Aspiepower Media

5 saker personer med Asperger är trötta på att höra…

Mycket fördomar

När jag fick diagnosen Aspergers syndrom 2004 så var det nästan ingen som visste vad det var. I dag vet vi iallafall lite mer tack vare att media uppmärksammat neuropsykiatriska diagnoser mer och mer de senaste åren. Men vi har inte kommit så långt så alla vet vad det innebär att leva med diagnosen. Då och då möter jag på fördomar och enligt mig korkade kommentarer. Jag är så trött på att att få höra sådana här kommentarer. Jag tycker att vi borde ha kommit så långt så alla ska få vara som dom är utan att bli i ifrågasatta. Här nedan listar jag fem saker som personer med Asperger är trötta på att höra.

saker som personer med Asperger är trötta på att höra

5 saker som personer med Asperger är trötta på att höra:

”Men skärp dig”  

Jag skärper mig 90% av tiden för att passa in i det här samhället. Skärper jag mig lite till så spricker jag. Det är dags för samhället att skräpa sig nu!

”Sluta skyll på din diagnos” 

Jag skyller inte på min diagnos. Jag förklara hur jag upplever situationen pga min diagnos och jag kan inte rå för att du inte förstår.

”Men jag har också de symtomen, men jag har ju inte Asperger” 

Jo alla har vi drag av något. Men man måste ha så stora svårigheter så man får problem i vardagen för att få en diagnos.

”Det syns inte på dig att du har Aspergers syndrom”

Nej precis Asperger är inget som syns, det är en del av min personlighet.Det syns inte på dig att du tex gillar pizza.

”Jag tycker synd om dig” 

Det är inte synd om mig.Det är synd om dig för att du INTE blev berikad med Aspergers syndrom!

Gästbloggare: Joannas berättelse gav mig styrka

styrka
Självklart vill jag gästblogga hos Joanna

Du skulle inte vilja gästblogga på min blogg? Frågan som borde vara hur lätt som helst att svara ja på. Äran att få frågan är stor och det gör nog att svaret är svårt. Vill jag vara gästbloggare hos hon som har varit en så stor inspiration och ett så enormt stöd under alla dessa år? Självklart vill jag det med vad ska lilla jag kunna skriva om som är intressant? Skriv om vad min blogg betytt för dig:P Svaret är lika självklart som genialt, självklart ska jag skriva om vad bloggen betytt för mig och även vad personen Joanna visat sig betyda för mig. Men hur gör jag detta på ett bra sätt tro? Det bästa sättet är nog att inte tänka så mkt och bara skriva det som dyker upp i skallen. Ok så gör vi, nu åker vi.

Allting började 2010

Minnet sviktar lite var vi börjar denna resa men jag tror vi landar runt år 2010-2011. Om jag minns rätt så studerar jag fortfarande till undersköterska när jag får den stora äran att köpa en inspelad föreläsning med Joanna Halvardsson. En enkel ljudfil från en person som inspirerat mig så sjukt mycket. Och hjälp mig under en tid i livet när många frågor fått svar men även fler frågor skapats. En tid när diagnoser på allvar börjar komma på tal och en utredning startar. Den turbulenta tiden med frågor som vem fan är jag och varför har ingen hjälpt mig tidigare.

Joannas berättelse gav mig styrka

Då dyker hon upp och visar att man är precis den man ska vara oavsett hur man tar sig fram, eller vilken hjälp man kan behöva. Jag skulle här kunna berätta om hur många gånger den där föreläsningen snurrade i datorn men det tror jag knappast behövs. Den gick oavbrutet minst ett dygn och sedan minst en gång per dag under lång tid. Orden och rösten var bara något som jag måste höra för att dem gav mig styrka att orka med detta. Det som fick mig att se på utredningen som något positivt. Kan hon klara allt som varit med om. Så mycket värre saker än mig, så kan självklart jag klara detta tänkte jag flera gånger om dagen.


Ville ge henne en kram

När sedan allt var över och diagnosen Aspergers syndrom var konstaterad så kändes det som att jag ville springa till Joanna och ge henne en bamsekram. En kram som tack för att hon hjälpt mig igenom detta. Men det kunde jag inte göra för hon hade ju inte en aning om vem jag var och att hon betytt så mkt som hon gjort. Det enda jag gjorde var att bestämma att en dag SKA jag träffa henne och lyssna på en föreläsning live. Då ska jag ge henne en kram som tack för allt.


Kunde börja leva på riktigt

Min diagnos sätts år 2012 och kanske är det nu som jag kan börja leva på riktigt. Det är iaf nu som jag börjar söka otroligt med information. Det är även nu som Joanna återigen blir en stor del av att jag förstår hur även jag fungerar ibland. Tänk att någon annan kan skriva det jag känner på ett så bra sätt att folk läser det. Jag är inte ensam utan det finns fler som har problemen och styrkorna (som jag upptäcker senare).

Övergick till vänskap

Åren går och kontakten med Joanna blir till en vänskap utöver det vanliga. En person som man kan fråga saker och som inte säger att man är dum eller konstig. Men ännu så vågar jag inte ta steget att träffa min “förebild” live utan det blir via facebook och bloggen som kontakten hålls. Detta håller i sig ända till år 2016.

Äntligen fick jag träffa henne

Den 29 september år 2016 sker det som jag bestämde skulle ske för flera år sedan. Den dagen skrivs följande text på Joannas blogg. “Och de här är Martin, han är nog ett av mina störa fans;) Han har följt min blogg i flera år men i dag träffades vi för första gången, så kul!” Jag fick träffa Joanna Halvardsson och äntligen tacka henne för allt hon gjort för mig bara genom att vara den hon är. Äntligen fick jag ge henne en kram och äntligen fick jag se henne föreläsa.

Sjukt ångestladdat

Det var sjukt ångestladdat och massa tankar när jag åkte för att genomföra detta mål men det blev gjort. När man sitter där och lyssnar på henne och tårarna rinner. Dels för att man känner igen sig. Dels för att det är fruktansvärt det hon fått gå igenom. När detta sker kan jag ändå inte låta bli att bli lite stolt över mig själv som verkligen träffade min idol. Nu är mötet avklarat och beviset på att denna människa är så fantastiskt som jag trott är ett faktum. Nu är bara frågan när nästa träff med Joanna ska ske för jag ska träffa henne igen det kan ni lita på.

Tack för att ni läst mitt inlägg på denna blogg och tack till Joanna som lät mig få skriva ett inlägg hos dig. Se nu till att ta hand om varandra och tänk på att alla är vi unika och bäst på att vara just dom vi är.

/Martin

 

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

Tack Bengtsfors

Tack Bengtsfors för i går!

Efter lunch i går åkte jag mot Bengtsfors men tog ett stopp i Säffle och tog en pizzapaus;)
Vid 17-tiden kom jag fram till lokalen där föreläsningen skulle vara. Det var spännande för de hade renoverat lokalen med ny modern teknik och den startade klockan 12 i går. Haha så jag var den första som fick testa den, det låg tom sågspån kvar på golvet. Det var ett 50-tal på plats och föreläsningen gick bra och det var många som ville prata efteråt.

När jag var klar så åkte jag tillbaka till Säffle där jag spenderade natten hos min kusin. När de åkte till skola och jobb i morse så åkte jag mot Hagfors, där jag ska spendera helgen. Baby har som vanligt gått och gömt sig och kallar att hon är arg på mig. Men snart kommer hon inte orka hålla sig mer så innan kvällen är slut har hon förhoppningsvis förlåtit mig;)

Bengtsfors
Fick den här fina blomman i Bengtsfors

Det gäller att ta vara på stunderna

Det gäller att ta vara på stunderna

Förra veckan var intensiv, den här kommer bli snäppet värre. Därför är det viktigt ta vara på stunderna när man kan vila. Så efter jobbet i dag så har jag ingenting planerat. Jag ska ligga här i min soffa och bara ta det lugnt. Fly från alla intryck och försöka låta hjärnan vila lite. För mig innebär inte vilotid att sova eller ligga och stirra in i en vägg utan göra saker som inte tar så mycket energi. Just nu ligger jag i soffan och ser på Wahlgrens värld.

Jobbar 100% på mina 50%

Jag vet inte hur många gånger jag fått försvara varför jag bara kan jobba 50%. Folk förstår inte att jag blir så fokuserad på det jag gör så jag kör 100% på mina 50%.  Att jag blir så fokuserad när jag jobbar så jag glömmer bort att äta lunch, gå på toa och andra saker som vi människor måste göra för att fungera. Därför måste jag ha den resterande tiden att återhämta mig. Annars kör jag 200% och det klarar ingen i längden. Jag har skrivit ett längre inlägg om detta här.

Det gäller att ta vara på stunderna

Om jag flyttar så försvinner mitt skyddsnät

Om jag flyttar så försvinner mitt skyddsnät

Jag är inte redo

Jag och Henrik har varit i hop i över fem år nu och jag vet inte hur många gånger under dessa åren som jag fått frågan:  ”Ska ni inte flytta ihop?”. Jag önskar att jag kunde svara ”Ja, redan i morgon”, men det är inte så enkelt.

Om jag flyttar försvinner hela mitt skyddsnät

Jag är inte redo för det ännu. Och då handlar det inte om att jag inte är redo att bo med honom, utan att jag inte är redo att ta bort hela mitt skyddsnät. För det är ju just det som händer den dagen jag bestämmer mig för att flytta. För det kommer ju bli jag som får flytta eftersom han har barn. Men eftersom vi lever i Sverige, ett land där allt som har med myndigheter att göra, ska vara så krångligt som möjligt. Så är inte en flytt en enkel grej om man har flera myndighetskontakter.

Måste bo i den kommun som man söker vård i

För flyttar jag så byter jag län och kommun. Det betyder att jag måste ha ny läkare på reumatologen, ny läkare på psykiatrin, ny läkare på vårdcentralen. Ny handläggare på F-kassan, ny handläggare på Arbetsförmedlingen. Ny handläggare på LSS, ny kontaktperson genom LSS, nytt boendestöd och ny kontakt på Vuxenhabiliteringen. Det här stödet är inget jag kan söka förrän jag skrivit mig i Kumla, och gör jag det så förlorar jag såklart stödet i Karlstad. Då står jag där, helt jävla själv eftersom de flesta har tre månaders handläggningstid. Tror dom att jag lämnar kvar mina diagnoser och mina svårigheter när jag flyttar? Eller hur tänker dem?

Moment 22

Det bästa vore om man kunde söka stöd/vård redan innan man flyttade. Så man hade kvar den gamla kontakten och slussades över till den nya. Tex som när jag gick från BUP till vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen. Då var mina kontakter från BUP med på de första mötena och lämnade över mig.
Men såklart funkar det ju inte så och det blir ett moment 22,  istället står jag där helt själv utan stöd och vård när jag är som mest sårbar.

Vill inte riskera mitt mående

Detta gör att jag inte känner mig redo att flytta. Så bra som jag mått senaste året har jag aldrig mått förut, jag är inte beredd att riskera det pga en flytt. Därför fortsätter vi att bo ihop i två lägenheter. Jag har redan gjort den här resan när jag flyttade från Hagfors till Karlstad, men då var det iallafall samma län så vissa kontakter fick jag ha kvar.  Har du flyttat till ett nytt län/kommun? Hur gick det för dig?