Vardag

När jag och Saga möttes för första gången…

När jag och Saga möttes för första gången…

I går gästbloggade Saga här på min blogg. I dag tänkte jag berätta med mina ord hur det gick till första gången vi träffades.

Första gången jag träffade Saga var i journalistlinjens klassrum på Molkoms folkhögskola, en augustidag 2013. Vi satt runt bordet och alla skulle presentera sig. Saga hade nog inte en tanke på att säga att hon har Aspergers syndrom. Det hade jag. Redan en månad innan hade jag ringt till lärarna och bett om att få tid första dagen för att berätta om min diagnos. När jag hade pratat klart så räckte hon upp handen och sa ”Jag hade inte tänkt säga det här men jag har också Aspergers syndrom”. Mitt mod gav även henne mod.

Skuld och skam

Jag vet inte hur många gånger under det där året som jag och mina klasskompisar fick höra ”Ja, men bara lite”, när jag påpekade att Saga hade Aspergers syndrom. Hon ville förminska diagnosen för hon trodde att den inte var något bra. Skam och skuld.

Jag blev en förebild

Jag kan ärligt säga att för fem år sedan kunde jag inte se att Saga någonsin skulle skriva om sin diagnos på min blogg. Men jag tror att jag har varit en förebild. Ett gott exempel på att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan också en styrka. Och jag tror det till viss del har fått henne att acceptera sin diagnos.

I dag är jag stolt

Så det är med stor stolthet som jag lät henne låna min blogg för att berätta sin historia. Den här historien visar också hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa/diagnoser och vilken domino-effekt det kan få för att någon berättar sin historia.

Klokaste orden jag hört

Jag tänker avsluta detta inlägg med de klokaste ord jag någonsin hört, orden Saga sa till mig när hon började förstå och acceptera sin diagnos: ”Jag har ingen funktionsnedsättning, du har en funktionsförbättring”.

saga

5 Comments

Leave a Reply