Vilka diagnoser har jag egentligen?

Har jag inte bipolär sjukdom?

Hösten 2022 sattes min senaste diagnos, Ementionell instabilitet personlighetssyndrom. Tidigare kallat borderline. Jag kände att jag äntligen hade hittat rätt. Nu förstod jag varför mitt liv alltid varit som det är. Autism, bipolär sjukdom typ 2 och borderline – diagnoserna som stökar till mitt liv ibland. Det kändes så skönt att äntligen förstå. Att få en förklaring. Att känna igen sig någonstans. Jag landade i mitt nya ”jag”. Gick runt och väntade på att få börja med DBT-terapi. Fick äntligen komma till Centrum för ementionell instabilitet. Fick träffa min nya läkare för första gången. Jag möttes av orden ”Joanna jag ät osäker på om du har bipolär sjukdom.”

Började gråta

Först blev jag förbannad och började gråta. Jag tyckte att nu får de fan ge sig! Räcker det inte. 20 år med diagnoser hit och dit. En stunden har jag en och nästa stunden har jag den inte. Sluta förstör min identitet. Vem fan är jag egentligen? Ta för i helvete inte bort det som blivit jag. Det jag landat i och accepterat. Jag orkar inte göra det här en gång till. Sex stycken diagnosutredningar räcker. Kan vi inte bara sätta Joanna syndrom, det finns bara ett exemplar. På gott och ont. 😅🤷‍♀️ Funderar på att döpa om den här bloggen till ”Jag är inte dum i huvudet! Jag har Aspergers syndrom och massa andra jävla diagnoser, som ingen vet vad det är”. Så jag slipper byta namn hela tiden haha.

Få svart på vitt

Nu har det gått några månader från första läkarsamtalet. Jag och läkaren har träffats en gång till. Denna gång gick det bättre och vi kommer överens. Det märktes tydligt att min psykolog sagt åt henne att jag tyckte att hon var för hård. För den här gången hade hon bytt taktik. Jag fick styra samtalet helt. Hon tog upp tanken om att lägga alla mina diagnoser på bordet och försöka lista ut vilka jag faktiskt har. Att göra rätt så här 20 år senare. Jag har insett att de har rätt. Alla sex utredningar jag gjort har gjort av minst sex olika läkare, psykologer och diverse andra personer som varit delaktiga. Det har varit många kockar i soppan. Nu kan ett fåtal personer som kommer träffa mig under längre tid och lära känna mig kolla på hela mig. Få en bättre helhetsbild.

Känns läskigt

Det känns läskigt att dra upp allt och inte veta vad vi kommer landa i. Men jag tror att det här det bästa vi kan göra. Jag kommer ta vara på den här möjligheten när den erbjuds. När detta kommer ske är oklart. Just nu ligger fokuset på terapin så får vi göra resten efter vägen. En sak i taget. Men frågan läkaren ställer sig just nu är om jag verkligen har bipolär sjukdom. Eller om det borderline i kombination med trauman som gör att jag får bipolär symtom. Hon tycker inte att jag sväger på ett bipolärt sätt. Så nu har jag fyllt i en stämningsdagbok i tre månader så hon ska få en bättre bild.

Det kommer bli bra

Oavsett vad den här resan slutar i så vet jag att det kommer bli bra. Det är dags nu. Efter nästan 25 år med psykisk ohälsa så ska vi hitta verktygen för att må så bra som möjligt, under längre tid. Att hitta en balans. Framför allt i mediciner. Inte stå på överdos i massa år utan anledning. Men den historien måste få ett eget inlägg. För den är för sjuk att bara dra upp så här. Så mer om det i nästa inlägg.