Vardag

Panik

Panik

Panik. Det är det jag känner när jag ser ett 054-nummer på displayen. Karlstad kommun har gjort det igen… De ringde och gav ett dåligt besked. När jag bryter ihop i telefonen så säger hon att hon ska kolla en grej och återkomma. 20 min senare ringer hon och tycker ”Glöm vad jag sa! Vi fixar det här.” Jätteskönt att det gick att lösa men hur ska jag glömma det? Det är som att säga åt mig att radera min autism och det är helt omöjligt.

Kan inte sluta älta

Om hon kunde ändra sig nu så kan hon ju ändra sig igen. Jag får panik varje gång det står ett 054-nummer på displayen. Jag vet att de rör mina LSS-insatser.
Det är aldrig ett positivt besked de kommer med. Jag kommer tänka på det varenda minut kommande veckor. För det är del av min diagnos. Att älta saker. Hur mycket jag än vill så kan jag inte sluta tänka på det.

Jag kan inte gå hem

Hon avslutade ärendet och går hem. Troligen nöjd över att hon ändå kunde ge mig ett bra besked trots allt. Men jag lämnas ensam kvar med ångesten som äter upp mig inifrån. Tankar på att jag vill jag skada mig själv. Jag kan inte lämna de och ”gå hem”.

En vecka

I dag är det en vecka med skadat knä. Många undrar hur det går och det går inte bra. Har lika ont som jag hade när jag satt på akuten för en vecka sedan. Väntar på att träffa sjukgymnasten på måndag. Känner jag min kropp rätt. Vilket jag oftast gör, så kommer de här ta tid. Har inte tagit morfin på två dagar fast jag entligen skulle behöva det för smärtans skull. Vill inte bli beroende. Vill inte trigga i gång hypomanier. Vill inte må piss fysiskt. Måste kunna köra bil eftersom jag inte kan gå.

Ont överallt

Behöver gå på kryckor men har reumatism och har nu ont i armbågen, axeln och nacken efter bara en vecka. Vill dra täcket över huvud och komma tillbaka om några månader. Men det går inte så det är bara att kämpa på. Försöker köra på som vanligt som det bara går. Får inte fastna i sängen. Åker till gymmet och parkerar så nära det går. Tränar hemma. Flyttar mig från sängen till soffan. Jobbar per telefon. Försöker bryta det negativa mönstret.

Bröt ihop

Därför bröt jag ihop när de ringde i går och sa att de ställer in min kontaktperson i minst tre veckor framåt.
(Hon måste jobba med annat pga personalbrist pga pandemin.) För det är en av få saker jag ser fram emot just nu. Att få konma ut och tänka på annat ett tag. När jag behöver stödet som mest, då tas det bort. Vilket de senare insåg och ändrade sig. Men då får jag istället ångest över att jag tar insatsen från någon annan som behöver den mer. Jag kan ju faktiskt hoppa runt på ett ben. Saker som annars är så självklara är helt plötsligt ett stort projekt. Som allt hämna medicin eller handla. Det är det som är det jobbigast att inte klara av saker själv.

3 Comments

  1. Det saknas lagstöd för myndighetens agerande. Insatser ska verkställas enligt beslut. Och det gäller även under denna pandemi, se https://www.jo.se/PageFiles/15493/3063-2020.pdf .

    Tycker du ska överväga att göra en anmälan till IVO och/eller JO.

  2. Jag hoppas att du mår bättre snart och förstår att det är mycket negativa saker – på en gång. Krya på dig:) Kram

  3. Du är fantastisk.
    Håller tummarna för att allt ordnar sig. Tänk inte på ev stöd som tas från andra, du behöver stödet också!

    Malin E

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*