Den här dagen är snart slut. Ligger i sängen men kan inte sova. På dagen gör man så mycket annat så det är lätt att glömma bort att man har ångest. Men när man ligger där i sängen och ska sova så kommer alla känslorna som är så svåra att slå bort. Ångeten pga ovissheten. Har tagit en sömntablett och hoppas på att få ro snart. Nattlig ångest är nog det som är värst.
Vid den här tiden för två år sedan hade vi ingen aning om att jag hade Bipolär sjukdom. Utåt sett såg mitt liv väldigt bra ut. Mitt semesterprat skulle snart sändas på P4 Värmland, där skulle jag berätta om hur jag hittat tillbaka till livet. Så här i efterhand är det ju lite ironiskt att samtidigt som jag berättade om hur bra allt var. Så slogs jag med mig själv och kämpade för min överlevnad. Semesterpratet var inget påhitt det var bra när det spelades in ett halvår tidigare. Men just när det spelades upp så var det inte alls särskilt bra.
Jag trodde själv att jag var utbränd för det hade varit lite mycket senaste tiden. Jag ringde psykiatrin för att be om hjälp, men eftersom de hade skrivit ut med två år tidigare så fanns det ingen hjälp att få på tre månader. Jag har väldigt stor självinsikt och insåg att det inte skulle gå så fortsatte att tjata om hjälp. Öppenvården sa ”Du är för sjuk för att vänta på en tid här så ring akuten”. Akuten sa ”Du är för frisk för att få en tid här så ring öppenvården”. Dom bollade mig fram och tillbaka så var jag inte yr redan innan jag sökte hjälp så var jag det efteråt. Jag kände att det här går inte så jag kontaktade en privatläkare. Hon sjukskrev mig först helt i fyra veckor och sen på 25% i fyra veckor. Efter mitt önskemål för jag pallade inte att bara vara hemma för jag var så rastlös.
Så här i efterhand så inser vi att jag var hypoman. Jag sov fyra timmar per dygn ändå var jag som en studsboll hög på Red Bull. Jag hade hundra bollar i luften samtidigt, var väldigt kreativ, ringde runt till hela min telefonbok. Det är en ganska skön känsla att vara hypoman, men det funkar inte i längden. Tillslut kommer ångesten krypande. Jag har levt med ångest i över 15 år men det här var det värsta jag varit med om. Jag hade så mycket ångest så jag inte visste vart jag skulle ta vägen samtidigt som jag var rastlös så jag klättrade på väggarna.
Tillslut gick det inte mer, det tog stopp. Jag behövde få hjälp och jag var tvungen att ta till ett tragiskt sätt för att få den. Jag tog min nionde överdos. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp, och tyvärr funkade det. Dagen efter var jag helt plötsligt nog sjuk och fick en psykolog. Jag uppmanar INGEN att göra det jag gjorde. Hade det varit i dag så hade jag åkt och satt mig på akuten och vägrat gå därifrån förrän jag fått hjälp, för det är deras skyldighet att hjälpa mig.
Jag har hört flera som tagit en överdos som resonerar ”Ja men det var ju inte så farligt jag dog ju inte….” Nej det var inte farligt just nu för du hade tur. Men det är inte hälsosamt att ta 9 överdoser. Bara för att min kropp inte blev värst påverkad här och nu så kan man fortfarande få men för livet. Och jag är väldigt glad för att jag haft turen att inte få det. Jag är inte glad över att jag behövde må dåligt. Men samtidig är jag glad att den hände när det hände. För situationen var inte hållbar och det som hände gjorde så jag tillslut fick rätt hjälp. I min första journalanteckningen hos psykologen har han skrivit att han inte är säker på om jag kommer överleva det här. Hade jag inte fått rätt diagnos och hjälp när jag fick den så hade jag inte suttit här i dag.
Och hur kom vi då på att jag haft Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det? Jo det var faktiskt Mikael Persbrandt som gjorde att jag kom på att jag hade diagnosen. Han gick ut i media och berättade att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. När jag läste om honom så blev jag nyfiken på vad det var och började söka info. Och ju mer info jag hittade ju mer förstod jag- jag har ju det här.
Nu är det ca 1,5 år sedan diagnosen sattes och än i dag försöker jag lära mig att leva med den. I dag står jag på rätt mediciner och det är så himla mycket enklare att leva när man vet varför saker blir som de blir ibland. Jag är tacksam för att jag tillslut fick rätt diagnos. Bättre sent än aldrig, säger dem ju.
Jag har gjort min sista föreläsning innan sommaren men bokningarna för hösten 2017 och våren 2018 börjar redan rasa in, så kul! Men vill du boka mig som föreläsare under hösten så är det hög tid att boka mig nu innan det blir fullt som det blev ganska snabbt förra året. För att bokningar, frågor och prisuppgifter maila mig på info@joannahalvardsson.se
Vi pratar om det, vi skriver om det. Men vet vi egentligen vad Aspergers syndrom innebär för personen som lever med det och för de som lever i närhet med personen?
Joanna driver sin blogg www.domkallarmighannes.se och har med den nått många följare som delar hennes liv och erfarenheter.
Boka en gripande, rolig och informativ föreläsning med och av Joanna som själv lever med Aspergers syndrom. Hon berättar vad det innebär rent praktiskt i livet för henne. Du som har diagnosen eller har en närstående som lever med den kommer känna igen dig. Men även få andra infallsvinklar på hur livet faktiskt fortsätter och går att leva gott och rikt även med en bokstavskombination.
Joanna Halvardsson är 29 år och är bosatt i Karlstad. Hon fick diagnosen Aspergers syndrom vid 16 års ålder och hade en jobbig skolgång med klippkort på psykiatrin och försökte ta sitt liv åtta gånger. Efter 13 år med psykisk ohälsa har hon hittat tillbaka till livet, utbildat sig till journalist och driver i dag eget företag. Hon åker land och rike runt för att dela med sig av sin berättelse för att hjälpa andra.
Hon vill med sin föreläsning öppna upp för omvärlden kring neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Genom att dela med sig av sina erfarenheter slår hon hål på myter och berättar öppenhjärtigt om sin uppväxt i lilla Hagfors och hur hennes syn på livet förändrats av att få en diagnos.
Sommaren 2015 fick Joanna även diagnosen Bipolär sjukdom typ 2.
Joanna är Attitydambassadör för Hjärnkoll.
PLATEA AB
INDA support Karlstad
Autism konsult Magnusson -Lind AB
Autism och Asperger föreningen Värmland
Arvika kommunRegion Värmland
Medborgarskolan, Örebro
Medborgarskolan Värmland
IOGT-NTO, Hagfors
BILDA, Karlstad
Lernia, Nässjö
Säffle bibliotek
Umeå kommun
Hagfors kommun
Karlstad kommun
Vetlanda kommun
Forshaga kommun
Filipstads kommun
Sundsvall kommun
Hammarö kommun
Jönköping kommun
Kristinehamn kommun
Smålandsidrotten
SISU Västerbotten
Sörmlandsidrotten
SISU Idrottsutbildarna
Parasport Västerbotten
Special Olympics Sweden
Insidan, Sundsvall
Föreningen UBUNTU, Sundsvall
RSMH Kalstasola
Sociala kunskapsbanken i Värmland
Lärarförbundet Karlstad
Karlstad universitet
Molkoms Folkhögskola
Karlskoga Folkhögskola
Mora Folkhögskola
Segeltorpsskolan, Huddinge
Carlforsska Gymnasiet, Västerås
Hacklehemsskolan, Kristinehamn
UR-utbildningsradion
Specialpedagogiska skolmyndigheten
Landstinget i Värmland
Rättspsyk i Kristinehamn
Kirurgmottagningen CSK
Kriminalvården/frivården Karlstad
Arbetsförmedlingen Karlstad
Företagsalongen, Karlstad
Temagruppen unga i arbetslivet
Fyrbodals komunalförbund
Svenska kyrkan Hagfors
Svenska kyrkan, Grava församling
Svenska kyrkan Forshaga- Munkfors
B-you festivalen, Forshaga
Finsam Samordningsförbundet-Malmö
Finsam Samordningsförbundet- Karlskoga
Finsam Samordningsförbundet- Samspelet
Finsam Samordningsförbundet- Landskrona
Finsam Samordningsförbundet- Saffanstorop
Finsam Samordningsförbundet-Västerdalarna
Finsam Samordningsförbundet-Södra Dalarna
Finsam Samordningsförbundet- Göteborg Väster
Finsam Samordningsförbundet- Norra Örebros län
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor
Finsam Samordningsförbundet- Arvika- Charlottenberg
Alla som jobbar med barn och ungdomar borde få möjligheten att följa med Joanna på hennes resa genom att höra hennes föreläsning. En föreläsning där Joanna berättar utifrån sin verklighet på ett enkelt sätt om sina erfarenheter hur vardagen har sett ut för henne. Jag får ännu en gång bekräftat hur dåligt vårt samhälle är att ta till vara på alla människors olikheter. Det finns ibland enkla metoder och lösningar som gör att alla människor kan få utvecklas och få ett bra liv. Jag rekommenderar varmt Joannas föreläsning.
/Anders Rosell, Orsa
När man hör Joannas föreläsa och får följa med på hennes resa fram tills i dag, så börjar man fundera väldigt mycket hur detta kan få ske. Joanna berättar på ett intressant sätt hur hennes liv varit och man får följa med på en resa på livets otroligt svåra berg och dalbana. Att få chansen att få höra denna föreläsning har hjälp mig i mitt accepterande av min egen diagnos då Joanna berättar att alla är vi olika men unika på vårt eget sätt.
/Martin
Under föreläsningen får man följa med på Joannas på hennes resa från vilsen tonåring till den hela unga vuxna tjej hon är i dag! Hon berättar på ett fängslande vis om hinder och möjligheter hon stött på och tagit sig an under sina 29 år. Joannas föreläsning fick mig att skratta och gråta, den fick mig att känna att allt är möjligt.”
/Rebecka
Sörmlandsidrotten och Parasportförbundet möter många idrottsföreningar.Vi ser att det är viktigt att informera och utbilda ledare kring bemötande för ALLA barn och ungdomar inom idrotten. Detta är också välbehövligt för att idrotten ska kunna leva till vad ”Idrotten vill”. Viktigt med kunskap kring hur olika bemötande och tydlighet kan påverka personer med bl a dolda funktionsnedsättningar. Joannas föreläsning ger nya aha-upplevelser och insikt i hur man inom idrotten och skolan kan underlätta för barn och ungdomar bara genom sitt ledarskap. Hon berättar på intressant sätt om sina erfarenheter från skolan och sitt idrottande under sin uppväxt. Joanna har en närhet i sin föreläsning och fångar åhörarna och förflyttar positioner. Föreläsningen passar både för ledare inom idrotten, skolpersonal, föräldrar, anhöriga och aktiva. Efter föreläsningen bär man med sig att vi är alla olika, men unika på vårt eget sätt. En tankeställare kring vad som egentligen är normalt.
/Sussie E, Idrottskonsult/Sörmlandsidrotten
Sitter i bilen och lyssnar på Stiftelsen, vi ska till Torsby och hämta en trädgårdsmöbel. Om ni tycker att min lugg ser lite sne ut, så kan det bero på att jag klippte mig själv med en papperssax i torsdags.?
Vet ni vad? I dag är det 9 månader sedan jag avslutade mitt självskadebeteende efter 15 år. Varje månad är en seger.
I dag är det ett år sedan registreringen av mitt företag blev godkänt av skatteverket.
När jag startade mitt företag så gick jag in med tanken- Att man vet inte om det går förrän man testat och går det inte så har man iallafall försökt.
Så här ett år senare är jag väldigt glad för att jag vågade ta det steget.
Allt starta eget kan vara det bästa jag gjort, av flera anledningar.
Den främsta är att jag nu har möjlighet att jobba mindre än 50% och kan lägga mina arbetsdagar efter hur jag mår. Vilket har gjort att jag bara åt tre kurer antibiotika under 2016. Ni som följt den här bloggen ett tag att det tidigare har varit vardagsmat för mig att äta minst tio kurer per år.
Men jag är också glad för att jag vågade ta det här steget för att jag nu har möjligheten att göra precis allt jag vill, samtidigt.
Jag tror att jag har glömt att visa er loggan som min vän Jesus gjorde till mig i födelsedagspresent. Men vad passar bättre än att visa den så här på ett årsdagen!
