon annan kan bli inspirerad av min resa. För jag är levande bevis på att ingenting är omöjligt, bara olika svårt. 🙂

Jag kommer följa drömmen

För några månader sedan skrev jag om att arbetsförmedlingen tyckte att jag skyller lägga ner mitt företag för att jag skulle kunna få stöd och matchning. Allt bara för att deras system är ett moment 22.

Jag ska fan visa dom

Jag har alltid varit sådan att om någon säger att något inte går så ska jag fan visa att det gör det. Det är som någon häller tändvätska på mig. Jag tar fram den där superkraften och drivet.

Klarar allt jag inte ska klara

Jag läste in gymnasiet på en månad, fast dom sa att det inte gick. Flyttade hemifrån, fast de sa att det inte skulle gå. Jag pluggade till journalist, fast dom sa att det inte skulle gå. Tog körkort på fyra månader, fast de sa att jag inte skulle klara det.

Inget undantaget

Den här gången är inget undantag. När de sa att det inte gick, så satte jag i gång mitt arbete för att visa motsatsen. Två månaders arbete har gett resultat. Årets sjunde föreläsning är inbokad och jag har knappt marknadsfört något. Förfrågningarna för 2022 har redan kommit. Det känns som att det är någon som försöka säga att jag ska följa magkänslan och drömmen. Det är precis det jag kommer göra, jag kommer följa drömmen.

Hur många drömmar tar de död på?

Jag kan inte sluta tänka på hur många drömmar arbetsförmedlingen och andra myndigheter tar död på bara genom att säga att det inte går. Vilja förmågor vårt samhälle går miste om för att människor tror att de inte kan. Hur tragiskt är inte det? Jag brukar använda ordspråket ”Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.” För det är exakt så det är. Det mesta går om man verkligen vill. Ibland får man kämpa på lite extra för att komma dit. Jag må inte vara som normen. Det spelar ingen roll för mina drömmar tar de aldrig ifrån mig.

Har du några drömmar om framtiden? Berätta gärna!

« Föregående 1 2 3 4 … 37 Nästa »