Sjukvård – Sida 9 – Aspiepower Media

28 februari- Dagen som inte borde få finnas

28 februari är min otursdag!

Vaknade upp i morse med ont i magen men pallade mig i väg till jobbet, och det gick helt okej. Efter jobbet åkte jag på ett möte. Efter det åkte jag och hämta Carolina för att åka och slänga skräp och handla. Och då slog det till, magsmärtor from hell.

Magsmärtor

Jag vet inte riktigt vad det är med mig och 28/2. Jag har opererat magen två gånger denna dag. Och gissa vad, jo nu har jag låga magsmärtor på höger sida. Alvoden hjälper inte så har precis tagit en Pronaxensupp som jag fått för njursten. Vi får se om de räcker eller om jag får plocka fram Spasmofen.

Varför tog de inte bort bildtarmen?

Hatar att de inte tagit bort min blindtarm när de ändå varit inne och petat på den fyra gånger. Då hade man iallafall kunna utesluta den. Eftersom jag har både IBS, njursten, kronisk bäcken smärta och haft cystor på äggstockarna flera gånger så är det ju lite svårt att veta vad som är vad. Så det är bara att försöka avvakta och försöka smärtstilla. Tänkte gå och försöka lägga mig i badet en stund nu i väntan på att tabletten ska börja värka. Jag tycker vi kan avsluta februari den 27:e from och nästa år!

28 februari

Tydligen är det fler som vill ha medicin;)

Dom leker med mitt liv

Åh jag blir så trött på psykiatrin! Nu har jag sagt till dem tre gånger att de måste skriva att Seroquel inte får bytas ut, ändå kommer jag till apoteket och möts av kassörskans ord: ”Vill du ha den billigare sorten, annars får du betala 175 kronor fast du har frikort ?”. Inser ännu en gång att läkaren glömt att skriva att Seroquel inte får bytas ut. Och kassörskan tycker ”Ja men de ska vara exakt likadana”…. Jo tack sist jag testade den billigare sorten som ska vara likadan så hamnade jag på psykakuten och jag är inte riktigt sugen på att leka med mitt liv för 175 kronor, så jag betalade. Alternativet hade varit att gått hem igen och i morgon ringt psykiatrin och bett dem skriva ett nytt recept. Men det tar upp till fem dagar innan de skriver ut och då står jag i stället helt utan medicin, och det kändes inte som ett bättre alternativ.

Jag tycker det är så sjukt att apoteket kan stå och säga att det är samma sak när det uppenbarligen inte är det, de är mitt liv ni leker med. Personer med bipolär sjukdom löper nämligen 10 till 20 gånger högre risk att begå självmord jämfört med personer utan bipolär sjukdom. Den här medicinen är det som kan rädda mitt liv och nu tycker ni att jag ska byta ut den för 175 kronor, är inte mitt liv värt mer?

Och jag vet att jag inte är den enda som fått en medicin som ska vara likgiltig men inte är det. Jag kan äta den billigare sorten tex på min medicin motmagkatarr och känner ingen skillnad och med magkatarr kan jag chansa. Men jag tycker det är livsfarligt att de experimenterar med människor som har en psykisk sjukdom och där det faktiskt kan sluta med katastrof. Har du testat en billigare medicinsort någon gång? Kände du någon skillnad?

Att få cancer av en medicin

Godmorgon mina vänner!
Alltså vet inte vad de är för jävla fel på mig, mår så jävla illa. (Nej jag är inte gravid!)
Funderade ett tag på om de är de nya sprutorna eftersom jag blev illamående dagen efter jag tog dem, och samma sak förra veckan. Men enligt Fass är inte ett illamående en biverkning dock kan medicinen ge trevliga biverkningar som hudcancer och leukemi, ska aldrig mer läsa på Fass. Mediciner är ett gott ont, självklart får inte alla dessa biverkningar de måste ju skriva upp alla eventuella biverkningar men när man läser sådan här så inser man i vilket jävla gift det är.

Som reumatologen sa en gång: ”Har man kroniska sjukdomar så får man tyvärr välja mellan pest eller kolera” Det finns två val:

1. Att man lever med en omedicinerad sjukdom och mår dåligt.
2. Att man tar mediciner som kan ge biverkningar, men de flesta får ju inte ens biverkningar och får man är det oftast inte så allvarligt.

Jag har levt 12 år med omedicnerad Bipolaritet och jag levde 10 år utan att ha medicin för min reumatiska sjukdom, och så här i efterhand undrar jag hur jag klara det. De finns ju perioder som jag knappt klarar det nu, trots mediciner.

Vet att flera av mina läsare lever med kroniska sjukdomar, hur tänker ni om detta?
Har ni valt att medicinera eller inte? Varför?

På tal om mediciner så har jag väldigt lite mediciner i dag om man jämför med vad jag hade 2007, då hade ca tre gånger fler än i dag. Och då hade jag varken medicin för min reumatiska eller mina Bipolära sjukdom.
Hur sjukt är det inte?

Trots illamående så tog jag mig i väg till jobbet, ska jobba fyra timmar i dag sen är det helg.
När jag slutat ska jag åka hem och hämta upp Fröken B och åka mot Hagfors, har inte varit där på tre veckor nu.
Längtar efter badkaret haha.

Ska försöka orka med att baka lite under helgen med, så jag kanske får lite julkänsla.
Det är 8 dagar kvar till julafton men jag tycker det känns som vilken vecka som helst, har verkligen noll julkänsla.
Insåg förut att jag inte ens köpt julklappar till Baby, dock tror jag att hon blir nöjd av att få lite godis och ostbågar eller att få äta upp min frukost som hon gjorde i morse;)

Psykiatrin vill att jag ska dö

psykiatrin

Det blev nyss bevisat än en gång att psykiatrin i Sverige inte fungerar. Eftersom jag har Bipolär sjukdom så dippar jag ibland, och sommaren har alltid varit en period då jag mått sämre. De senaste veckorna har jag känt hur jag sjunkit djupare och djupare. Och i dag gick det inte längre så jag ringde psykakuten. Där fick jag prata med en jättetrevlig sköterska som tyckte att jag skulle komma in för en bedömning. Så jag satte mig i bilen och åkte 10 mil till Karlstad och lämnade tryggheten hos mina föräldrar.

Efter fem minuters samtal fick jag åka hem

Fick vänta i ca en timma och sen fick jag träffa läkaren. Efter fem minuter så tycker han att jag kan åka hem så ska han skicka en akutremiss till öppenvården. Mediciner kunde de inte ändra på där för de måste följas upp. Fast det var det jag kom dit för från första början. Eftersom jag kunde hålla ögonkontakt och hade sådan självinsikt så tyckte han att läget var stabilt, men jag fick självklart komma tillbaka om jag kände att jag behövde det.

Bröt ihop

Men jag kom tillbaka snabbare än vad han räknat med. Jag hann bara utanför dörren så bryter jag ihop i telefonen med pappa. Carolina får slänga sig i bilen och åka och leta reda på mig. Under tiden har hon ringt och säger att vi kommer tillbaka och när vi kommer ser de inte särskilt roade ut. Det första läkaren säger är ”Du kan anmäla oss för de här om du vill.”, med kaxig attityd.

Blev utsläng för andra gången

Efter ett långt samtal blir jag utslängd en andra gång, men läkaren poängterar att jag inte är utslängd. Jag är välkommen tillbaka när jag vill. Men när man har blivit hemskickad två gånger på en dag fast man säger att man vill skada dig själv, så är risken ganska liten att jag lyfter på telefonen nästa gång.

Enda hjälpen jag kunde få var en sjukresa

De enda de kunde erbjuda mig var att åka hem eller en sjukresa till mina föräldrar i Hagfors. Att läggas in var inget alternativ fast både jag och Carolina suttit och sagt att vi är rädda för vad som ska hända om jag lämnas själv. Att jag sitter och säger att jag kan ta livet av mig om jag vill även om mina föräldrar sitter i rummet bredvid, är inget de bryr sig om . Tillslut blev läkaren så trött på att Carolina la sig i så han gick utan att ens säga hejdå.

9 självmordsförsök i bagaget

Innan han gick sa jag: ”Det känns som ni vill att jag ska gå hem och dö så att ni får ett problem mindre”. Så var det verkligen inte sa läkaren men ändå kunde de inte erbjuda mig någon mer hjälp än telefonsamtal och att komma tillbaka. ”Vi vill ju inte att du ska skada sig själv eller komma till skada, vi vill hjälpa dig”, sa dem ändå skicka de hem mig fast jag sa att jag skulle åka hem och göra just det.
Jag har nio självmordsförsök i bagaget och det senaste för bara ett år sedan. Och det var samma sak då, jag sökte hjälp men fick ingen förrän jag kom dit i ambulans.

Är det så här svensk psykvård ska se ut?

För mig är det lugnt för jag är i tryggt förvar hemma hos Carolina men alla har inte personer runt omkring sig som fångar en när en faller. Och det är så förbannat jävla sjukt att det får gå till så här. Dela gärna detta inlägg vidare så vi en gång för alla kan visa hur Svensk psykvård går till. Förhoppningsvis når det till dom som bestämmer. För ett förändring måste ske innan fler människor dör. Skärpning psykiatrin!

Gick i 11 månader med ett ledband av

Jag gick i 11 månader med ett ledband av i foten…

Godmorgon mina vänner! Det har varit en förvånansvärt lugn natt. Har bara vaknat för att vända på mig och flytta gipset när jag fått kramp i benet. Men inte haft särskilt och ont och inte behövt ta morfin sen i går eftermiddag. Men vad “inte särskilt ont” betyder i min värd kan vi ju diskutera. Eftersom jag vandrat runt med ett ledband av i 11 månader;)

Mina senor vill kela med varandra

Förutom att ett ledband var trasigt så hade mina senor varit lite kelsjuka. De ska ligga i varsin “kanal” men mina hade bestämt sig för att ligga sked, så den ena hade hoppat över till den andra. Men de funkade som de skulle när de petade på dem så de valde att låta dem ligga kvar. Eftersom de är lagade sedan innan och lite sköra så vill de inte dra i dem i onödan.

Fel narkos

Jag har tidigare blivit dålig av narkos men eftersom jag operas så många gånger nu så har man lärt sig hur man ska göra. Dock fick vi ett problem när det de brukar ge mig var slut hos leverantören vilket resulterade i att jag mådde kasst och kunde inte ta mig upp och kissa utan att hålla på att svimma och spy förrän efter fem timmar.

Spydde som en gris

Det sista jag gör innan jag lämnar uppvak var att spy som en gris när jag försökte klä på mig, men jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare för efter det blev jag mycket piggare. Jag kom hem vid 18.30 och han bli nedbäddad i sängen i perfekt tid för att se Ludde på tv. Tyvärr förlorade de matchen i sista heatet, men speedway är bra rehabilitering;) I dag kommer det bli en lugn dag i sängen.

« Föregående 1 … 7 8 9 10 Nästa »