Efter förra årets succé i Umeå så jag blivit uppbjuden till Västerbotten igen.
Så Skellefteå den 22 mars är det er tur att lyssna på mig!
Det är fri entré men anmälan krävs, finns ett begränsat antal platser!
Anmäl dig här!
Som ni borde veta vid den här laget så flyttar jag på tisdag. Ni kan inte ha missat det för jag skriver om det hela tiden. Det för med sig många känslor att flytta. Det har ju skett så himla mycket inne på de där 39 kvadratmeterna. I augusti 2008 flyttade jag in i mitt första egna hem. Så här i efterhand så tror jag nog att mina föräldrar kan erkänna att de innerst inne trodde att jag snart skulle komma hem igen. Men nej de blev ingen mer flytt jag blev kvar i den där lägenheten i Karlstad i 8 år och 5 månader.
Under de här åren har det hänt så himla mycket. Jag vill knapp täcka på vad som hänt haha. Det är många vänner som kommit och gått under årens lopp. De bästa står stadigt kvar. Det är så man vet vilka som är ens äkta vännerna. När man inte umgåtts på flera år men de finns ändå kvar. En av dem kommer jag nu bli granne med så nu kan vi iallafall inte skylla på att vi måste gå långt för att ses.
Även mitt utseende har förändrats under de här åren. Jag har gått från att väga 90-70 kg. Mitt hår är inte längre lika färgstarkt som det var innan. Sen tänker jag på alla killar som jag på olika sätt haft en relation med. När jag letade efter kärleken fast jag inte alls hade en aning om vad riktig kärlek var. Och alla utbrott som de här förhållandena ledde till och att jag låg söndergråten på golvet och krälade runt av ångest.
Den där januari kvällen 2010 som jag och A bestämde oss för att chilla stadigt. Och jag började få lite större förståelse för vad äkta kärlek innebar. För att sen 2 år senare ännu en gång ligga på golvet och grina hysterisk för att han tycker att vi borde göra slut. Vilket resulterade i att jag sprang runt i lägenheten och slog honom med en kudde.
Dock var det de bästa buslut han någonsin kunna ta. Han gjorde det för att han såg att Henrik skulle vara en bättre pojkvän för mig. Han ledde in mig på stigen som skulle visa mig vad riktig kärlek är. Nu var det länge sedan jag låg på golvet och skrek av ångest. Det närmaste jag kommit var i somras när jag låg på golvet krälade runt pga njurstenssmärtor.
Att så himla många olika känslor, och situationer kan få plats i ett och samma rum. Glädje, sorg, ångest, hat, längtan, och kärlek. Min psykolog säger att det sitter mycket ångest i väggarna efter åtta år och det gör det verkligen i den här lägenheten, därför ska det bli så skönt att bryta upp från allt och börja om.
En liten trasig och förvirrad tjej flyttade in i det där tegelhuset för åtta och ett halvår sedan. Det är nu en ung mogen kvinna som flyttar ut. Som nu har hittat sig själv, lärt sig att leva med sina diagnoser och som idag kan förstå varför allting blev så kaos för några år sedan. Jag lämnar kvar ångesten och osäkerheten i den gamla lägenheten. Jag tar med mig förståelsen, glädjen och alla erfarenheter till den nya lägenheten.
I dag är det sex månader sedan jag tryckte ett rakblad mot min kropp för sista gången. Sex månader sedan 15 års självskadebeteende tog slut. De vita strecken kommer alltid finnas kvar men de har börjat blekna. De vita strecken jag skäms över varje sommar när jag ska gå i shorts och T-shirt. De vita strecken som uppstått när det kändes som min egen kropp höll på att äta upp mig. De vita strecken kommer inte bli fler.
Tack Ludde för att du den där sena sommarkvällen i slutet av juli fick mig att förstå att jag inte bara skadar mig själv. Utan att också skadar dem som står bredvid och inget kan göra. Jag kan stå ut med att skada mig själv. Men jag kan inte stå ut med att skada dem jag älskar. Därför har jag valt att sluta upp med att skada mig själv och sökt hjälp för mitt självskadebeteende. Det finns hjälp att få även om det ibland inte känns så.
Om man verkligen vill bli av med sitt självskadebeteende, så tror jag att man verkligen måste bestämma sig för att sluta.
Det är bara du som styr över vad du gör med din egen kropp och jag har bestämt mig för att det räcker nu.
Kan jag- Så kan du! 15 års självskadebeteende är över nu!
Fibertäcke är bästa uppfinningen! 
Nu har vi delat en vecka tillsammans, jag och fibertäcket på 6 kg. Jag undrar hur jag överlevt snart 29 år utan det. Herregud varför har ingen erbjudit mig detta tidigare? Nej visst ja i landstinget är det ingen som erbjuder en saker, utan måste själv ta reda reda på vilka hjälpmedel som finns.
Efter bara en vecka tillsammans är det svårt att utvärdera det helt men jag somnar lättare och sover bättre, och vad mer kan jag begära? Det är varmt och fluffigt och mer som en vanligt täcke. Det gillar jag. Det kanske är så att jag gillat ett lättare kedjetäcke med men jag gillar verkligen fluffigheten, känner mig inte alls instängd som under andra täcket.
Sen är det inte bara jag som gillar det nya täcket, som ni ser på bilden nedan;)
Kanske en ny affärsidé, tygndtäcken för katter! Ni kan läsa mer om fibertäcken här!
Jag har lovat er ett inlägg om dagen fram till julafton, där ni bestämmer vad jag ska skriva om. Ni ville att jag skulle skriva om kärlek och psykisk ohälsa. Första inlägg blir om hur man ska berätta för sin nya partner att man lider av psykisk ohälsa.
Min första tanke är- säg det bara! Kan inte personen ta det, nej då är det nog inte rätt partner för dig! För mig blir det ju ganska naturligt när jag träffar nya människor eftersom de oftast frågar vad jag jobbar med. Och eftersom jag jobbar med att ändra attityden på psykisk ohälsa så säger jag alltid det. Jag upplever att de flesta tar det bra, många blir nyfikna och ställer frågor.
Jag tror att alla jag dejtat/haft ett förhållande med vetat om det från början. Förutom en men då var det lite speciellt för han hade en nära anhörig som hade tagit sitt liv bara ett år innan, så ville lära känna personen först. Men när jag väl sa de blev han livrädd och drog, och de var ju så här i efterhand lika bra för han hade inte varit en bra pojkvän för mig.
Jag förstår egentligen inte varför det ska vara en sådan stor grej? För 3/4 i Sverige har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa, alla berörs vi på något sätt. Men ändå är det fortfarande skuld och skam. Men mitt tips är att tänka över hur du ska säga det och sen även säga att det är helt okej att ställa frågor om personen undrar något.
Henrik var ju redan min pojkvän när jag fick min Bipolär diagnos men han hade ju ingen aning om att jag hade den diagnosen, för de visste jag ju inte ens själv. Många ser Bipolär som en hemsk sjukdom för man inte riktigt vet vad det är, men jag köpte en bok om diagnosen som han fick läsa. Jag tror det är viktigt att vara beredd på att svara på frågor och vara öppen när man berättar det. Hur berättade du för din nya partner att du lider av psykisk ohälsa?
