Psykisk ohälsa är vår största folksjukdom. Tre av fyra har egen erfarenhet eller som anhörig. Ändå är det ett laddat ämne fyllt med skuld och skam och många fördomar. Joanna har levt med psykisk ohälsa sedan 13 års ålder och i denna kategori delar hon med sig av sina erfarenheter för att öka öppenheten kring psykisk ohälsa
Vi är inne på dag två som isolerad. Än så länge rullar det på. Varvar Netflix med att bada badkar och mysa med Bebbs. Baby gillar att vara i karantän för då kan man mys hela dagarna och äta glass i stora lass. Sen pratar jag i telefon typ hela tiden. För alla ringer och ställer in allt. Sjukgymnastiken, tandläkaren, banken, Hjärnkoll, Psyk. Ja de mesta. Men de är väl de bästa med de här, att ingen får komma så jag missar inget.
Sköterskan på psyk ringde och ställde in vår sista träff nästa vecka. Hon ska gå i pension så dom har tyckt att jag inte behöver något samtalskontakt mer. Samtidigt som jag är en svacka och mått sämre och sämre senaste halvåret. För bara en månad skrev läkaren ”Det finns en risk att hon försöker ta sitt liv”, i journalen. Ändå tycker de att de är bra läge att jag sköta mig själv. I dag kom dock bra besked. Dom slänger inte ut mig. Jag har fått en kurator som jag kommer få gå till.
Det känns jävligt skönt! Hon skulle rådfråga min gamla psykolog som jag hade för ca 3 år sedan. Jag tror att psykolog A ligger bakom de här. För under de två år jag gick hos honom så lärde han känna mig på djupet. Jag tror att han är den enda på psyk som verkligen förstår hur jag fungerar. Dock skulle jag börjat med gruppterapi om några veckor men den är inställd pga rådande omständigheter. De hoppas på att kunna köra den senare.
Jag har dock börjar må bättre och bättre. Har inte alls lika mycket ångest längre. Har är ätit Levaxin i över en månad nu så det kan vara den som börja värka. Han sa att de brukade ta en till två månader. Oavsett orsak så känns det skönt att slippa gå runt med ångest 90% av tiden. Jag hoppas att det håller sig. Nu ska jag åter gå till Netflix och äta glass.
Jag ber om ursäkt för att det är dålig uppdatering här men jag orkar inte. Jag har noll inspiration just nu och noll lust för att blogga. Förövrigt händer det knappt något spännande i mitt liv. I dag har jag fått ett utbrott på psyk. Varit på sjukgymnastik och gått en promenad på 5 km.
Jag och psykiatrin är oense om min framtid där. Min samtalskontakt går i pension i april och vi har bara två träffar kvar. Dom tycker att jag är frisk nu. Lite oklart hur man kan bli frisk när man har en kronisk sjukdom…. Men de tycker iallafall att all kontakt förutom läkarkontakten ska avslutas. Jag ska dock få gruppterapi med start i april och nio veckor framåt. Men efter det ska jag flyga fritt som en fågel. De har dock glömt att jag är en fågel med en skadad vinge just nu.
Jag mår som jag tidigare skrivit inte så bra just nu. Jag fick träffa en läkare akut förra veckan men ändå tycker dom att det är läge att avsluta kontakten. Jag berättar att jag är livrädd och att jag vet att de inte kommer funka. Jag påminner dom om vad som hänt tidigare när de tyckt att jag ska klara mig själv. Men ingen lyssnar. Fick tillslut min samtalskontakt att lova att hon skulle diskutera saken med min gamla psykolog. Jag hoppas att de hittar en lösning annars får jag skicka pappa efter dom. Dom har en förmåga att lyssna när han säger vad han tycker och tänker. Jag lider dock med alla som inte har en pappa att skicka efter dom. Nu blir de mys med bästa B och ladda på batterierna till nästa kamp.
Ingen följer uppOm en måndag är det ett år sedan de satte in Litium. Jag har haft bra effekt av Litium och jag tycker att det är stor skillnad mot för ett år sedan. Problemet är väl snarare att ingen följer upp medicineringen. Som sagt det sattes in i mars av en läkare jag aldrig träffat tidigare sen gick det till oktober till jag fick träffa ännu en läkare. Detta efter att jag själv hade ringt och bett om de för jag kände hur de blev sämre. Fick träffa en läkare som höjde dosen men sen hörde jag inget förrän för några veckor sedan när jag än en gång ringde och bad om hjälp.
I dag var det äntligen dags! Äntligen fick jag träffa en läkare. Eftersom jag är van att psykiatrin inte lyssnar på mig 90% av tiden så var Carolina med som stöd. Den här gången hade vi dock oddsen på vår sida för vi fick träffa en jättebra läkare. Problemet är att han bara finns kvar i två veckor till…. Stafettläkare är bra eller inte! Jag började räkna efter och insåg att jag träffat fem olika läkare på psykiatrin det senaste året. Då har jag lite kontakt med dom nu mot vad jag hade för 10-15 år sedan.
Mitt största problem den senaste tiden är att jag arg hela tiden utan direkt anledning. För minsta lilla sak tänder jag till och exploderar och behandlar personer som bryr om mig som skit. Jag tror att det är en sorg som många med bipolär sjukdom bär med sig. De där studerna när man beter sig som en idiot mot dom man egentligen älskar men man kan inte göra något åt det. Läkaren tror att jag är i ett blandskov trots att jag själv tycker att det inte svänger så mycket förutom mina utbrott. Han menar att det är hypomanin som uttrycker sig i ilska.
Han tror också att jag påverkas mer än vad jag själv tror av mina trauman. Kanske har jag PTSD (posttraumatisk stresssyndrom.) Dock tycker jag att det är lite underligt att ingen tänkt den tanken för typ 15 år sedan. Men nu är det ju psykiatrin vi pratar om… Vi kom också fram till att jag ska testa ta Levaxin mot hypotyreos. (Den vanligaste biverkningen av Litium) Eftersom proverna inte är som de ska och det kan ge symtom som depression. Jag är glad för de kanske även kan göra min viktresa enklare för min ämnesomsättning är katastrof sedan de satte in Litium.
Det var skönt att träffa en läkare som lyssnar och förstår. En som tycker att diagnoser kan vara bra men inte ska ges till personer som inte behöver en. Att mediciner är bra i rätt dos om man följer upp dom. Att man i möjliga mån ska sätta in dom en i taget, så man vad som gör vad. De dåliga är att vi troligen inte kommer träffas igen. Nästa gång kommer de troligen vara en ny läkare och en ny efter det och det och det…. Hur ska man kunna hålla koll på en psykisk sjukdom om man hela tiden får träffa nya läkare i en timma som ska ta beslut över hur mitt liv kommer bli?
Vi får ge Levaxin en chans men det kan ta flera månader innan vi ser ett resultat. Fram till dess ska jag försöka fokusera på saker jag mår bra av. I april kommer jag även börja med gruppterapi där jag ska få lära mig att hantera känslor. Där kan jag än en gång undra varför ingen kommit på det för typ 15 år sedan? Men nu fokuserar på här och nu och tar en dag i taget.
Min lilla blomma gör vardagen enklare <3
I dag firar jag 3 år och 6 månader utan självskadebeteende och två år som tatuerad. Den där tatueringen som haft så stor betydelse för mig under de här två åren. Det är många gånger jag kollat ner på den och påmint mig själv att jag inte är ensam hur ensam jag än känner mig. Att det inte hjälper att skada sig själv hur ont det än gör i själen.
Jag har även tänkt på er, hur mycket jag skulle skämmas om var tvungen att berätta för er att jag har misslyckats. Kombinationen har gjort att jag inte gett upp. I bland känns det som allt går på rutin. I bland är det kämpigare men då behöver jag bara kolla ner på min arm och bli påmind om att jag inte kan ge upp. Vi kämpar på en månad i taget och nu satsar vi 4 år. Jag har ju lovat er en stor fest/föreläsning när jag klarat 5 år, det börjar närma sig nu!
Jag vaknade upp på självaste julaftonmorgon och tänkte i dag är det den 24:e. Sen kom jag på en sak… Vänta lite! Det är den 24:e, det betyder att den 22:a redan har varit. OMG! Jag har glömt att fira att jag klarat 3 år och 5 månader utan självskadebeteende. Jag hade koll på de när jag föreläste i Södertälje men någonstans på vägen till Karlstad tappade jag uppenbarligen minnet.
De måste ju ändå vara ett bra tecken att jag glömt det. Att det går mot rätt håll. Med tanke på vad som hände den här månaden så är jag glad för att jag kan fira 3 år och 5 månader utan självskadebeteende. För de kan vara de närmsta någon att jag skadade mig själv den här månaden. Det är tack vare er som jag inte gjorde det. För jag skulle skämmas ihjäl om jag måste berätta för er att jag misslyckats. Nu kör vi en månad till och firar tre och ett halvt år.