Kategori: Bipolär sjukdom typ 2

Joanna har Bipolär sjukdom typ 2

Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom och innebär att man pendlar mellan att vara manisk eller deprimerad i olika perioder. Däremellan brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt. Det är viktigt att få behandling om du har bipolär sjukdom. Eftersom både manier och depressioner kan leda till svåra följder för dig själv och andra.

Det finns flera typer av bipolär sjukdom

Det finns olika typer av bipolära sjukdomar men de vanligaste är typ 1 och typ 2. Den klassiska bipolära sjukdomen är när det växlar tydligt mellan stämningslägena med djup depression och klassisk mani. Det är den som benämns som Bipolär I (tidigare Manodepressiv sjukdom).

Bipolär typ 2 består av korta inslag av hypomani med återkommande depressioner, hypomanier är lindrigare maniska symtom, denna variant har Joanna.

Det är två år sedan vi kom på att jag har Bipolär sjukdom

Jag levde med Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det

Vid den här tiden för två år sedan hade vi ingen aning om att jag hade Bipolär sjukdom. Utåt sett såg mitt liv väldigt bra ut. Mitt semesterprat skulle snart sändas på P4 Värmland, där skulle jag berätta om hur jag hittat tillbaka till livet. Så här i efterhand är det ju lite ironiskt att samtidigt som jag berättade om hur bra allt var. Så slogs jag med mig själv och kämpade för min överlevnad. Semesterpratet var inget påhitt det var bra när det spelades in ett halvår tidigare. Men just när det spelades upp så var det inte alls särskilt bra.

För sjuk för öppenvården men för frisk för akuten

Jag trodde själv att jag var utbränd för det hade varit lite mycket senaste tiden. Jag ringde psykiatrin för att be om hjälp, men eftersom de hade skrivit ut med två år tidigare så fanns det ingen hjälp att få på tre månader. Jag har väldigt stor självinsikt och insåg att det inte skulle gå så fortsatte att tjata om hjälp. Öppenvården sa ”Du är för sjuk för att vänta på en tid här så ring akuten”. Akuten sa ”Du är för frisk för att få en tid här så ring öppenvården”. Dom bollade mig fram och tillbaka så var jag inte yr redan innan jag sökte hjälp så var jag det efteråt. Jag kände att det här går inte så jag kontaktade en privatläkare. Hon sjukskrev mig först helt i fyra veckor och sen på 25% i fyra veckor. Efter mitt önskemål för jag pallade inte att bara vara hemma för jag var så rastlös.

Hundra bollar i luften

Så här i efterhand så inser vi att jag var hypoman. Jag sov fyra timmar per dygn ändå var jag som en studsboll hög på Red Bull. Jag hade hundra bollar i luften samtidigt, var väldigt kreativ, ringde runt till hela min telefonbok. Det är en ganska skön känsla att vara hypoman, men det funkar inte i längden. Tillslut kommer ångesten krypande. Jag har levt med ångest i över 15 år men det här var det värsta jag varit med om. Jag hade så mycket ångest så jag inte visste vart jag skulle ta vägen samtidigt som jag var rastlös så jag klättrade på väggarna.

Det krävdes en ny överdos för att få vård

Tillslut gick det inte mer, det tog stopp. Jag behövde få hjälp och jag var tvungen att ta till ett tragiskt sätt för att få den. Jag tog min nionde överdos. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp, och tyvärr funkade det. Dagen efter var jag helt plötsligt nog sjuk och fick en psykolog. Jag uppmanar INGEN att göra det jag gjorde. Hade det varit i dag så hade jag åkt och satt mig på akuten och vägrat gå därifrån förrän jag fått hjälp, för det är deras skyldighet att hjälpa mig.

Är glad för att jag inte fått men för livet

Jag har hört flera som tagit en överdos som resonerar ”Ja men det var ju inte så farligt jag dog ju inte….” Nej det var inte farligt just nu för du hade tur. Men det är inte hälsosamt att ta 9 överdoser. Bara för att min kropp inte blev värst påverkad här och nu så kan man fortfarande få men för livet. Och jag är väldigt glad för att jag haft turen att inte få det. Jag är inte glad över att jag behövde må dåligt. Men samtidig är jag glad att den hände när det hände. För situationen var inte hållbar och det som hände gjorde så jag tillslut fick rätt hjälp. I min första journalanteckningen hos psykologen har han skrivit att han inte är säker på om jag kommer överleva det här. Hade jag inte fått rätt diagnos och hjälp när jag fick den så hade jag inte suttit här i dag.

Persbrandt gjorde så jag kom på att jag var Bipolär

Och hur kom vi då på att jag haft Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det? Jo det var faktiskt Mikael Persbrandt som gjorde att jag kom på att jag hade diagnosen. Han gick ut i media och berättade att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. När jag läste om honom så blev jag nyfiken på vad det var och började söka info. Och ju mer info jag hittade ju mer förstod jag- jag har ju det här.

Än i dag försöker jag lära mig att leva med diagnosen

Nu är det ca 1,5 år sedan diagnosen sattes och än i dag försöker jag lära mig att leva med den. I dag står jag på rätt mediciner och det är så himla mycket enklare att leva när man vet varför saker blir som de blir ibland. Jag är tacksam för att jag tillslut fick rätt diagnos. Bättre sent än aldrig, säger dem ju.

bipolär sjukdom

9 månader utan självskadebeteende

YAY! JAG ÄR SÅ JÄVLA BÄST! 9 MÅNADER UTAN SJÄLVSKADEBETEENDE!

Sitter i bilen och lyssnar på Stiftelsen, vi ska till Torsby och hämta en trädgårdsmöbel. Om ni tycker att min lugg ser lite sne ut, så kan det bero på att jag klippte mig själv med en papperssax i torsdags.?
Vet ni vad? I dag är det 9 månader sedan jag avslutade mitt självskadebeteende efter 15 år. Varje månad är en seger.

självskadebeteende

Världsdagen för bipolär sjukdom

Världsdagen för Bipolär sjukdom

Det har nyss blivit 30 mars- världsdagen för bipolär sjukdom. Våren 2015 fick jag möjligheten att lyssna på när Hasse Brontén föreläste om sin pappa. Innan jag träffa honom kan jag ärligt säga att jag inte hade särskild stor koll på vad bipolär sjukdom innebar.

Jag var inte ensam

Men efter föreläsningen bar jag med mig en känsla. En känsla av att inte vara ensam. I 12 år hade jag känt att det var något mer, att jag inte bara hade Aspergers syndrom. Men det var Hasses ord som fick mig att börja förstå på riktigt.

Jag hade Bipolär typ 2

Efter mycket om och men och några svängar i vårdens karusell, satte man sex månader senare diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Jag hade då levt med sjukdomen i 12 år, utan att veta om det. Det var en enorm lättad att få ännu en diagnos och få förståelse för varför saker kan bli lite tokiga i bland. Tack vare att jag fick min diagnos och fick rätt mediciner så känner jag att jag fått livet tillbaka .

Jag är inte bipolär

När jag precis hade fått diagnosen fick jag höra att livet blir ett helvete om man är bipolär. Men jag är inte bipolär. Jag är…. dotter, flickvän, barnbarn, granne, vän, plastmamma, kusin, kattägare, Dregenfantast, speedwsynörd, bloggare, journalist, föreläsare, Hjärnkolls ambassadör…. Jag är en jävla massa saker. Men jag är inte bipolär men bipolär sjukdom är en del av mitt liv.

I dag firar vi världsdagen för Bipolär sjukdom

När jag som i dag har sjukdomen i schakt så är den och kreativiteten den för med sig, ganska trevlig att leva med. Tack Hasse för att födde ett frö i mitt huvud som skulle växa till ökad förståelse för Psykisk ohälsa.

världsdagen för bipolär sjukdom

Hur gick det hos läkaren?

Sovmorgon

Började den här dagen med sovmorgon och det blev 12 timmars sömn i natt, skönt att få sova ut. Sen pallade jag mig i väg till öppenvården för att träffa läkaren. Hur gick det då?

Varit hos läkaren

Jo de började bra för receptionisten skickade mig till fel våning. När klockan var 11.10 började jag undra om det verkligen var rätt. Men då dök läkaren upp och berättade att han varit ute och letat efter mig. Varför känns det att psykiatrin aldrig kan göra något rätt?

Äntligen gjorde dom rätt!

Man nu har de iallafall lyckats fått i väg rätt recept, yay fjärde gången gillt!
Så nu slipper jag betala en förmögenhet för att få ut rätt medicin, fast jag har frikort. Annars gick det bra jag gillar läkare som är pålästa, han visste tom att mamma och pappa är i Thailand haha.

Hittat rätt dos

Han tyckte som jag trodde. Att jag nu står på rätt dos och att vi inte ska ändra något i min medicinering. Och så kör vi ett återbesök om ca 3 månader, men blir väl fem månader då eftersom psykiatrin inte kan hålla tiden. Skulle ju ha varit där i januari den här gången, men bättre sent än aldrig sägs det ju.

300 mg Seroquel

Så nu står jag iallafall på 300 mg Seroquel och 20 mg Saroten. Saroten har jag dock som IBS medicin men eftersom den är en psykmedicin, så hjälper den mig lite med sömnen med. Sen har jag 5mg Zyprexa munsönderfallande vid behov. Och 5 mg Stilnoc vid behov. Sen har jag även Atarax och Sobil vid behov men den skiten tar jag aldrig och tanken är att jag ska ta Zyprexa i stället då den värkar snabbare och minskar risken för självskadebeteende.

Zyprexa vid behov

Jag har även möjligheten att höja Seroquel själv upp till 400 mg om jag känner att något är på G. Och då kan jag även lägga till en Zyprexa om dagen i fyra dagar för att ”bromsa” om det är riktigt jävligt. Det är väldigt skönt att vet att jag får ändra själv och slippa krångla med psykakuten om något händer. Dock hoppas vi att inte kommer behöva göra det. Och självklart får jag inte ändra hur jag vill utan ska ju självklart söka vård om det behövs.

Det kallas bipolär sjukdom…

Läkaren sa samma sak som psykologen att det som hände i onsdags kallas Bipolär sjukdom typ 2. Jag måste tillåta att det svänger ibland, för det gör det för alla människor. Dock svänger det lite oftare, lite snabbare och lite djupare för mig.

Biverkningar

Sen frågade han även om biverkningar och om jag gått upp i vikt, vilket de flesta gör av dessa mediciner. Jag har gått upp ca 10 kg senaste året och det är helt normalt, men det får inte dra i väg. Dock har jag ju kört Viktväktarnas program de senaste 8 veckorna och gått ner 2,8 av de kilona.(Med två veckors fusk med pizza, semlor och tårta typ varje dag haha). Så jag är på rätt väg och det är ingen fara och som jag skrivit förut, jag väger gärna 70 kg bara jag mår bra och är stabil. Och det är det som är målet nu att komma under 70 kg. För då är jag inom BMI-värdet för vad som är normalvikt för min längd, har 2,1 kg kvar dit nu.

Blir nog bra tillslut

Ja det blir nog bra det här tillslut och det känns lyx att få träffa samma läkare tre gånger på rad under ett halvår. Och det är väldigt skönt att de tar mig på allvar nu.

hur gick det hos läkaren

Efter 8 år så sitter det mycket ångest i väggarna

Känslosamt att flytta

Som ni borde veta vid den här laget så flyttar jag på tisdag. Ni kan inte ha missat det för jag skriver om det hela tiden. Det för med sig många känslor att flytta. Det har ju skett så himla mycket inne på de där 39 kvadratmeterna. I augusti 2008 flyttade jag in i mitt första egna hem. Så här i efterhand så tror jag nog att mina föräldrar kan erkänna att de innerst inne trodde att jag snart skulle komma hem igen. Men nej de blev ingen mer flytt jag blev kvar i den där lägenheten i Karlstad i 8 år och 5 månader.

Vänner har kommit och gått

Under de här åren har det hänt så himla mycket. J~~ag vill knapp täcka på vad som hänt haha~~. Det är många vänner som kommit och gått under årens lopp. De bästa står stadigt kvar. Det är så man vet vilka som är ens äkta vännerna. När man inte umgåtts på flera år men de finns ändå kvar. En av dem kommer jag nu bli granne med så nu kan vi iallafall inte skylla på att vi måste gå långt för att ses.

Jakten på kärlek

Även mitt utseende har förändrats under de här åren. Jag har gått från att väga 90-70 kg. Mitt hår är inte längre lika färgstarkt som det var innan. Sen tänker jag på alla killar som jag på olika sätt haft en relation med. När jag letade efter kärleken fast jag inte alls hade en aning om vad riktig kärlek var. Och alla utbrott som de här förhållandena ledde till och att jag låg söndergråten på golvet och krälade runt av ångest.

När kärleken tar slut

Den där januari kvällen 2010 som jag och A bestämde oss för att chilla stadigt. Och jag började få lite större förståelse för vad äkta kärlek innebar. För att sen 2 år senare ännu en gång ligga på golvet och grina hysterisk för att han tycker att vi borde göra slut. Vilket resulterade i att jag sprang runt i lägenheten och slog honom med en kudde.

Bästa beslutet

Dock var det de bästa buslut han någonsin kunna ta. Han gjorde det för att han såg att Henrik skulle vara en bättre pojkvän för mig. Han ledde in mig på stigen som skulle visa mig vad riktig kärlek är. Nu var det länge sedan jag låg på golvet och skrek av ångest. Det närmaste jag kommit var i somras när jag låg på golvet krälade runt pga njurstenssmärtor.

Det sitter mycket ångest i väggarna

Att så himla många olika känslor, och situationer kan få plats i ett och samma rum. Glädje, sorg, ångest, hat, längtan, och kärlek. Min psykolog säger att det sitter mycket ångest i väggarna efter åtta år och det gör det verkligen i den här lägenheten, därför ska det bli så skönt att bryta upp från allt och börja om.

Från trasig flicka till mogen kvinna

En liten trasig och förvirrad tjej flyttade in i det där tegelhuset för åtta och ett halvår sedan. Det är nu en ung mogen kvinna som flyttar ut. Som nu har hittat sig själv, lärt sig att leva med sina diagnoser och som idag kan förstå varför allting blev så kaos för några år sedan. Jag lämnar kvar ångesten och osäkerheten i den gamla lägenheten. Jag tar med mig förståelsen, glädjen och alla erfarenheter till den nya lägenheten.

Den här mannen blir min granne och jag hoppas det betyder att vi kommer spendera mer tid tillsammans igen. Jag älskar de här bilderna, för de är tagna när jag mådde väldigt dåligt men samtidigt lyser det om mig när jag får vara med min bästa vän <3

sitter mycket ångest i väggarna

« Föregående 1 … 30 31 32 33 34 Nästa »