Browsing Tag

förebild

Aspergers syndrom Psykisk ohälsa Vardag

Att äta middag med en bloggläsare

Hennes högsta önskan var att få träffa mig

I augusti landade ett brev från Felicia 15 år i min brevlåda. Hon hade gjort armband för att uppmärksamma Autism och ADHD. Sedan den dagen har jag haft ett av hennes armband på min arm. För någon vecka sedan skrev Felicia till mig att hennes största dröm i livet var att få träffa mig. Eftersom jag ändå skulle ner till Helsingborg (10 mil från där Felicia bor) så frågade jag om hon inte kunde komma dit och äta middag med mig. Självklart med hennes föräldrar tillåtelse. Det ville hon så när jag hade landat i Helsingborg och lämnat min saker på hotellet så möttes vi och gick och satte oss på en resturang.

Jag blir så glad för deras uppskattning

Under en timma så pratade vi om livet och om hur det kan vara att leva med en NPF-diagnos. Innan vi sa hejdå så fick jag ett två sidor långt brev från hennes föräldrar. Där skriver dem om hur mycket det betyder för dom att jag tog mig tid och träffade deras dotter. Jag blir så glad för deras uppskattning.

Jag önskar att jag hade träffat mig själv för 15 år sedan

Jag  önskar att jag hade träffat någon som mig själv när jag var 15 år. Att jag redan då hade fått veta att en diagnos inte behöver vara ett hinder. Att det också kan vara en styrka om man får rätt stöd och hjälp. Kan jag få ett enda barn att vilja leva och vara stolt över din diagnos så är jag nöjd. Så jag lägger gärna ner en timma av min tid om det är det som räcker.

Har svårt att se mig själv som någon idol

Jag har dock lite svårt att se mig själv som någons idol. Jag är liksom Joanna Halvardsson från Hagfors som ingen ville umgås med. Trots att jag ofta får höra att jag är en förebild, så kan jag inte riktigt förstå hur någon kan tycka det. Jag försöker lyssna på vad folk säger och ta åt mig. Men efter X antal år med mobbning så är inte självkänslan så stor. Men kan lilla jag vara någons förebild, så är jag gärna det.

Jag vill ge tillbaka det Dregen har givit mig

Jag vet hur mycket det betytt för mig att ha Dregen som förebild. Han har inte bara visat att det är okej att sticka ut ur mängden och vara stolt över att man är den man är. Hans mail och våra korta träffar har gett mig energi att fortsätta kämpa när det känns tungt. Kan jag ge någon det Dregen gett mig så gör jag gärna det. Tack Felicia för en trevlig middag!

middag

 

Vardag

När jag och Saga möttes för första gången…

När jag och Saga möttes för första gången…

I går gästbloggade Saga här på min blogg. I dag tänkte jag berätta med mina ord hur det gick till första gången vi träffades.

Första gången jag träffade Saga var i journalistlinjens klassrum på Molkoms folkhögskola, en augustidag 2013. Vi satt runt bordet och alla skulle presentera sig. Saga hade nog inte en tanke på att säga att hon har Aspergers syndrom. Det hade jag. Redan en månad innan hade jag ringt till lärarna och bett om att få tid första dagen för att berätta om min diagnos. När jag hade pratat klart så räckte hon upp handen och sa ”Jag hade inte tänkt säga det här men jag har också Aspergers syndrom”. Mitt mod gav även henne mod.

Skuld och skam

Jag vet inte hur många gånger under det där året som jag och mina klasskompisar fick höra ”Ja, men bara lite”, när jag påpekade att Saga hade Aspergers syndrom. Hon ville förminska diagnosen för hon trodde att den inte var något bra. Skam och skuld.

Jag blev en förebild

Jag kan ärligt säga att för fem år sedan kunde jag inte se att Saga någonsin skulle skriva om sin diagnos på min blogg. Men jag tror att jag har varit en förebild. Ett gott exempel på att en diagnos inte behöver vara ett hinder utan också en styrka. Och jag tror det till viss del har fått henne att acceptera sin diagnos.

I dag är jag stolt

Så det är med stor stolthet som jag lät henne låna min blogg för att berätta sin historia. Den här historien visar också hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa/diagnoser och vilken domino-effekt det kan få för att någon berättar sin historia.

Klokaste orden jag hört

Jag tänker avsluta detta inlägg med de klokaste ord jag någonsin hört, orden Saga sa till mig när hon började förstå och acceptera sin diagnos: ”Jag har ingen funktionsnedsättning, du har en funktionsförbättring”.

saga

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Joannas berättelse gav mig styrka

styrka
Självklart vill jag gästblogga hos Joanna

Du skulle inte vilja gästblogga på min blogg? Frågan som borde vara hur lätt som helst att svara ja på. Äran att få frågan är stor och det gör nog att svaret är svårt. Vill jag vara gästbloggare hos hon som har varit en så stor inspiration och ett så enormt stöd under alla dessa år? Självklart vill jag det med vad ska lilla jag kunna skriva om som är intressant? Skriv om vad min blogg betytt för dig:P Svaret är lika självklart som genialt, självklart ska jag skriva om vad bloggen betytt för mig och även vad personen Joanna visat sig betyda för mig. Men hur gör jag detta på ett bra sätt tro? Det bästa sättet är nog att inte tänka så mkt och bara skriva det som dyker upp i skallen. Ok så gör vi, nu åker vi.

Allting började 2010

Minnet sviktar lite var vi börjar denna resa men jag tror vi landar runt år 2010-2011. Om jag minns rätt så studerar jag fortfarande till undersköterska när jag får den stora äran att köpa en inspelad föreläsning med Joanna Halvardsson. En enkel ljudfil från en person som inspirerat mig så sjukt mycket. Och hjälp mig under en tid i livet när många frågor fått svar men även fler frågor skapats. En tid när diagnoser på allvar börjar komma på tal och en utredning startar. Den turbulenta tiden med frågor som vem fan är jag och varför har ingen hjälpt mig tidigare.

Joannas berättelse gav mig styrka

Då dyker hon upp och visar att man är precis den man ska vara oavsett hur man tar sig fram, eller vilken hjälp man kan behöva. Jag skulle här kunna berätta om hur många gånger den där föreläsningen snurrade i datorn men det tror jag knappast behövs. Den gick oavbrutet minst ett dygn och sedan minst en gång per dag under lång tid. Orden och rösten var bara något som jag måste höra för att dem gav mig styrka att orka med detta. Det som fick mig att se på utredningen som något positivt. Kan hon klara allt som varit med om. Så mycket värre saker än mig, så kan självklart jag klara detta tänkte jag flera gånger om dagen.


Ville ge henne en kram

När sedan allt var över och diagnosen Aspergers syndrom var konstaterad så kändes det som att jag ville springa till Joanna och ge henne en bamsekram. En kram som tack för att hon hjälpt mig igenom detta. Men det kunde jag inte göra för hon hade ju inte en aning om vem jag var och att hon betytt så mkt som hon gjort. Det enda jag gjorde var att bestämma att en dag SKA jag träffa henne och lyssna på en föreläsning live. Då ska jag ge henne en kram som tack för allt.


Kunde börja leva på riktigt

Min diagnos sätts år 2012 och kanske är det nu som jag kan börja leva på riktigt. Det är iaf nu som jag börjar söka otroligt med information. Det är även nu som Joanna återigen blir en stor del av att jag förstår hur även jag fungerar ibland. Tänk att någon annan kan skriva det jag känner på ett så bra sätt att folk läser det. Jag är inte ensam utan det finns fler som har problemen och styrkorna (som jag upptäcker senare).

Övergick till vänskap

Åren går och kontakten med Joanna blir till en vänskap utöver det vanliga. En person som man kan fråga saker och som inte säger att man är dum eller konstig. Men ännu så vågar jag inte ta steget att träffa min “förebild” live utan det blir via facebook och bloggen som kontakten hålls. Detta håller i sig ända till år 2016.

Äntligen fick jag träffa henne

Den 29 september år 2016 sker det som jag bestämde skulle ske för flera år sedan. Den dagen skrivs följande text på Joannas blogg. “Och de här är Martin, han är nog ett av mina störa fans;) Han har följt min blogg i flera år men i dag träffades vi för första gången, så kul!” Jag fick träffa Joanna Halvardsson och äntligen tacka henne för allt hon gjort för mig bara genom att vara den hon är. Äntligen fick jag ge henne en kram och äntligen fick jag se henne föreläsa.

Sjukt ångestladdat

Det var sjukt ångestladdat och massa tankar när jag åkte för att genomföra detta mål men det blev gjort. När man sitter där och lyssnar på henne och tårarna rinner. Dels för att man känner igen sig. Dels för att det är fruktansvärt det hon fått gå igenom. När detta sker kan jag ändå inte låta bli att bli lite stolt över mig själv som verkligen träffade min idol. Nu är mötet avklarat och beviset på att denna människa är så fantastiskt som jag trott är ett faktum. Nu är bara frågan när nästa träff med Joanna ska ske för jag ska träffa henne igen det kan ni lita på.

Tack för att ni läst mitt inlägg på denna blogg och tack till Joanna som lät mig få skriva ett inlägg hos dig. Se nu till att ta hand om varandra och tänk på att alla är vi unika och bäst på att vara just dom vi är.

/Martin

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se