Browsing Category

Psykisk ohälsa

Aspergers syndrom Psykisk ohälsa Vardag

Aspergers syndrom hos Joanna, då och nu


Detta är ett gammalt inlägg som återpubliceras


På senare år har jag läst på flera ställen att Aspergers syndrom och autism går att bota. Desperata föräldrar går på detta och sätter sina barn på olika dieter i hopp om att de ska bli botade. Sånt här gör mig upprörd. Det finns forskning som visar att Autism är en diagnos som man födds och dör med. Det är inget som kan växa bort eller ”botas”. Och sen kan jag undra varför man som förälder vill ”bota” ens barns personlighet?

Aspergers syndrom går inte att bota eller lindra med mediciner. Men man kan lära sig hur man fungerar och få strategier. Och lära sig hur man ska kunna leva enklare och undvika jobbiga situationer.

Vissa av symtom som jag hade när jag fick min diagnos 2004 finns inte kvar i dag. Men det betyder inte att de försvunnit. Utan att jag lärt mig att hantera min diagnos så de inte längre är ett synligt problem.

 

Aspergers syndrom hos Joanna 2004- Nu 2018

Jag hade en förmåga att bli för intensiv.  

Som ung var jag väldigt intensiv. Tillexempel hur många sms får man skicka på en dag? Jag kan säga att mina 3000 gratis sms/månad tog slut ganska fort. Många vänner har försvunnit under årens lopp för jag var för jobbig och för på.

I dag: När jag möter nya människor som jag vet att jag kommer ha en regelbunden kontakt med så säger jag åt dem att säga stopp om jag blir för intensiv. För det är inte frågan om utan när. Men säger dom stopp så kan jag stoppa, för vem vill vara jobbig? Inte jag iallafall och jag kan stoppa, men problemet är att jag inte vet när jag ska stoppa. Eftersom en del personer tycker att det är okej att få 10 sms på en dag. Medan andra tycker att det är okej med 100 sms på en dag. Men hur vet jag om vem som vill vad? Vi går ju inte runt med en postit-lapp i pannan där det står ”Du får bara skicka 10 sms/ dag till mig”. Men säger du stopp så stoppar jag. Då slipper jag bli för intensiv och du slipper tycka att jag är jobbig.

Jag hade en förmåga att fastna i saker.  

Jag hade intressen som uppslukade all min tid. Pappa fick låsa in dataspelet The SIMS i vapenskåpet för jag sov inte på nätterna och kom inte i väg till skolan

I dag: Jag har fortfarande en förmåga att fastna i saker. Men jag planerar in fasta tider för saker som jag vet att jag måste göra och som jag kan glömma när jag fastnar. Tex äta mat, gå på toa… osv saker man måste göra för att fungera som människa.

Jag kunde älta saker i flera år.

Jag är en person som ältar saker och  kan göra det i flera år.

I dag: I dag försöker jag dock låta bli det och gå vidare genom att säga ”Jag förstår att det här kanske inte är en stor grej för dig. Men det är det för mig och för att jag ska må bra så behöver vi prata om det här”. När fått utrycka hur jag upplever saken så har jag lättare att släppa den och gå vidare.

Jag hade svårt att sätta mig in i andra situationer vid bråk och konflikter. 

Jag hade svårt att se att jag gjort fel. Jag blev väldigt arg och det kunde sluta med att jag sparkade foten i väggen och bröt en tå.

I dag: Jag tar timeout när jag känner jag börjar bli arg. Jag går därifrån tills jag lugnat ner mig, sen jag prata och lösa och situationen.

Jag klarade inte av hastiga förändringar. 

Det kunde sluta i kaos och att jag skadade mig själv.

I dag: Jag förstår att det kan bli förändringar och jag upplever det som jobbigt. Men orkar jag inte lösa det själv så kan jag i dag ringa tex ringa Carolina och säga: ”Hej de är kaos hjälp mig att lösa det här.  Hur ska jag tänka?”.

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa Självskadebeteende

1 år och 11 månader utan självskadebeteende

1 år och 11 månader utan självskadebeteende

Det är så jävla sjukt! I dag har jag klarat 1 år och 11 månader utan självskadebeteende! Längsta uppehållet på 15 år. Jag tror inte att en person som inte själv haft självskadebeteende kan förstå hur stort det egentligen är. Att jag varje dag kämpar mot impulsen att skada mig själv men låter bli. Men jag har gjort ett val och det är över nu.

En påminnelse

Min tatuering hjälper mig dock väldigt mycket. (Ni kan läsa bakgrunden om tatueringen här) När det känns som mest jobbigt så kan jag kolla ner på den och bli påmind om hur stark jag är och att jag aldrig är ensam. Det känns dock galet att jag snart haft den på min arm i 6 månader känns som det var i går som vi var till Arvika. Nu är det bara 30 dagar var tills mitt nästa delmål, 2 år!!!!

1 år och 11 månader utan självskadebeteende

1 år och 11 månader utan självskadebeteende

Aspergers syndrom Bipolär sjukdom typ 2 Psykisk ohälsa

Våga vägra midsommar

Våga vägra midsommar

Nu är det snart dags ännu en sådan där underbar högtid, midsommar. Jag älskar högtider…. eller inte. Högtider är sjukt överskattade. Tidigare har jag försökt leva upp till det man ska göra för att uppfattas som ”normal”. Det innebär bland annat att man ska fira högtider. Jag har dock insett på senare år att högtider brukar sluta i kaos och de blir aldrig så där underbara som alla visar upp i sociala medier att de ska vara. Jag har slutat försöka passa in i en mall jag inte passar in i. I stället har jag börjat göra det som är bäst för mig själv. I år har jag valt att våga vägra midsommar. Tanken var att vi skulle åka till Hagfors men i går bestämde jag mig för att jag skippar midsommar i år.

På bristningsgränsen

Som jag skrev i går så är jag trött och sliten efter att ha varit social under resan till Kroatien. Jag borde få ett pris för att jag klarade 18 dagar utan att få ett utbrott. Jag känner att jag nu är på bristningsgränsen och en högtid och massa krav och förväntningar som aldrig blir som man tänkt skulle troligen vara grädden på moset. Därför tänker jag inte fira midsommar i år. Jag tänker låsa in mig i lägenheten med Henrik och Baby och se på film och chilla och kanske göra någon annan kravlös aktivitet som kan ta en promenad eller nått. Det blir midsommar iallafall även om den blir utan krans, midsommarstång och sill.

Mitt mående är det viktigaste

Det är en av de bästa sakerna som hänt de här senaste åren. Att jag börjat förstå hur jag fungerar och vad som är bäst för mig. Mitt mående är det viktigaste. Om du ska fira midsommar med någon som har autism så kan du kolla in den här listan som jag gjort med mina bästa tips för att undvika kaos. Den är gjord till påsken men jag tycker att den egentligen funkar till alla högtider. Eller så gör ni som mig och bara skiter i allt;)

midsommar

Psykisk ohälsa

Jag tog studenten med slutbetyg mot alla odds


Detta är ett gammalt inlägg som återpubliceras


Jobbig skolgång

Överallt när man läser om Aspergers syndrom så står det ofta att personer med AS ofta har det jobbigt i skolan. Att många slutar skolan redan innan 9:an och inte  får några grundskolebetyg. Jag är inget undantag, min skolgång var fruktansvärt jobbig men mot alla odds tog jag studenten med slutbetyg. Eftersom det nu är studenttider så tänkte jag berätta min historia.

Sociala oskrivna regler

Fram till högstadiet var skolan rätt okej. Jag hade vänner men någonstans har jag alltid känt att jag inte riktigt passat in och känt mig annorlunda. När jag började 7:an funkade det inte längre, som barn kan man kolla hur andra leker och leka likadant. Som tonåring börjar man helt plötsligt använda sociala oskrivna regler. Alla vet hur 14 åring tjejer umgås och är allmänt konstiga och det funkade inte för mig. Jag blev mobbad, utfryst, ensam och deprimerad.

Försökte lösa en konflikt som inte fanns

Skolan insåg tillslut att de inte klarade av att hantera situationen själva. Så de kopplade in en psykolog som skulle lösa konflikten, fast egentligen fanns det ingen konflikt. Tjejerna ville inte umgås med mig längre och de kunde inte säga varför. Det är ganska svårt att försöka lösa en konflikt som inte finns. Det var här jag fick kontakt med barn och ungdoms psykiatrin första gången.

Rektorerna såg på när de kränkte mig

Psykologen som skolan kopplade in visste inte vad han höll på med och gjorde bara allt värre. När psykologen och två rektorer satt och lyssnade så fick tjejerna öppet sitta och kränka mig. Dom fick säga saker som: ”Vi önskar att Joanna inte fanns!”. ”Om Joanna dog för då vore allting mycket bättre!” och de tre vuxna männen satt bara och kollade på och lät allt ske. Skolan betalade skolan X antal tusen i timmen för att psykologen skulle komma dit och fixa detta. I dag mår jag illa bara när jag tänker på händelsen.

Slutade gå till skolan

I mitten av 8:an stod jag inte ut mer och var hemma i flera veckor. Jag skyllde på magsmärtor och huvudvärk. Här hade tom psykologen gett upp. Hans lösning på problemet var att alla tjejer i klassen skulle splittras i olika klasser. Min pappa skulle bestämma vilken av dem som skulle gå i vilken klass. Jag skulle gå ensam kvar med alla killar. Jag förstod vad som skulle hända om tjejerna om skulle splittras. De skulle gå till sina nya klasser och säga ”kolla vad Joanna hittat på”, så skulle jag få hela skolan emot mig. Det förstod jag som var ett barn men det förstod inte en psykolog. Jag tyckte inte att det var något alternativ så jag valde själv att byta klass.

 

Med lugnet kom ångesten

Vid höstlovet i 8:an bytte jag klass till klass 8A. Jag minns när jag kom in i klassrummet första gången och en tjej säger: “Joanna du kan sitta här om du vill”. Jag minns hur jag kolla mig omkring och tänkte: ”Finns det någon mer Joanna i den här klassen? För hon kan ju inte mena mig, för mig vill ju ingen vara med. Men hon menande mig och jag fick äntligen nya vänner och även en ny bästa vän Sofia. Men när jag äntligen fick lugn och ro efter 1½ års kamp så var det som om ballongen explodera och jag blev djupt deprimerad. Jag hade världens bästa vän men jag orkade inte att uppskatta det jag hade. För jag hade så fruktansvärt ont inuti, så jag började att skada mig själv. Jag och min familj hade kontakt  med BUP mer eller mindre varje dag och i maj 2003 försöker jag ta mitt liv för första gången.

Sagan kunde ha fått ett lyckligt slut

I febuari 2004 får jag min Asperger diagnos efter mycket om och men. Vid den här tiden hör jag röster och berättar detta för BUP. Men svaret jag fick var: “de går över, du inbillar dig bara”. Sofia flyttar till Örebro och jag känner mig bara mer och mer ensam igen. De sista månaderna i 9:an mår jag fruktansvärt dåligt men kuratorerna och BUP säger: “Snart får du börja på gymnasiet och då kommer du få nya vänner och allt kommer bli bra igen”. Nu i efterhand undrar jag om de verkligen trodde på detta själva? I Juni 2004 slutar jag 9:an med betyg i alla ämnen fast jag legat på 5 st IG-varningar vid jul. Jag börjar Barn och Fritidsprogrammet och det var här jag skulle få en nystart. Jag skulle få börja om men det var här helvetet började.

Det blev ingen nystart

Min gymnasietid speglades av mobbning, ensamhet, misshandel, ett sexuellt övergrepp, psykoser, självmordsförsök och inläggningar på psyk. Jag fyllde 18 år och fick uppleva skillnaden mellan att vara Barn och vuxen med psykiska problem och flyttades över till vuxenpsyk och där togs mina röster på allvar och de började medicinera sönder mig. Under 2007 testade jag 17 olika antipsykotiska mediciner och åkte in och ut på psyk. På en månad gick jag upp 30 kg i vikt.

Jag tog studenten med slutbetyg mot alla odds

En månad innan jag skulle ta studenten kallades jag och mina föräldrar till rektorn och fick informationen om att jag inte skulle få några slutbetyg. Anledningen var att jag hade för mycket frånvaro eftersom jag hade varit inlagd på psyk. Detta var något jag inte accepterade för jag hade bestämt mig för att jag skulle ta studenten med slutbetyg. De försökte trösta mig och sa att det var omöjligt det skulle inte gå för det fanns inte nog med tid. Jag krävde att jag skulle få en lista på exakt vad jag var tvungen att göra för att få slutbetyg, hur omöjligt det än var att klara det så skulle jag ha min lista. Efter mycket om och men fick jag min lista och samtidigt sa dem “Det här är omöjligt Joanna”.

Ingenting är omöjligt bara olika svårt!

En timma innan betygen skulle sättas lämna jag in min sista uppgift och fick mitt slutbetyg (hade tom VG och MVG i flera ämnen) Jag hade utnyttjat en av min Asperger superkraft. När jag bestämt mig för nått och vet exakt vad jag ska göra, så ger jag mig inte förrän jag lyckats. Jag jobbade på håltimmar, matraster gjorde prov sju på morgonen och nio på kvällen. Jag kämpade som en idiot i en månad, men jag lyckades. Den 13 juni 2007 sprang ut från Älvstrandsgymnasiets dörrar med mitt slutbetyg i handen. På måndag veckan efter studenten kontaktar jag psykiatrin och berättar att jag hört röster i en månad och vill bli inlagd igen. När min läkare hör detta säger han “Men Joanna varför har du inte sagt detta tidigare?”. Jag svarade: “För jag hade inte tid att bli inlagd, för jag var tvungen att ta studenten med slutbetyg först men nu har jag ett helt sommarlov på mig att bli frisk”.

Det är inte meningen att jag ska dö

Augusti 2008 försökte jag ta mitt liv för 8:e och sista gången. Det var där, någonstans i ambulansen på väg till sjukhuset som jag bestämde mig för att nu får det vara nog. Det är inte meningen att jag ska dö för då hade jag gjort det för länge sen. Jag kan inte slösa bort mitt liv på att må dåligt mer. Sedan skulle det dröjda 7 år till innan de kom på att jag har både Asperger och Bipolär sjukdom typ 2. Efter 15 års kamp blev jag äntligen insatt på rätt medicinering.

Vill ge hopp

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Utan för att jag hoppas att de sitter någon därute och läser detta som mår precis lika dåligt som jag gjorde. Som kan få hopp och se att hur dåligt man än mår så kan man mår bättre igen. Bara man vill, för det är jag ett levande bevis på. Jag har under årens lopp lärt mig, att Ingenting är omöjligt bara olika svårt och det man inte dör av blir man starkare av! Livet blir vad man gör det till!

jag tog studenten mot alla odds

 

Psykisk ohälsa Speedway Vardag

Då hade jag brutit ihop

Då hade jag brutit ihop

Om det som hände i går hade hänt för 1-2 år sedan så hade jag jag brutit ihop. Jag hade trott att jag var värdelös och dålig. Ältat och undrat var jag gjort för fel. I dag har jag kommit så långt med mig själv så jag inte ens orkar lägga ner tid på att bry mig. Jag vet att jag inte har gjort något fel. Jag vet också att det finns personer som uppskattar det jag gör och jag lägger hellre energin på det.

Fick presskort på 10 minuter

Jag vet att jag kan fotografera speedway. Får jag inte göra det i Hagfors så gör jag det på andra ställen. Dock tycker jag tycker inte att det är okej att de beter sig som de gör utan att förklara varför. Valsarnas ordförande sa till pappa i går att han skulle ringa i dag men vi har inte hört ett ord. Men som sagt orkar inte bry mig. Tidigare i dag mailade jag Svemo (Svenska motorcykel – och skoter förbundet). Det tog tio minuter så fick jag svar att ett presskort är påväg hem till mig. Så nu kan jag fota speedway vart jag vill. Jag håller också på att bygga en ny hemsida där jag tänker lägga mina speedwaybilder och kanske göra en och annan intervju. Journalisten i mig saknar sådant. Är intresserade av detta så kan ni gå in och gilla min facebooksida, där kommer det komma upp mer info sen.

En lugn dag

Annars har det varit en lugn dag i dag. Magen blir bättre och bättre för varje dag. Har inte tagit morfin på två dygn nu. Jag har precis ätit en sallad som pappa köpte på vägen hem från jobbet och nu ska jag bara chilla och lyssna på en ljudbok. Just nu lyssnar jag på Spåren vi lämnar efter oss av Pernilla Ericson. Vi följer varandra på Instagram och när jag såg hennes senaste bok i flödet så insåg jag att inte lyssnat på de två första. Kan varm rekommendera den, verkligen spännande.

Då hade jag brutit ihop