Browsing Tag

sjukpension

Gästbloggare Psykisk ohälsa

Gästbloggare: Varför fick jag inte mer hjälp?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Ida saknar arbetsförmåga

-Ja du kan läsa igenom det själv först så pratar vi om det sen. sa arbetsterapeuten när hon gav mig ett papper.Och jag börjar läsa. Fina ord om mitt minne, min koncentrationsförmåga, min motorik och ork. Sen ser jag den sista meningen: Jag anser att Ida helt saknar arbetsförmåga.

Skulle få hjälp att hitta ett arbete

Saknar arbetsförmåga? Nej det kan inte stämma. Det var inte alls det den här utredningen skulle visa. Den skulle visa att jag hade ungefär 50 procents arbetsförmåga och jag skulle få hjälp att hitta ett arbete som var anpassat till mig. Kanske en utbildning då vården var för tung för mig. Inte att jag 29 år gammal inte skulle kunna arbeta mer. Jag hade ju minst 35 år kvar i arbetslivet. Jag hade knappt börjat. Att demensvården inte fungerade hade jag förstått tidigare och nästan sörjt klart. Även om jag älskade min arbete så fanns det annat. Andra sätt att jobba med människor och kunna göra skillnad.

Tårarna rinner längst mina kinder

Arbetsterapeuten berättar om hur hon kommit fram till detta men jag hör knappt vad hon säger. Tårarna rinner ner för mina kinder och min blick stirrar på den sista meningen. Jag kan inte sluta läsa den och jag kan inte sluta gråta. Hon lägger en hand på min och säger att hon förstår att det känns jobbigt. Sen öppnar hon dörren och släpper in en representant från försäkringskassan och en representant från arbetsförmedlingen. Dom tar i hand och sätter sig ner vid det runda bordet i det lilla rum vi sitter i. Jag har ingen aning om vad dom heter eller vem som är från vilken instans. Jag som aldrig gråter inför andra kan inte hindra  tårarna från att rinna ner för mina kinder.

Fanns inga andra alternativ

Arbetsterapeuten berättar för dom andra vad utredningen gett och dom diskuterar en stund. Jag sitter med böjt huvud och stirrar på pappret som fortfarande ligger framför mig. Någon av dom frågar mig hur jag känner. Jag vet inte om jag svarar. Jag kan bara tänka att det inte skulle vara så här. Jag ska inte bli sjukpensionär innan jag ens fyller 30. Jag säger tillslut att jag inte vill bli sjukpensionär och frågar vilka alternativ det finns. Tydligen inga alls.

Pest eller kolera

Personen från försäkringskassan säger att jag själv väljer om jag vill ansöka om att bli sjukpensionär eller inte. Och om jag inte ansöker om det får jag skriva in mig på arbetsförmedlingen. Kvinnan från arbetsförmedlingen säger att då det finns dokumenterat att jag inte kan arbeta kan jag inte skriva in mig hos dom. Så mina alternativ är att ansöka om sjukpension eller söka socialbidrag. Pest eller kolera.

Förnedrande att behöva redovisa varje krona

Socialbidrag har jag haft förut. Att behöva redovisa varje krona man använt är otroligt förnedrande. Att varje månad få stå med mössan i handen och be om lite pengar för att kunna betala hyran och köpa lite mat. Det är inte ett alternativ. Då måste det vara bättre att bli sjukpensionär. Då bestämmer jag åtminstone själv över min ekonomi.

Vad skulle jag säga?

Men vad gör man för nytta i samhället när man inte arbetar? När man lever på andras skattepengar? Den första frågan man får från nya människor är vad man arbetar med. Vad ska jag svara nu? Jag är sjukpensionär. Då kommer nästa fråga. Varför? Vad ska jag svara på det? Att jag är psykisk sjuk? Att min ångest styr mitt liv? Att jag inte klarar av att hantera mina känslor? Att min kropp ständigt värker efter att jag som ensamstående mamma i perioder haft tre jobb samtidigt som jag pluggat 100% och haft anorexi? Att jag varit så jävla duktig hela mitt liv att varken kropp eller själ orkar mera?

Varför fick jag inte mer hjälp?

Snart fyller jag 33 år. Jag är fortfarande sjukpensionär. Jag har inte accepterat det än. Jag funderar fortfarande på varför jag inte fick mer hjälp. Varför det var så enkelt att bara säga att: du kan inte, det går inte. Jag tror inte på det. Jag tror fortfarande på att jag kan arbeta. Men med hjälp. Men vem ska hjälpa mig när dom som borde göra det säger att det inte finns någonting att göra?

/Ida

…………………………………………………………………………………………

Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?

Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Psykisk ohälsa Vardag

Försäkringskassan stressar ihjäl mig

Försäkringskassan stressar mig

I juni förra året fick jag ett beslut om att jag var beviljad fortsatt aktivitetsersättning fram till 9 febuari 2018, då fyller jag 30 år. Jag har haft Aktivitetsersättning så länge som jag kunnat, från 19 års ålder till nu. Först på 100% i 4 år, sen på 50% i 7 år. Jag har aldrig jobbat mer än 50% och oftast gör jag inte det heller eftersom jag har många sjukdagar. Jag har även möjligheten att jobba mindre timmar nu när jag har eget företag. Vilket har resulterat i att jag inte är sjuk lika ofta och inte haft en enda infektion i år. *peppar peppar ta i träd* De flesta veckorna ligger på 16 timmar och jag går aldrig aldrig över 20 timmar/vecka. 2014 pluggade jag till jounalist och hade praktik på 100% i 5 veckor, jag pallade 4,5 vecka och sen blev jag inlagd på sjukhus. Så bra gick det och man tycker att borde räcka som bevis, men det gör det inte.

Kan slappna av lite

När jag fick beslutet förra sommaren så kände jag: ”Åhh va skönt nu kan jag slappa av ett tag, innan det är dags att söka om att få sjukpension på 50%”. Men något lugn har det inte blivit. Redan i maj 2017 ringer Försäkringskassan och påminner om att jag snart är trettio år och då kan söka om att bli sjukpensionär. Att läkarintyget måste vara inne i oktober eftersom de har tre månaders handläggningstid. Det är bra att de ringer och påminner men i nästa andetag säger hon ”Kanske kan du börja jobba 75% nu?!”

Skulle kollapsa totalt

Alltså tror de verkligen på det själva? Under mina 10 år i arbetslivet så har jag ALDRIG klarat av att jobba 75%, det är knappt att jag klarar 50%. Hade jag inte haft de arbetsgivare jag har som låter mig jobba hemifrån när jag är sjuk så hade det inte det heller funkat.  Reumatologen har skrivit i de två senaste läkarintygen att kommer något att hände med den sjukdomen så kommer jag bli sämre och då kunna jobba ännu mindre. Men jag kommer aldrig kunna jobba mer än 50%. Och då får vi inte glömma att jag har en kronisk sjukdom till + Aspergers syndrom. Hur kan de då stå och ens tro att 75% skulle gå? Jo det går säkert, vi kan testa. Men alla som känner + arbetsförmedlingen vet vad som kommer hända då. Jag kommer kollapsa totalt och troligen bli heltids sjukskriven i flera år. Är de det här som Försäkringskassan kallar för långsiktigt tänk? För det något de ofta poängterar – att vi måste tänka långsiktigt.

Dom ska inte ringa mig

I går ringde hon igen, denna gång för att informerade mig om att de har ändrat sina handläggningstider så jag kan inte lämna in ett läkarintyg i oktober utan de måste ha det NU, helst redan i går. Hur ska det gå till? När verkligheten ser ut så att psykiatrin har flera månaders väntetid för en läkartid. Innan vi la på sa hon det igen ”Du kanske kan börja jobba 75% nu”.
För 5 år sedan skrev på en fullmakt där det står att all kontakt ska gå genom pappa, så förstår inte ens varför de ringer till mig. Jag blir stressad, upprörd och ledsen. Och sen måste han ändå ringa och fråga vad de sagt för att jag inte kommer i håg allt.

Ägna timmar åt telefonsamtal

Nu måste jag få tag på psykiatrin och reumatologen och få tag på läkarintyg. Problemet är att de har telefontider samtidigt så jag kommer få hålla på att ringa i flera dagar. Sen vill Försäkringskassan att jag ska sammanställa ett dokument på alla timmar jag jobbar i mitt företag de senaste två åren. När har de tänkt att jag ska göra det? Det är ju inget jag kan göra på arbetstid, då har jag annat att göra. Så nu jobbar jag övertid med att sammanställa ett dokument som visar att jag inte kan jobba över 50%. Känns logiskt.

På fem minuter ska en okänd läkare avgöra min framtid

Nu kanske någon tycker: ”Varför jagar du upp dig det är väl bara att fixa ett läkarintyg så är allt lugnt sen”. Jo så är det, men så ser inte verkligheten ut inom psykiatrin. De senaste året har jag haft tur för jag har fått träffat samma läkare tre gånger på raken. Jag hoppas att han är kvar och att vi kan träffas en fjärde gång för han känner mig. Men risken finns att jag kommer få träffa en ny läkare. Någon jag aldrig träffat förut som på fem minuter som ska ta ett beslut som avgör hela min framtid.

Rädd och orolig i ett halvår

Nu kommer jag gå runt i ett halv år och fundera på vad som kommer hända. Kommer jag stå där i febuari och inte få några pengar?  För att Läkarintyget inte hann komma in i tid för att Försäkringskassan helt plötsligt ändrade sina handläggningstider. Jag vet att jag tyvärr inte är den enda som bär på den här oron. Att det är hundratals personer som gör det varje dag.
Det kommer lösa sig för mig, för det gör det alltid. Men det är sorgligt att vi ska behöva slita slut på mig igen bara för att få igenom ett beslut.