Skåne nu är det er tur att få lyssna på mig igen! Det har blivit några Skåneresor senaste åren och den 23 november kommer jag tillbaka till Helsingborg. Denna gång är även allmänheten välkomna. Läs mer på affischen nedan, hoppas att vi ses!
För mig och många andra med Aspergers syndrom så är tydlighet och struktur viktigt. Planering A och O för att jag ska må så bra som möjligt. Som jag tidigare skrivit så är min almanacka mitt viktigaste hjälpmedel. Under perioder har jag också haft hjälp av en whiteboardtavla. Nu har jag dock varit utan i några år av anledningen att det är fult haha. I måndags kom dock jag och mitt boendestöd överens om att verkligen behövde en så jag klicka hem en från Kulform. Den är snygg och passar in i mitt hem och fick inta en plats i hallen. Nu väntar en höst med massa struktur;)
Efter jobbet i går så åkte jag till Örebro för att träffa D. De var första gången vi sågs på flera veckor. De blev en av de bästa dagarna någonsin och jag mådde så jävla bra. Då hade jag dock ingen aning om hur dagen skulle avslutas. Att mitt liv gör snabba kast är ingen nyhet. Men jag hade inte tänkt gå från nykär i Örebro till ambulanstur till akuten.
Som jag skrivit tidigare så har jag haft magsmärtor i två veckor som jag trott varit njursten och urinvägsinfektion. Jag har behandlat mig själv med antibiotikan jag fått för att ta vid behov och jag har klarat smärtan med alvedon och diklofenak. Vi hade haft en lugn dag och legat i soffan och kollat på film så jag hade nog inte känt efter ordentligt hur magen kändes. Men ju närmare Karlstad jag kom hur ondare fick jag. Jag ringer pappa när jag är hemma och påväg upp för trappan, då gravidandas jag och kan knappt prata.
Jag tar mig in och tar en spasmofen och ringer och förvarnar Carolina att jag har ont och eventuellt kommer behöva skjuts till akuten. Jag lägger mig i badet och det känns lite bättre så ringer och säger att det är lugnt. Kommer upp ur badet och de hugger till så inihelvete. Ringer henne igen och säger att hon måste komma hit. Sen kommer den värsta smärtan jag någonsin upplevt så jag ringer henne igen och säger att hon måste ringa ambulans åt mig för att jag inte kan prata. Det känns som jag ska svimma så jag försöker ta mig till ytterdörren och öppnar den och tänker att svimmar jag nu så kommer de iallafall in.
Telefonen ringer och det är kvinna som säger att hon ringer från SOS. ”Jag hör att du är väldigt smärtpåverkat och vi har skickat en ambulans med blåljus då du äter en medicin som kan ge tarmvred. Jag finns här hos dig under tiden”, säger hon. Det gick troligtvis fem minuter men kändes som 25 minuter så öppnar Carolina dörren. Någon minut senare kom ambulansen.
När dom kom avtog smärtan lite och jag tog mig ner till ambulansen själv men direkt på sjukhuset kom en ny smärtintevall.
Carolina var tvungen att åka efter någon timma och jag fick ligga kvar själv och tjata om smärtstillande. Jag förstår att de måste prioritera och att jag måste undersökas innan de ger mig smärtstillande så vi inte tar bort symtomen. Men jag är en återfallsförbrukare och jag haft njurstens en miljon gånger snart. Så varför kan inte bara läkaren komma in i två min, klämma lite på mig och sen ge mig smärtstillande. Då slipper jag ligga där och ta en plats och ha ont för den delen och dom får ett problem mindre.
För det var exakt det som hände typ tre timmar senare. Läkaren undersökte mig i två min och sa att det troligen är njursten och ordinerade mig morfin. De valde att inte göra en röntgen en natt för att jag redan är röntgad hundra gånger och de kommer stråla sönder mig. Därför ville de vänta två veckor och göra en då för att slippa göra två. Jag är splittrad kring detta för jag vill ju såklart inte bli sönderstrålad men är det så att det inte är njursten utan tarmarna trots allt, så missar vi ju det.
Efter tre morfinsprutor var jag nog smärtfri för att ta en taxi hem vid klockan 04. I dag har jag sovit bort halva dagen. Har än så länge klarat mig på alvedon och diklofenak men får mer och mer ont så är nog snart dags för morfin igen. Bästa Baby ligger nära och tar hand om mig. Jag kände mig så jävla elak mot henne i går. Först var hon själv i tio timmar när jag var i Örebro och sen kommer jag hem i bara en timma innan jag måste åka i väg med ambulans. Men hon är en duktig tjej älskade Bebbsan.
I tisdags var det dags för Bebbsan att åka till veterinären och ta blodprov för att se hur njurarna mår. Hon har stått på njurfoder i ca sex månader nu. Det blev inget roligt besök för Baby var med om ett trauma under sitt senaste besök. Under sina 10 år i livet så har det aldrig varit några problem. Hon har inte ens reagerat när de tagit blodprov men nu var de kaos. De fick sätta på henne tratt och brotta ner henne i en handduk samtidigt som hon skrek.
Det är jävligt tråkigt att det blivit så här och jag anser att det är Solstadens fel. Sist hon var där så skulle de ta ett sterilt urinprov så de drog i väg med henne och jag fick inte bli med. Sen försökte de köra in en nål i magen på henne utan bedövning. Det gick inte så bra så de slutade med att de fick göra om allt och ge lugnande. Denna traumatiska händelse har gjort att hon blivit livrädd.
Jag har alltid varit nöjd med vården vi fått på Solstadens smådjursklinik men nu vet jag inte riktigt vad de håller på med. De första veterinären sa när hon kom in inför dörren, utan att ens ha undersökt henne var ”Ja inte har hon gått ner i vikt iallafall”. Efter det skulle hon undersöka tänderna men Baby ville inte samarbete så då strunta hon i det och tyckte ”Hon kan ju inte ha ont i tänderna med tanke på hur mycket hon äter. ” Jag hade lust att leta reda på henne efter vägningen och säga FUCK YOU! För vågen visade -0,3 kg på ett halvår. Det är mycket för att vara en katt. De är väl klart att hon ser stor ut om hon burrar ut all päls för att hon är livrädd. Nu väntar vi på att de ska ringa med provsvaren, håll tummarna för att de är bra!
Jag började gårdagen med att vakna upp med hemska magsmärtor. Jag bestämde mig för att ta smärtstillande och skjuta fram larmet två timmar. Jag somnade om och vaknade upp vid tio och kände mig piggare och redo för att ta mig till jobbet. Jag är så glad att jag har möjligheten att göra så här när jag inte mår bra. I dag blev det 1,5 timma för lite men de tar jag igen i morgon när jag jobbar hemifrån.
Efter jobbet åkte jag hem och hämtade upp Baby och åkte till veterinären. Det äventyret kommer ni dock få läsa om i ett annat inlägg. Vi åkte hem och myste lite i soffan innan det var dags att bege sig in till stan. Jag, Carolina och grannen skulle nämligen på ljusmanifestationen som Suicide Zero anordnade. Efteråt blev det fika hos RFSL där det blev intressanta samtal om bland annat att vara trans och ha psykisk ohälsa. En viktig kväll om ett viktigt ämne.
