Aspiepower Media

Sömn och bipolär sjukdom

Rätt mängd sömn är viktig vid bipolär sjukdom

Jag har tidigare skrivit att jag har en aktivitetsklocka på mig, Garmin viofit 3. Jag har den av två anledningar.

1. Att bli motiverad att gå fler steg.

2. Att hålla koll på sömnen och se om jag är påväg in ett skov.

Behöver mer sömn än normen

Sömn är något som är väldigt viktigt när man har Bipolär sjukdom. När man googlar på hypomani så står det att ett av symtomen är minskat behov av sömn, att man är utvilad efter tre timmar. Fast man måste ju se helheten och hur mycket personen sover i vanliga fall, för alla människor är ju unika oavsett diagnos eller ej. De flesta sover 7-8 timmar. Jag behöver dock 10-12 timmars sömn för att känna mig utvilad så jag kommer oftast inte ner i 3 timmar under ett hypoman-skov. (Och tur är väl det)

Värre än depressionerna

Den senaste veckan har jag sovit 6 timmar/natt och det är ju en tydlig skillnad mot vad jag annars sover. Det här är det jag tycker är värst med att ha bipolär sjukdom. När man inte kan stänga av hjärnan, den bara kör på i 200 km i timmen. Hur mycket man än vill så kan jag man inte sova. Det går inte att komma till ro, man bara står och ser på hur väggen kommer närmare och närmare. Det här är nästan värre än depressionerna. Kanske känner jag så för för att jag är mer van att vara deprimerad.

Bollväst som hjälpmedel

I går var det än en gång omöjligt att sova. Tillslut gav jag upp. Psykolog A sa en gång att jag inte skulle ligga kvar om jag inte kan sova. Att  jag måste bryta mönstret. Så jag tog med mig täcket och la mig på soffan i stället. Sen kom jag på att jag har en bollväst. Jag har en förmåga att glömma bort att jag har den i garderoben men jag måste försöka bli bättre på att använda den. Hade den på mig i 10 min sen gick jag och la mig igen och lyckades somna. Så i natt blev det 8 timmars sömn på soffan. När jag vakna upp var jag astrött, men i det här fallet är det ju ett bra tecken att jag börjar bli trött.

Vad gör du när du inte kan sova?

sömn

Nattlig ångest

Nattlig ångest

Den här dagen är snart slut. Ligger i sängen men kan inte sova. På dagen gör man så mycket annat så det är lätt att glömma bort att man har ångest. Men när man ligger där i sängen och ska sova så kommer alla känslorna som är så svåra att slå bort. Ångeten pga ovissheten. Har tagit en sömntablett och hoppas på att få ro snart. Nattlig ångest är nog det som är värst.

Nattlig ångest

1 år utan självskadebeteende – Jag klarade det!

I dag är det en stor dag- 1 år utan självskadebeteende

Yay! Jag klarade det! 1 år utan självskadebeteende!
I dag är det 1 år sedan jag fick ett utbrott och skulle åka ut i skogen och dö. Men någonstans har jag ändå fått lite självinsikt. För i stället för att åka ut i skogen så åkte jag och ställde mig på Kumlaanstaltens parkering. För det kan väl inte finnas ett säkrare ställe att vara på än just Sveriges säkraste plats. När man är rädd för att man ska ta sitt eget liv. Jag torkade bort tårarna och tog fram min telefon och skrev ett sms till Ludde med vår hemliga kod. När jag skickar den så vet han att det är på allvar.

Jag kan inte ha honom som en livlina

Det tar två minuter så ringer telefonen och jag ser hans namn lysa på displayen. Under samtalet så säger han saker som förändrar allt. ”Joanna du kan inte ha mig som din livlina. Vad händer den dagen jag inte kan svara? Går du och dör då? Och blir det då mitt fel för att jag inte kunde svara?”, var några av orden han sa. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv, utan även skadar dem som står bredvid och ser på men inget kan göra.

Jag står inte ut med att skada dem jag älskar

Jag kan stå ut med att skada mig själv, men jag står inte ut med att skada dem jag älskar. Så där och då bestämde jag mig, det räcker nu!  15 års självskadebeteende är över, för ärligt talat så har det ju aldrig hjälpt. Varför har jag slösat bort 15 år av mitt liv på att förstöra min kropp? Något jag mår väldigt dåligt över varje sommar, när jag ska gå runt i T-shirt och shorts. I dag är det 1 år sedan jag gjorde så mot min kropp för sista gången. Fem gånger under detta år har jag tänkt tanken på att göra det, men låtit bli. Jag har fått strategier för hur jag ska hantera jobbiga situationer. Och jag har min familj och mina fina vänner bredvid mig som fångar mig när jag faller. Och som hejar på när jag kämpar mig framåt.

Vi tar ett steg i taget

Jag har flera gånger fått höra: ”Ja men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta skada sig själv!” Personer som säger dessa ord har aldrig haft ett självskadebeteende själv, för då hade de vetat att det blir som en drog. Fast det gått ett år så kämpar jag fortfarande emot impulsen av att skada mig själv, något som jag kommer få göra resten av mitt liv. Så vi tar ett steg i taget. Första målet, 1 år utan självskadebeteende och det längsta uppehållet på 15 år är nu avklarat. Nu satsar vi på nästa mål 1,5 år.

En speedwayförare lyckas med något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år

Jag vet inte om det är komiskt eller bara skrämmande att en speedwayförare fick mig att sluta med mitt självskadebeteende, något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år. Ludde gillar inte att jag ger honom beröm för han tycker att jag i stället borde berömma mig själv. Det är jag som är stark och det är jag som klarat det här resan. Det är jag som gjort det största jobbet men jag tänker berömma honom i alla fall, för utan honom så skulle det aldrig gått. För bara tanken på att han finns där om det är något och att han blir stolt för varje månad jag klarar, har fått mig att fortsätta kämpa.

Han skuldbelade mig inte

Jag har många gånger fått höra av mina anhöriga att de blir ledsna när jag skadar mig själv och jag vet att jag skulle bli fruktansvärt saknad om jag försvann. Men det har snarare gett mig skuldkänslor och ångest över att jag gör dem besvikna. Men vad gjorde då Ludde som fick mig att haja till, undrar kanske du?  Jag tror att det var enklare att ta åt sig när det var någon med lite distans som sa det. Någon som hade observerat situationen utifrån men inte var mitt i den. Sen tror jag att det var rätt tid, att jag kommit så långt med mig själv så jag kände mig redo att avsluta det här. Han sa helt enkelt rätt ord vid helt rätt tillfälle. Och det viktigaste av allt han klandrade mig inte. Han sa att han förstod att det inte var lätt och att jag inte gjorde det här med flit. Samtidigt som han berättade hur han upplevde situationen och hur han påverkades av den.

Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men kan jag så kan du!

självskadebeteende

Kliver utanför min comfort zone – Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna

Jag kliver utanför min comfort zone nu!

När jag för ett tag sedan skrev om att det var två år sedan de kom på att jag har Bipolär sjukdom, så skrev jag om ett brev. Brevet jag skrev till läkaren med symtom som jag trodde var sytom på Bipolär sjukdom. Och som visade sig vara just det. Jag hittade det där brevet på datorn och det slog mig att jag aldrig berättat för er vad Bipolär sjukdom är för mig. Jag har berättat vissa saker bland annat om min hypomani, men inte allt. Anledningen till det är att jag känner mig bekvämare med min Asperger diagnos, den har jag liksom levt med i 13 år (på papperet) och lärt känna ordentligt. Jag har levt med Bipolär sjukdom lika länge fast jag inte visste om det. Men jag har bara levt med den medvetet i två år och jag försöker än i dag att förstå mig på den.

Lättare att prata om Asperger

Sen känns det lättare att prata om Asperger, för i dag förknippar jag den mest med styrkor. Bipolär typ 2 är en kronisk psykisk sjukdom och på nått sätt känns det mer laddat.  Men det är dags att jag kliver utanför min comfort zone nu. Jag tänkte dela med mig av brevet med symtom till er. Jag vill poängtera att det här är skrivet i juni 2015, då jag hade levt omedicinerad i över 2 års tid och det var totalkaos i mitt liv.

Lärt mig att hantera min sjukdom

På de här två åren har jag fått rätt mediciner och lärt mig att hantera min sjukdom. Det här var vad jag kände just då och eftersom jag har två diagnoser så kan ju en del av symtomen även bero på min Asperger diagnos. När läkaren läste det här brevet och i min journal så sa han att han var 98% säker att jag hade Bipolär sjukdom. Känner du igen dig i de här symtomen så behöver det inte betyda att du har samma diagnos. Alla diagnoser går ihop och kan ha liknande symtom, bland annat trodde ju jag att jag hade ADHD först. Är du osäker så prata med din läkare/psykolog.

kliver utanför min comfort zone

Bipolär sjukdom typ 2 hos Joanna:

    • Jag upplever mig otillräcklig och känner mig värdelös. Jag har svårt att se mitt värde i andras ögon och drabbas av dåligt självförtroende. Jag tar ofta på mig skulden för saker som händer i min omgivning.
    • Mitt liv är en stor berg och dal-bana det går hela tiden rakt upp och rakt ner.
    • När jag har behandlats mot depressioner så har jag svarat på medicinen genom att bli helt däckad. Eller genom att bli helt speedad och livet känns helt underbart.
    • Jag är en känslomänniska, blir lätt entusiastisk och lätt nedstämd. Visar ofta snabba och intensiva känslokast, och får lätt vredesutbrott.
    • I perioder känner jag mig vaken glad eller ledsen. All livsglädje är som bortblåst och livet känns meningslöst.
    •  Vissa perioder smakar inte maten någonting och jag har ingen aptik. Andra perioder hetsäter jag och frossar.
    • Jag kan minnas saker som hände för flera år sedan. Men har ett försämrat närminne. Vart la jag mobilen? Var det klockan 12 eller 13 jag hade en läkartid? Har en förmåga att glömma saker och velar och tappar bort saker.
    • Mitt självförtroende varierar kraftigt i perioder. Från starkt tvivelaktighet på mig själv till övertro om mig själv.
    • I perioder mår jag så bra att jag blir så pass överaktiv att personer i min omgivning inte tycker att jag är mig lik.
    • I perioder kan jag bli irriterad eller arg utan anledning. Då kan jag bli högljudd och skriker mot människor eller börjar gräla mycket eller blir våldsam (mot saker eller mot mig själv, inte mot andra människor.)
    • I perioder är jag mycket mer pratsam, pratar fortare och blir mer social. Kan exempelvis ringa vänner mitt i natten.
    • I perioder blir jag mycket mer intresserad av sex än vanligt.
    • I perioder kan jag göra överdrivna, tokiga och riskabla saker. Tillexempel bjuda hem människor från andra sidan Sverige, som jag pratat med på internet i en dag.
    • I perioder sover jag mycket mindre utan att det påverkar mig. Andra perioder kan jag sova hur mycket som helst.
    • Min kreativitet varierar mycket från total slöhet till att det flyger ut idéer.
    • Ibland vill jag vara med människor hela tiden och ibland vill jag bara vara lämnad ifred.
    • Jag blir ofta ovän med människor har svårt att se att jag gör fel.
    • I perioder är jag väldigt glad och lycklig och skrattar överdrivet åt allt medan jag i andra perioder gråter åt allt och känner mig väldigt nere.
    • I perioder är jag väldigt överaktiv och gör 1000 saker samtidigt. Och det finns inget ”lagom” tex bakar 200 muffins. Just nu har jag byggt 70 pärlplattor på tre dygn. Det känns som jag druckit 10 burkar Red bull, energin tar inte slut.

 

 

Två år med mediciner mot Bipolär sjukdom

Det bästa som hänt var att jag fick rätt medicin!

Det nästan exakt två år sedan allt kraschade och jag sattes in på Seroquel igen efter två års uppehåll. Två år sedan jag satt där på psykakuten och sa att jag trodde att jag har Bipolär sjukdom. I går när jag kollade igenom datorn så hittade jag brevet med symtom som jag hade skrivit till läkaren. Jag sa att jag trodde att jag var Bipolär, han undrade varför. Då lämnade jag över brevet, han läste det noga. Sen sa han ”det tror jag också”.

Att bli bekräftad

Äntligen var det någon som bekräftade att jag troligen hade en diagnos till, något jag vetat om i 12 år men inte förstått vilken. Han sa att han var 98% säker men osäker på att om jag hade typ 1 eller typ 2, eftersom jag var hypoman men tidigare hade haft psykoser. Och man kan inte sätta en diagnos under ett kort samtal på akuten. Men där och då startade utredningen och det skulle ta tre månader till innan diagnosen sattes. Det blev Bipolär sjukdom typ 2.

 

Lättnad att få rätt diagnos

Jag har tidigare skrivit om lättnaden över att äntligen förstå varför saker bli som de blir ibland. Och hur skönt det var att få tillbaka Seroquel. Jag har mött personer med Bipolär sjukdom som valt att välja bort mediciner. Men som mitt liv ser ut nu och har gjort de två senaste åren så skulle det inte funka för mig. Jag lever ett ”flängit” liv där jag reser mycket och utsätter mig för saker som kan trigga min sjukdom. Jag trivs med livet som det är nu med mediciner. Helt plötsligt kan jag göra saker jag inte kunnat göra förut. Jag kan se en hel film. Jag kan komma på mig själv att tänka innan jag gör saker. Min hjärna går inte längre i 200 km/timmen, bara i 150km/timmen haha;)

Jag har fått livet tillbaka

I går kom jag på mig själv med att göra en sak som jag inte kunnat göra förut. Jag tog ut en filt och kuddar och la mig på balkongen och lyssnade på musik, utan att göra något annat. Jag kom på mig själv att ligga där och kolla på molnen. Jag kan helt plötsligt göra ingenting, jag har aldrig kunnat göra det förut. Det känns så himla härligt att kunna göra det.
Tack Seroquel för att du har gett mig livet tillbaka!

Bipolär sjukdom