självmord – Sida 3 – Aspiepower Media

1 år utan självskadebeteende – Jag klarade det!

I dag är det en stor dag- 1 år utan självskadebeteende

Yay! Jag klarade det! 1 år utan självskadebeteende!
I dag är det 1 år sedan jag fick ett utbrott och skulle åka ut i skogen och dö. Men någonstans har jag ändå fått lite självinsikt. För i stället för att åka ut i skogen så åkte jag och ställde mig på Kumlaanstaltens parkering. För det kan väl inte finnas ett säkrare ställe att vara på än just Sveriges säkraste plats. När man är rädd för att man ska ta sitt eget liv. Jag torkade bort tårarna och tog fram min telefon och skrev ett sms till Ludde med vår hemliga kod. När jag skickar den så vet han att det är på allvar.

Jag kan inte ha honom som en livlina

Det tar två minuter så ringer telefonen och jag ser hans namn lysa på displayen. Under samtalet så säger han saker som förändrar allt. ”Joanna du kan inte ha mig som din livlina. Vad händer den dagen jag inte kan svara? Går du och dör då? Och blir det då mitt fel för att jag inte kunde svara?”, var några av orden han sa. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv, utan även skadar dem som står bredvid och ser på men inget kan göra.

Jag står inte ut med att skada dem jag älskar

Jag kan stå ut med att skada mig själv, men jag står inte ut med att skada dem jag älskar. Så där och då bestämde jag mig, det räcker nu! 15 års självskadebeteende är över, för ärligt talat så har det ju aldrig hjälpt. Varför har jag slösat bort 15 år av mitt liv på att förstöra min kropp? Något jag mår väldigt dåligt över varje sommar, när jag ska gå runt i T-shirt och shorts. I dag är det 1 år sedan jag gjorde så mot min kropp för sista gången. Fem gånger under detta år har jag tänkt tanken på att göra det, men låtit bli. Jag har fått strategier för hur jag ska hantera jobbiga situationer. Och jag har min familj och mina fina vänner bredvid mig som fångar mig när jag faller. Och som hejar på när jag kämpar mig framåt.

Vi tar ett steg i taget

Jag har flera gånger fått höra: ”Ja men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta skada sig själv!” Personer som säger dessa ord har aldrig haft ett självskadebeteende själv, för då hade de vetat att det blir som en drog. Fast det gått ett år så kämpar jag fortfarande emot impulsen av att skada mig själv, något som jag kommer få göra resten av mitt liv. Så vi tar ett steg i taget. Första målet, 1 år utan självskadebeteende och det längsta uppehållet på 15 år är nu avklarat. Nu satsar vi på nästa mål 1,5 år.

En speedwayförare lyckas med något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år

Jag vet inte om det är komiskt eller bara skrämmande att en speedwayförare fick mig att sluta med mitt självskadebeteende, något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år. Ludde gillar inte att jag ger honom beröm för han tycker att jag i stället borde berömma mig själv. Det är jag som är stark och det är jag som klarat det här resan. Det är jag som gjort det största jobbet men jag tänker berömma honom i alla fall, för utan honom så skulle det aldrig gått. För bara tanken på att han finns där om det är något och att han blir stolt för varje månad jag klarar, har fått mig att fortsätta kämpa.

Han skuldbelade mig inte

Jag har många gånger fått höra av mina anhöriga att de blir ledsna när jag skadar mig själv och jag vet att jag skulle bli fruktansvärt saknad om jag försvann. Men det har snarare gett mig skuldkänslor och ångest över att jag gör dem besvikna. Men vad gjorde då Ludde som fick mig att haja till, undrar kanske du? Jag tror att det var enklare att ta åt sig när det var någon med lite distans som sa det. Någon som hade observerat situationen utifrån men inte var mitt i den. Sen tror jag att det var rätt tid, att jag kommit så långt med mig själv så jag kände mig redo att avsluta det här. Han sa helt enkelt rätt ord vid helt rätt tillfälle. Och det viktigaste av allt han klandrade mig inte. Han sa att han förstod att det inte var lätt och att jag inte gjorde det här med flit. Samtidigt som han berättade hur han upplevde situationen och hur han påverkades av den.

Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men kan jag så kan du!

självskadebeteende

Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har fått testa på att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att vara både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa. Under mina fem år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen. Antagligen för att jag var för sjuk så man höll på med ”livräddande insatser”, och då fick BUP hela ansvaret.

BUP gav stöd i hemmet i stället för inläggning

Jag var aldrig inlagd under min tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland. Extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in. Min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg vad som skulle hända om man skickade mig X antal mil från min familj. Att jag än en gång skulle känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stöttade mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat.

Hamnade på dagenheten när situationen var ohållbar

I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten. Där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt, fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer. De stötta min föräldrar, gav dem råd om hur de skulle agera i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioderna gick jag även i skolan på BUP. Det var de bästa skolstunderna, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så hann jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville. En knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in om det behövdes.

Första psykosen redan som 15 åring

Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på. Det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen blev jag 18 år och det var dags att flytta mig till vuxenpsyk. Jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i en rättegång. Dom tyckte inte att det var så smart att skicka mig vidare, när jag behövde som mest med stöd. Direkt jag var tillräckligt stabil, rättegången var avslutad och personen var dömd, så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen.

Tre nya mediciner efter första mötet med vuxenpsyk

På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går jag med ett recept på tre nya mediciner. Dom väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Dom höjer, sänker och byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner. Dessa medicinerna behöver man äta över en längre tid för att se rätt effekt. 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.

Första inläggningen

Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning. Under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen. Det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Jag har i dag haft över olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab, då är inte läkare medräknade.

Ville tillbaka till BUP

Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting. Efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats.) Hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient.

KBT-terapi

Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig. Han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet.

Bollades fram och tillbaka

Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta. Dom ska det men det kan de inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger-svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt.

Ny läkare blev räddningen

Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Sen var den största räddningen att jag för två år sedan fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.

Lider du av psykisk ohälsa? Har du fått rätt hjälp av psykiatrin? Berätta gärna!

psykisk ohälsa

Det är två år sedan vi kom på att jag har Bipolär sjukdom

Jag levde med Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det

Vid den här tiden för två år sedan hade vi ingen aning om att jag hade Bipolär sjukdom. Utåt sett såg mitt liv väldigt bra ut. Mitt semesterprat skulle snart sändas på P4 Värmland, där skulle jag berätta om hur jag hittat tillbaka till livet. Så här i efterhand är det ju lite ironiskt att samtidigt som jag berättade om hur bra allt var. Så slogs jag med mig själv och kämpade för min överlevnad. Semesterpratet var inget påhitt det var bra när det spelades in ett halvår tidigare. Men just när det spelades upp så var det inte alls särskilt bra.

För sjuk för öppenvården men för frisk för akuten

Jag trodde själv att jag var utbränd för det hade varit lite mycket senaste tiden. Jag ringde psykiatrin för att be om hjälp, men eftersom de hade skrivit ut med två år tidigare så fanns det ingen hjälp att få på tre månader. Jag har väldigt stor självinsikt och insåg att det inte skulle gå så fortsatte att tjata om hjälp. Öppenvården sa ”Du är för sjuk för att vänta på en tid här så ring akuten”. Akuten sa ”Du är för frisk för att få en tid här så ring öppenvården”. Dom bollade mig fram och tillbaka så var jag inte yr redan innan jag sökte hjälp så var jag det efteråt. Jag kände att det här går inte så jag kontaktade en privatläkare. Hon sjukskrev mig först helt i fyra veckor och sen på 25% i fyra veckor. Efter mitt önskemål för jag pallade inte att bara vara hemma för jag var så rastlös.

Hundra bollar i luften

Så här i efterhand så inser vi att jag var hypoman. Jag sov fyra timmar per dygn ändå var jag som en studsboll hög på Red Bull. Jag hade hundra bollar i luften samtidigt, var väldigt kreativ, ringde runt till hela min telefonbok. Det är en ganska skön känsla att vara hypoman, men det funkar inte i längden. Tillslut kommer ångesten krypande. Jag har levt med ångest i över 15 år men det här var det värsta jag varit med om. Jag hade så mycket ångest så jag inte visste vart jag skulle ta vägen samtidigt som jag var rastlös så jag klättrade på väggarna.

Det krävdes en ny överdos för att få vård

Tillslut gick det inte mer, det tog stopp. Jag behövde få hjälp och jag var tvungen att ta till ett tragiskt sätt för att få den. Jag tog min nionde överdos. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp, och tyvärr funkade det. Dagen efter var jag helt plötsligt nog sjuk och fick en psykolog. Jag uppmanar INGEN att göra det jag gjorde. Hade det varit i dag så hade jag åkt och satt mig på akuten och vägrat gå därifrån förrän jag fått hjälp, för det är deras skyldighet att hjälpa mig.

Är glad för att jag inte fått men för livet

Jag har hört flera som tagit en överdos som resonerar ”Ja men det var ju inte så farligt jag dog ju inte….” Nej det var inte farligt just nu för du hade tur. Men det är inte hälsosamt att ta 9 överdoser. Bara för att min kropp inte blev värst påverkad här och nu så kan man fortfarande få men för livet. Och jag är väldigt glad för att jag haft turen att inte få det. Jag är inte glad över att jag behövde må dåligt. Men samtidig är jag glad att den hände när det hände. För situationen var inte hållbar och det som hände gjorde så jag tillslut fick rätt hjälp. I min första journalanteckningen hos psykologen har han skrivit att han inte är säker på om jag kommer överleva det här. Hade jag inte fått rätt diagnos och hjälp när jag fick den så hade jag inte suttit här i dag.

Persbrandt gjorde så jag kom på att jag var Bipolär

Och hur kom vi då på att jag haft Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det? Jo det var faktiskt Mikael Persbrandt som gjorde att jag kom på att jag hade diagnosen. Han gick ut i media och berättade att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. När jag läste om honom så blev jag nyfiken på vad det var och började söka info. Och ju mer info jag hittade ju mer förstod jag- jag har ju det här.

Än i dag försöker jag lära mig att leva med diagnosen

Nu är det ca 1,5 år sedan diagnosen sattes och än i dag försöker jag lära mig att leva med den. I dag står jag på rätt mediciner och det är så himla mycket enklare att leva när man vet varför saker blir som de blir ibland. Jag är tacksam för att jag tillslut fick rätt diagnos. Bättre sent än aldrig, säger dem ju.

bipolär sjukdom

Var sjätte timma tar någon sitt liv i Sverige

3 av 4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa/ Neuropsykiatriska diagnoser. Psykisk ohälsa är vår största folksjukdom ändå är det skuld och skam och något som många inte pratar om. Jag visste att självmordsstatistiken i Sverige var hög. Men jag visste inte att den är så hög att 30 personer varje vecka väljer att avsluta sitt liv. Vilket betyder att var sjätte timma tar någon sitt liv i Sverige

Anne Lundberg och Sofia Helin möter personer som drabbats

I SVT: s serie 30 liv i veckan får vi följa med Anne Lundberg och Sofia Helin när de möter personer som drabbats av självmord på olika sätt. De möter anhöriga, överlevare och experter för att bättre förstå vad vi behöver göra för att minska det psykiska lidandet och på så sätt förebygga självmord.

En riktigt bra och viktig serie som jag tycker att alla borde se.
Klicka här för att komma till avsnitten
Här har jag listat vart du kan ringa om du eller någon du känner inte mår bra.

Man behöver inte vara ensam för att vilja dö

När jag skrev om Kumlafallet och att mobbning kan leda till självmord så fick jag denna kommentar:

“Tror alla människor som begår självmord är väldigt ensamma med vad dem går igenom för ingen verkligen försöker bry sig mer och tar intiativ och engagerar sig ”.

Men jag håller inte med om det. Jag har två fantastiska föräldrar som gjort allt dom kan +lite till för att försöka förstå mig. Dom har nästan bokstavligt talat slagits för att jag ska få rätt hjälp och stöd. Jag räknar ca 25 personer som mina nära anhöriga och har många vänner, ändå har jag försökt ta mitt liv 9 gånger.

Senaste gången hade jag det bästa förhållandet jag kan ha. Jag hade mitt drömjobb och fick verkligen göra det jag ville. Jag hade precis fått mitt semesterprat sänt i P4 Värmland och blev överröst med kärlek och komplimanger. Men trots det ville jag inte leva för att smärtan i själen höll på att kväva mig. När det har sett som mest bra ut på utsidan, så har det varit kaos på insidan.

Men jag var aldrig ensam. Jag har ingen källa på det här men jag tror att de flesta som tar sitt liv är precis jag, och lever ett ”vanligt liv”. Jag har träffat flera vars anhöriga valt att avsluta sitt liv och många berättat att de inte misstänkte någonting, de var precis som vanligt. Därför måste vi sluta tro att personer med psykisk ohälsa är på ett visst sätt. För alla är unika individer och alla som mår dåligt visar inte det utåt eller isolerar sig. Så glöm aldrig att fråga dina vänner hur de mår, oavsett om de ser ledsna eller glada ut på utsidan.

Man behöver inte vara ensam för att vilja dö!

Följ mig på Bloglovin’ om du inte vill missa inlägg.
Jag postar också mycket innehåll på Instagram och Facebook.

« Föregående 1 2 3 4 Nästa »