december 2018 – Sida 7 – Aspiepower Media

Julklappstips: Shoppa till barn med NPF-diagnos

Det är 18 dagar kvar till julafton. Jag har inte köpt en enda julklapp ännu. Har ni? I det här inlägget så tänkte jag ge er lite julklappstips till dig som ska shoppa till barn med NPF-diagnos. För varför inte passa på att köpa julklappar som kan hjälpa ditt barn att hantera vardagen bättre.

Tuggsmycken:

Tuggisar är fantastiskt hjälpmedel för att stressreglera i klassrum, öka fokuset och få ut bitbehovet. Ett beprövat och lovordat hjälpmedel för personer med ADD, ADHD och autism. Här hittar du dom i alla möjliga färger och former.

Balansboll Jordnöt:

Passar perfekt till barn som behöver röra på sig medan de sitter ner. Med denna kan barnet träna balans och förbättra hållningen med ökat fokus och lugn. Kan användas för daglig träning och olika positions- och terapi program men även hemma eller i skolan. Du hittar den här.

Pillerillsaker

Tangles och andra pillerillsaker är ett roligt hjälpmedel för barn och vuxna som har svårt att sitta stilla och behöver ständig rörelse och taktil stimulans. Att fingra på en pillerillsaker underlättar koncentrationsförmågan och att fokusera. Fingrandet ökar också finmotoriken och stärker handens rörelser. Du hittar flera varianter här.

Bilder med vardagssysslor från Lilla Margreth:

Många familjer som har barn med autism använder sig av bildstöd. Dessa söta kort med vardagssysslor gör vardagen enklare för ditt barn. Du hittar dem här.

Här kan du läsa om vilka hjälpmedel jag har för att underlätta i vardagen.

Resultat vecka 47 med Viktväktarna

I dag var det dags för veckans vägning. Jag var inte alls sugen på att åka dit och väga mig för jag visste att det var plus fast jag skött mig hela veckan förutom i går när jag åt Thaimat. Mitt resultat vecka 47 med Vikväktarna blev +0,5 kg. Till helgen åker vi till London i fyra dagar. Jag kommer göra mitt bästa och försöka göra så bra val som möjligt men det kommer bli svårt. Det är bara att fortsätta att kämpa på!

Njurstenen som blev muskelsmärta

Ska jag skratta eller gråta?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I dag hade jag äntligen min tid hos Cystoskopimottagningen, som jag väntat på sedan augusti. Tanken var att vi skulle hitta en lösning på min njurstensproblematik, men så blev det inte riktigt. Stenen som satt på vänster sida i september var nu borta. Vilket jag redan visste eftersom jag hade ett anfall för en månad sedan. Det fanns lite rester av den kvar och eftersom det finns en risk att den växer och blir en sten så ska vi göra en röntgen om ett år.

Njurstenen som blev muskelsmärta

Sen påstår dom att det inte är njurstenar som är mitt problem, utan att det är muskesmärta som jag har. Jag känner mig kränkt på riktigt. Jag har har levt med muskelsmärta i 20 år eftersom jag har en reumatisk sjukdom. Jag har aldrig krupit runt på ett golv och skrikit av muskelsmärta. Jag undrade hur jag kan ha blod i urinen varje gång jag är på akuten om det nu är muskelsmärta jag har. Läkaren tyckte att blodet i urinen och smärtan inte behöver höra ihop. Då tyckte jag att det kanske är dags att ta reda på varför jag kissar blod flera gånger varje månad. Det var dock inte deras ansvar.

Urinrörsvidgande medicin

Jag fick ett recept på urinrörsvidgande mediciner eftersom de hjälper, så jag kan ha hemma. Jag undrade hur de kan hjälpa om jag nu inte har njursten. Då tyckte läkaren att de gör så alla muskler slappnar av och då även den muskeln jag har ont i. Jag undrade om de kunde skicka en remiss till smärtkliniken eftersom jag lever med så mycket smärta men det kunde inte dom göra sa han. Det var vårdcentralens ansvar.

Ska utbilda mig till läkare

Det vi kom fram till var som sagt att vi skulle göra en röntgen om ett år. Får jag mer ont så ska jag åka till akuten. Jo fast det var ju därifrån jag kom för att dom inte kunde hjälpa mig. Så vem fan ska hjälpa mig då? Funderar på att utbilda mig till läkare och behandla mig själv, för det verkar vara enklaste alternativet för att få vård.

Smärtklinken

En läkare på vårdcentralen en smart sak en gång: ”Vi måste sluta leta efter fel och i stället leta efter en lösning”. Fler läkare borde tänka så. För egentligen spelar det ju ingen roll varför jag har ont. Vi vet att jag inte är döende och det är ju det viktigaste men man måste kunna göra något åt smärtan. Nu ska jag testa att skicka en egenremiss till smärtklinken men har en känsla av att de inte heller vill hjälpa mig.

Gästbloggare: Låg-affektivt bemötande hjälpte oss att få en fungerande vardag

Ring Måns Möller

”Ring Måns Möllers TV-program och säg att du kan föreläsa för dem” Så sa min son när vi tillsammans tittade på TV i för några veckor sedan. Det var programmet ”Superungar” som handlar om barn med olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras familjer.

Han vill att vi ska hjälpa andra

Mamman i inslaget sa något i stil med ”vi behöver verktyg och strategier för kommunikation och konfliktlösning” och min son kom omedelbart med förslaget att jag skulle kontakta TV för att föreläsa för dem. Gissa om jag blev stolt. Galet stolt! Att min son nu har återfått förtroendet för att vi kan nå varandra i kommunikationen och att han vill att jag ska hjälpa andra.

En ”vanlig” familj

Vår resa började för cirka fem år sedan, fram till dess hade jag ansett att vi var en ”vanlig” familj. Vem som definierar vanlig kan vi naturligtvis diskutera. Vår familj består av två vuxna och tre barn och eftersom de då var mellan nio och fjorton år så tänkte vi föräldrar att ”nu kan vi det här med barnuppfostran”.Men det kunde vi inte! Vi skulle under de närmsta åren komma att lära oss om låg-affektivt bemötande, framförhållning, tydlighet, bildstöd, stresskänslighet, annorlunda perception, kommunikation och mycket annat.

Kaosartat

Familjelivet var kaosartat med konflikter och stress. Det kändes som hemmet var ett minfält, för vi saknade kunskap. Bråk, härdsmältor och ångest var vår vardag. Och lagom som jag trodde att jag hade fått lite kunskap och hade börjat rita en karta över ”minfältet” så var det som om någon flyttade minorna. Vi fick börja om! Och vi skulle tyvärr tvingas lära oss om hur mycket okunskap det finns i vårt samhälle. Ett samhälle som de senaste decennierna har blivit mycket svårare att hantera för många med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD.

Hittade förebilder

Tack och lov så hittade vi förebilder att lära av. Joanna är en av dem. Jag läste hennes krönika i tidningen Skyttesport nummer 3, 2015 som hette ”Varför berättade vi aldrig att jag hade Asperger” Det fick mig intresserad av hur man kan göra idrott mera tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar så jag valde att göra ett fördjupningsarbete om det. När jag sen fick chansen att träffa Joanna i samband med att hon föreläste på Mora Folkhögskola, och dessutom bjuda in henne att lyssna på min redovisning som bland annat var inspirerad av hennes krönika, då kändes det som cirkeln på något sätt var sluten. Så nu har jag helt bytt yrkesliv.

I dag ser det ut så här:

– Är lärare på halvtid på Mora Folkhögskola på distansutbildningen ”Autism-ett annorlunda sätt att tänka”

– Gör föreläsningar om NPF i egen regi

– Är utbildad (H)järnkollsambassadör

– Samarbetar med SISU-idrottsutbildarna och gör föreläsningar

Tillsammans ändrar vi attityder

Tack Joanna och många andra förebilder för att jag fått chansen att göra den här förändringen i mitt liv. Att få sprida kunskap och minska fördomar är viktigt och tillsammans förändrar vi attityder.

Vill du veta mer om mig så är du välkommen att följa mig på Facebook, här!

/Maria Hellsten

Böcker om psykisk ohälsa för unga

I det här inlägget tänkte jag tipsa om tre nya böcker om psykisk ohälsa/neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Dom här böckerna är riktade till unga och jag tycker att alla föräldrar borde läsa de här böckerna tillsammans med sina barn/ungdomar. Tydligen gillar även kattbarn böckerna haha;)

Livet som det kan vara

Nina Lövhagen som skrivet boken ”Livet som det kan vara” har en son har en son med en autismspektrumdiagnos. Hon saknade barnlitteratur som kunde hjälpa sonen att förstå sig själv och sin omgivning. Med utgångspunkt i sociala berättelser började hon skriva roliga texter till sonen där hon tog upp olika situationer i vardagslivet. Boken är skriven på ett underhållande och lätt sätt.
Stor och tydlig text och roliga bilder gör boken lättläst.

Hej, det är jobbigt!

Caroline Jonsson har skrivit boken ”Hej, det är jobbigt!”. På baksidan av boken står det ”Den här boken är till dig som aldrig köpt hjälp och till dig med lång vårdjournal. Till dig som är tyst och till dig som berättar allt. Till dig som tror att ingen bryr sig. Det är inte sant”. Den här boken innehåller berättelser av att må dåligt och om att må bättre. Boken visar vägen till organisationer som erbjuder chatt- och telefonstöd anonym och gratis. Alla skolor borde se till att alla ungdomar får möjlighet att läsa denna fantastiska bok. Jag önskar att jag hade fått läsa den här boken när jag var 14-15 år.

Izas hemlighet

Sofia Philsgård har skrivit boken Izas hemlighet som handlar om björnen Iza. Iza är en helt vanlig björn som älskar att spela fotboll och leka med sin hund Carmen. Eller, det är ju en sak förstås. Izas tankar och handlingar börjar bli jobbiga. När kompisarna obekymrat åker på fotbollsläger och leker på skolgården oroar sig Iza för att hennes pappa ska dö, eller att hon ska råka skada sin älskade hund. Kanske hjälper det om hon räknar till hundra flera gånger om dagen? Iza lider av tvångssyndrom eller tvång som hon kallar det. Genom Izas 11-åriga ögon får vi möta en tillvaro kantad av oro och tvångstankar, men också av kärlek och hopp. Hur skulle Izas föräldrar reagera om hon berättade för dem? Finns det hjälp att få? Är tankarna bara dumma och jobbiga eller kan de vara sanna? En fin barn och ungdomsbok om ett väldigt viktigt ämne som vi inte pratar om så ofta. Fina bilder gör en bok om ett svårt ämne lättläst och intressant.

« Föregående 1 … 5 6 7 8 Nästa »