Browsing Category

Psykisk ohälsa/diagnoser

Psykisk ohälsa/diagnoser

Böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser del 1

Jag får ofta frågan om jag har något boktips på böcker om psykisk ohälsa & NPF-diagnoser. Så jag tänkte tips om några, Vissa har jag läst själv andra inte. Det här inlägget har tidigare publicerats på min gamla blogg.

 

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva- Ann Heberlein

Ann Heberleins omdiskuterade självbiografi. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt..” Ann Heberlein är teologie doktor och forskare i etik. Sedan tjugoårsåldern lider hon av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2, tidigare kallad manodepressivitet.








Böcker om psykisk ohälsaEn riktig människa- Gunnilla Gerland.

Att vara så övergiven, så oskyddad, så utsatt som detta barn som här beskrivs, ter sig för de flesta människor helt obegripligt. Varför såg ingen, varför förstod ingen – hur kunde detta fortgå?Denna bok är en upprättelse – både för den kvinna som skrivit boken – och för andra som kämpar med känslan att ”inte vara som andra” och mot människors oförmåga att förstå.Professor Christopher Gillberg, som är Gunilla Gerlands läkare påpekar i sitt förord att boken handlar om ”den hårfina gränsdragningen mellan friskt och sjukt, normalt och onormalt, icke diagnos – diagnos och om dolda handikapp”. Han säger också att ”Gunilla Gerlands eget språk öppnar många fler dörrar till förståelse än någon psykiaters fackjargong”.






Böcker om psykisk ohälsaInte bara Anna- Elisabet von Zeipel

Många hade försökt förstå sig på Anna. Men hon hann bli femton år innan någon förstod att hon hade Aspergers syndrom. Att leva med asperger kan vara påfrestande och man stöter på fler hinder i vardagen än andra. Det kan leda till stress och så småningom utbrändhet. Och Anna är långtifrån ensam om sina upplevelser. När Anna var sjutton år kom hon till sist inte iväg till skolan. Här börjar författaren Elisabet von Zeipel och Anna en spännande ”resa” som vi får följa med på.Det här är en fackbok i berättelsens form. Anna har farit illa men trots det är det en hoppfull bok. Utbrändhet kan förebyggas när vi sänker stressen för personer med asperger.Detta är en bok som borde läsas av alla som i sitt arbete – eller i övrigt i vardagen – kommer i kontakt med personer med Aspergers syndrom.”





Informationen om böckerna kommer från Bokus.
Tips på fler böcker kommer i ett annat inlägg. Vill du vara säker på att du inte missat något?
Gilla bloggens facebooksida eller följ mig på Bloglovin.

Psykisk ohälsa/diagnoser Vardag

Sömnlös och tacksam

Jag är så tacksam för att ni finns

Ligger i sängen men kan inte sova. Lyssnar på Henriks andetag och tänker på er. Jag är så oerhört tacksam för att ni finns i mitt liv. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utan er och den här bloggen. Det här är mitt sätt att släppa ut känslorna när de håller på att bubbla över.

Mer kärlek än hat

Många bloggare får stå ut med näthat. Jag vet inte om jag haft tur men under mina 7 år som bloggare har jag fått ta emot mest kärlek.

Vi slog rekord tillsammans

Tusen tack för alla fina kommentarer jag fick efter gårdagens inlägg, ni är fantastiska! Det var inte bara jag som slog rekord i går, för tillsammans slog vi besöksrekord på den här bloggen! (sedan flytten från Familjeliv) Så kul!Tillsammans gör vi skillnad!

Med ert stöd så är det inget problem

Ni finns alltid där och hejar på. Och med den här hejarklacken borde jag lätt klara 20 år till utan självskadebeteende.

 

 

 

Psykisk ohälsa/diagnoser

1 år utan självskadebeteende – Jag klarade det!

I dag är det en stor dag- 1 år utan självskadebeteende

Yay! Jag klarade det! 1 år utan självskadebeteende!
I dag är det 1 år sedan jag fick ett utbrott och skulle åka ut i skogen och dö. Men någonstans har jag ändå fått lite självinsikt. För i stället för att åka ut i skogen så åkte jag och ställde mig på Kumlaanstaltens parkering. För det kan väl inte finnas ett säkrare ställe att vara på än just Sveriges säkraste plats. När man är rädd för att man ska ta sitt eget liv. Jag torkade bort tårarna och tog fram min telefon och skrev ett sms till Ludde med vår hemliga kod. När jag skickar den så vet han att det är på allvar.

Jag kan inte ha honom som en livlina

Det tar två minuter så ringer telefonen och jag ser hans namn lysa på displayen. Under samtalet så säger han saker som förändrar allt. ”Joanna du kan inte ha mig som din livlina. Vad händer den dagen jag inte kan svara? Går du och dör då? Och blir det då mitt fel för att jag inte kunde svara?”, var några av orden han sa. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv, utan även skadar dem som står bredvid och ser på men inget kan göra.

Jag står inte ut med att skada dem jag älskar

Jag kan stå ut med att skada mig själv, men jag står inte ut med att skada dem jag älskar. Så där och då bestämde jag mig, det räcker nu!  15 års självskadebeteende är över, för ärligt talat så har det ju aldrig hjälpt. Varför har jag slösat bort 15 år av mitt liv på att förstöra min kropp? Något jag mår väldigt dåligt över varje sommar, när jag ska gå runt i T-shirt och shorts. I dag är det 1 år sedan jag gjorde så mot min kropp för sista gången. Fem gånger under detta år har jag tänkt tanken på att göra det, men låtit bli. Jag har fått strategier för hur jag ska hantera jobbiga situationer. Och jag har min familj och mina fina vänner bredvid mig som fångar mig när jag faller. Och som hejar på när jag kämpar mig framåt.

Vi tar ett steg i taget

Jag har flera gånger fått höra: ”Ja men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta skada sig själv!” Personer som säger dessa ord har aldrig haft ett självskadebeteende själv, för då hade de vetat att det blir som en drog. Fast det gått ett år så kämpar jag fortfarande emot impulsen av att skada mig själv, något som jag kommer få göra resten av mitt liv. Så vi tar ett steg i taget. Första målet, 1 år utan självskadebeteende och det längsta uppehållet på 15 år är nu avklarat. Nu satsar vi på nästa mål 1,5 år.

En speedwayförare lyckas med något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år

Jag vet inte om det är komiskt eller bara skrämmande att en speedwayförare fick mig att sluta med mitt självskadebeteende, något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år. Ludde gillar inte att jag ger honom beröm för han tycker att jag i stället borde berömma mig själv. Det är jag som är stark och det är jag som klarat det här resan. Det är jag som gjort det största jobbet men jag tänker berömma honom i alla fall, för utan honom så skulle det aldrig gått. För bara tanken på att han finns där om det är något och att han blir stolt för varje månad jag klarar, har fått mig att fortsätta kämpa.

Han skuldbelade mig inte

Jag har många gånger fått höra av mina anhöriga att de blir ledsna när jag skadar mig själv och jag vet att jag skulle bli fruktansvärt saknad om jag försvann. Men det har snarare gett mig skuldkänslor och ångest över att jag gör dem besvikna. Men vad gjorde då Ludde som fick mig att haja till, undrar kanske du?  Jag tror att det var enklare att ta åt sig när det var någon med lite distans som sa det. Någon som hade observerat situationen utifrån men inte var mitt i den. Sen tror jag att det var rätt tid, att jag kommit så långt med mig själv så jag kände mig redo att avsluta det här. Han sa helt enkelt rätt ord vid helt rätt tillfälle. Och det viktigaste av allt han klandrade mig inte. Han sa att han förstod att det inte var lätt och att jag inte gjorde det här med flit. Samtidigt som han berättade hur han upplevde situationen och hur han påverkades av den.

Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men kan jag så kan du!

självskadebeteende

Psykisk ohälsa/diagnoser

Julias superkrafter – barnbok om Aspergers syndrom

Jag är stolt när jag håller boken Julias superkrafter i min hand

Jag har  tidigare berättat att jag  fått den stora äran att läsa och tycka till om Malin Roca Ahlgrens nya bok innan den gick i tryck. Julias superkrafter är en bok om Asperger eller högfungerande autism och den är tänkt som ett stöd till föräldrar och deras barn samt till skolpersonal. Boken är riktad till barn 9-12 år.

Lyfter styrkorna

Boken landade i min brevlåda förra veckan och fast jag redan läst den så ser jag fram emot att läsa den igen. Malin lyfter styrkorna, ger konkreta lösningar på en enklare skolsituation och lyfter vikten av att berätta om sin diagnos.
Malin har tidigare skrivit böckerna ”Jag har ADHD”, Coolt med ADHD och boken ”Vad är det med Lisa”, som handlar om ångest.

Alla barn borde få läsa boken

Jag tycker att alla föräldrar/lärare borde läsa de här böckerna för sina barn. Oavsett om de har en diagnos eller ej. För alla möter vi någon som har en diagnos. Det kan vara en klasskompis, en kompis förälder, en lärare eller hon som sitter i kassan på ICA. Vi måste lära våra barn att olikheter är bra.

 

 

Okategoriserade Psykisk ohälsa/diagnoser

Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har fått testa på att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att vara både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa. Under mina fem år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen. Antagligen för att jag var för sjuk så man höll på med ”livräddande insatser”, och då fick BUP hela ansvaret.

BUP gav stöd i hemmet i stället för inläggning

Jag var aldrig inlagd under min tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland. Extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in. Min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg vad som skulle hända om man skickade mig X antal mil från min familj. Att jag än en gång skulle känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stöttade mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat.

Hamnade på dagenheten när situationen var ohållbar

I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten. Där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt, fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer. De stötta min föräldrar, gav dem råd om hur de skulle agera i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioderna gick jag även i skolan på BUP. Det var de bästa skolstunderna, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så hann jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville. En knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in om det behövdes.

Första psykosen redan som 15 åring

Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på. Det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen blev jag 18 år och det var dags att flytta mig till vuxenpsyk.  Jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i  en rättegång. Dom tyckte inte  att det var så smart att skicka mig vidare, när jag behövde som mest med stöd. Direkt jag var tillräckligt stabil, rättegången var avslutad och personen var dömd, så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen.


Tre nya mediciner efter första mötet med vuxenpsyk

På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går jag med ett recept på tre nya mediciner. Dom väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Dom höjer, sänker och byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner. Dessa medicinerna behöver man äta över en längre tid för att se rätt effekt. 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.

Första inläggningen

Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning. Under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen. Det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Jag har i dag haft över olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab, då är inte läkare medräknade.

Ville tillbaka till BUP

Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting. Efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats.) Hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient.

KBT-terapi

Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig. Han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet.

Bollades fram och tillbaka

Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta. Dom ska det men det kan de inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger-svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt.

Ny läkare blev räddningen

Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Sen var den största räddningen att jag för två år sedan  fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.

 

Lider du av psykisk ohälsa? Har du fått rätt hjälp av psykiatrin? Berätta gärna!

psykisk ohälsa

%d bloggare gillar detta: