Home Bipolär sjukdom typ 2 Gästbloggare: Att leva med panikångest

Gästbloggare: Att leva med panikångest

by Joanna Halvardsson

panikångest

Jag kan inte andas

Jag kan inte andas. Jag måste dra efter andan flera gånger. Det river i bröstet, något går sönder i mig och svart äckel rinner ut i hela kroppen, i varje ådra. Jag faller djupt och vill skrika på hjälp men jag kan inte andas. Jag kan bara kura ihop mig och vänta ut det. Efter ett tag återfår jag medvetandet, jag har gråtit så mycket att jag fått ont i huvudet. Jag är helt utmattad, helt tom.

Jag lever med Bipolär sjukdom

Mitt namn är Maria Groth. Jag bor i Gävle tillsammans med min make som jag levt med i snart 15 år. Jag arbetar som lärare och älskar det. På fritiden gillar jag att umgås med min man, familj, vänner, teckna, skapa, och nörda ner mig totalt i serier och filmer. Jag lever också med Bipolär sjukdom typ 2.  

Att leva med panikångest

Ovan beskriver jag en panikångestattack under depression. Jag kan få panikångest i mellanperioder och även i hypomana perioder men de ser ofta lite annorlunda ut. Jag började få panikångest medan jag gick på gymnasiet. Jag hade då redan lidit av depressioner ända sen tidiga tonåren.

Skrubbade köksgolvet med svinto

Jag står på knä och skrubbar köksgolvet med svinto. (Japp, jag skurade hela köksgolvet för hand och fick massor av små sår på händerna). Jag pratar med min pojkvän som står i dörröppningen. Jag måste hela tiden ta om det jag sagt för han verkar inte kunna hänga med i det jag säger. Jag tycker att jag berättar något jättespännande eller intressant men han svarar mig knappt utan bara tittar på mig med bister blick.

Varför är han sur?

Jag undrar varför han är sur? Jag påminner honom om hur bra jag mår om hur pigg jag är, om hur mycket jag fått gjort över dagen, ja hela veckan. Jag förstår inte varför han är sur då? Jag är på superbra humör, kan han inte vara glad för min skull? Han andas tungt och säger sen lågt: ”Jag är inte sur. Jag är ledsen.” ”Varför är du ledsen?” ”För jag vet när du är så här…jag vet vad som kommer sen.”

Innan diagnosen

Detta var kanske 6-7 år innan jag fick diagnosen. Vi pratade aldrig om bipolär sjukdom, vi bara visste att det var så här. Hösten 2013 sökte jag för depression. Jag upptäckte att jag började få ordentliga problem med stress. Jag var otroligt känslig och började få panikångest oftare och yrsel. Jag var skörare än någonsin förr. Det skulle dröja innan jag fick träffa en läkare. Till dess skulle jag få träffa en psykiatrisköterska, som skulle visa sig inte vara särskilt bra på sitt jobb. Jag blev sämre.

”Läs på men inte på Flashback”

Jag fick tillslut träffa en läkare i slutet av året. Jag fick göra test för depression, så frågade han försiktigt om jag hade gjort screening för bipolär sjukdom förut? Det hade jag inte och när jag fick se pappret och frågorna så trodde jag inte att det var sant. Hur kunde de veta hur det såg ut i mitt huvud? Jag fick i princip full pott på testet och vi pratade lite. Han skulle skicka remiss till psyk. Han sa också att jag skulle hem och läsa på – men INTE på Flashback! När vi hade skakat hand och jag skulle gå sa han ”Och du, du är inte galen!”

Bröllop och diagnos

I maj 2014 gifte jag mig med min livskamrat. Vid samma tidpunkt fick jag också min diagnos: Bipolär sjukdom typ 2. Jag går genom stan. Solen skiner i mitt ansikte och jag känner hur det värmer ända in i själen. Varje steg jag tar är lätt och det känns som att jag svävar fram. Jag känner mig viktig, jag har ett klart syfte. Jag känner mig bättre än någonsin, bättre än andra. Det finns ingenting jag inte kan göra.

Gudomlig

Varje människa som passerar mig bär på en skönhet. Jag kan se deras inre skönhet stråla, de passerar mig och jag inandas deras lukt. Det luktar parfym, rök, svett och det känns som att jag andas in en del av människans själ för ett ögonblick. Jag skulle kunna likna det vid känslan av att vara nykär men det räcker nästan inte. Jag skulle kunna beskriva det som att vara lite gudomlig, lite över alla andra, eller lite närmare alla andra beroende på hur man ser det.

Min superkraft

Detta är inget jag pratar med någon annan människa om, för jag vet hur galet det låter. Det är min hemlighet, min superkraft. Men denna superkraft går sedan över i en obehaglig känsla av forcerat driv. Jag trivs inte lika bra i min omgivning som tidigare. Jag trivs inte så bra ens i min egen kropp. Skinnet är för tajt, pulsen är konstant hög, blodet känns nästan kolsyrat. Ibland behöver jag liksom våldsamt skaka på händer, armar och ben för att minska på rastlösheten.

Allt går för sakta

Jag kan inte ta det lugnt. Människor går för sakta, pratar för sakta och gör saker för sakta. Jag måste ständigt vara i rörelse för att matcha den rörelsen inom mig. Tankarna rusar och jag börjar få svårt att hålla kvar vid en tanke när tio andra börjar. Det är svårt att föra ett samtal även om det bara är med mig själv. Nu är det inte lika charmigt längre. Jag vill helst vara ensam nu, stänga in mig och göra klart vilket projekt jag har tagit mig an, jag får inte bli störd. Jag är lättirriterad och höjer rösten, skriker ibland och vill slå sönder saker. Kanske finns det en undermedvetenhet här. Jag känner mig stressad för jag vet att det håller på att ta slut och försöker klamra mig kvar med alla medel.

Efter diagnosen.

Att få en diagnos räddade mitt liv. Bokstavligt talat. Alla dessa år av att försöka passa in, motarbeta det som är jag och straffa mig själv för mina känslor. Tankar och handlingar började ta ut sin rätt. För varje depression blev jag tröttare och svagare. För varje uppåtperiod straffade jag mig själv för att jag aldrig lyckades hitta en balans i mitt liv. Jag satt fast i ett dysfunktioniellt ekorrhjul och jag ville bara kliva av.

Jag kan inte andasEn lättnad

Bara det att det fanns en förklaring till så många episoder i mitt liv var en sådan lättnad för mig. Jag kunde se tillbaka på mitt liv med större förståelse och mindre skam. Jag började se på mig själv med mer ömhet och mindre förakt. Jag började kunna se på framtiden med hopp och mindre förtvivlan. Jag började kunna se hela mitt väsen med värme och med mindre skuld.

Terapi

Jag fick gå i terapi, som var anpassad efter mig och vilka problem jag hade och hur jag kunde jobba med dem. Allt utifrån min diagnos men också den person jag var. För första gången kände jag att vården behandlade mig som en hel människa istället för ett par symptom som skulle behandlas.  

Verktyg och kunskap

Jag fick massor av verktyg och kunskap som jag fortfarande återkommer till i mina svängningar som har blivit mycket lindrigare sedan jag började medicinera. Jag har ätit medicin i perioder ända sen sena tonåren för mina depressioner men nu skulle jag också äta Litium, för att jämna ut svängningarna.

Hittat rätta cocktailen för mig

Jag har ätit Litium i 4 år och har provat några tilläggsmediciner och först sen i våras tror jag att de har fått till den rätta cocktailen för mig. Medicin är en stor del av mitt tillfrisknande samt den kunskap och verktyg som jag fått, som ökat förståelsen om mig själv, men det finns också en tredje del som inte går att bortse ifrån och det är stöttning av familj, vänner och kollegor.

Skuld och skam

Jag tror att den sista delen är den som är svårast eftersom som det kräver ett otroligt mod och styrka hos den som är sjuk att faktiskt våga vara öppen, att be om hjälp när det behövs. Det är inte så lätt, speciellt när sjukdomen innebär mycket skuld och skam. 

Rasade neråt

Det börjar med att jag rasar neråt. Jag försöker tänka på hur glad jag var för bara någon dag sedan men det är så svårt att förnimma. För varje dag som går känns mina glada tankar mer och mer förljugna. Att vara deprimerad är som att ha ett smutsigt filter inne i hjärnan. Ett filter som alla tankar måste gå igenom, ibland flera gånger. För varje gång en tanke går igenom filtret blir den mörkare. Även tankar som jag tänkt när jag varit glad börjar snurra runt och går så småningom igenom filtret. Varenda tanke jag har ska igenom. Det är som att mitt sinne blir förgiftat. Det blir väldigt mörkt där inne efter ett tag.

Sov mer

Jag sover också mer och det mesta i vardagen känns som omöjliga uppdrag och jag får ibland ha långa monologer med mig själv innan jag kan genomföra något. Det är olika röster som hörs, ibland är de lite snällare men ofta är det de riktigt taskiga mobbarna som får komma till tals och de kan verkligen konsten att övertyga mig om att jag inte ens bör finnas till och att inget jag gör spelar någon roll. Denna känsla av värdelöshet och meningslöshet spiller över i resten av tillvaron och det är svårt att motivera sig till något och ens känna mening med någonting.

Sårbar och oskyddad

Jag är så otroligt sårbar och oskyddad, det är som att jag saknar ett yttre skal. Jag sveper in mig i filtar, jackor, tröjor med huva, sjalar så att ingen ska komma in…eller ut. Det är väl ett sätt att hålla ihop antar jag. När jag växte upp pratade man inte om psykisk ohälsa på samma sätt som idag. Det pratades ju inte alls egentligen. Men den fanns ju där. Detta speglades också i den brist på mångfald i populärkulturen när det gällde psykisk ohälsa. Vi hade Gökboet. Inga ungdomsböcker eller serier nådde fram till mig.

I dag är jag stolt

Istället fann jag som tonåring mig själv i diktsamlingar av Karin Boye och i tavlor av Edvard Munch. Idag är jag stolt över hur stor del psykisk ohälsa får ta i populärkulturen som riktar sig till unga. Det måste dock komma mera, för vi behöver en mångfald. För att bryta stigmatiseringen behövs fler karaktärer. En vis person sa en gång att för att komma ifrån stereotyper behöver man fler stereotyper, och när du har tillräckligt många stereotyper så är det ingen stereotyp längre för du har då skapat en mångfald. Varför jag tjatar om populärkulturen är att det är ibland, förutom våra föräldrar, där vi hittar de första förebilderna i livet.  

Jag blir snällare mot mig själv

För egen del har det betytt att jag gjort en återresa i min ungdom och fram till nu genom dagens serier och böcker med karaktärer som bär på psykisk ohälsa. Det har varit en viktigt del för mig. Jag reclaimar min ungdom. Det är svårt att beskriva hur mycket det har hjälpt att läsa/se hur någon annan kämpar och vad det gör med synen på mig själv. Jag skulle vilja beskriva det så att när jag lär känna en karaktär med psykisk ohälsa och känner med den personen så speglas det också tillbaka på mig. Jag blir snällare mot mig själv.

Tecknar och skriver

Detta har också stor del i mitt skapande. Jag tecknar eller skriver ofta människor eller karaktärer som på något sätt bär på smärta. Jag känner medhörighet med dem alla på ett eller annat vis, man skulle kunna säga att jag samlar på mig olika Hjälp-Jag.  När jag tecknar eller skriver en person som har liknande känslor eller upplevelser som jag känner jag förståelse och ömhet när jag ser personen framträda på pappret och det gör att jag kan känna samma sak om mig när jag själv ser mig i spegeln.  

Man pratade inte om det

När jag växte upp pratade jag inte med särskilt många om hur jag mådde eller om svåra saker. Jag hade några få som jag litade på men det var det. För det mesta höll jag det jobbiga för mig själv, för det var ofta så att jag själv hade svårt att förklara det. Jag kände mig så otroligt ensam. 

Ville berätta för alla

När jag fick diagosen i vuxen ålder kändes det självklart att jag ville berätta för alla. Jag har också de senare åren medvetet jobbat på en öppenhet om psykisk ohälsa. Jag har också jobbat på att vara öppen och ärlig med hur jag själv mår. Öppenhet har varit och är otroligt viktigt för mig både för min egen hälsa men även för min medborgerliga övertygelse om att stigman måste brytas.

En ära

Det jag märkt under denna resa är att ju mer öppen och ärlig jag är om mitt eget mående desto mer öppenhet och ärlighet får jag tillbaka. Jag har fått kontakt med människor på ett sätt jag inte skulle ha fått annars. Några vänder sig till mig på sociala medier och vill prata. Jag ser det som ett privilegium och en ära när någon vill öppna sig för mig. Det är då jag känner mig som mest mänsklig och levande.

Våga blotta fåror och sprickor

När vi kan mötas och vågar lyssna och se varandra även där vi känner oss som fulast. När vi vågar mötas under den välpolerade ytan och blotta våra djupa fåror och sprickor, det är då vi är som vackrast.  Tack för att du ville läsa. Vill du se mer av mig kan du följa mig på Instagram 

Ta hand om dig!
/Maria Groth 


Vill du också gästblogga hos mig? Maila mig på info@joannahalvardsson.se och berätta vad du vill dela med dig  till mina läsare.

You may also like

Leave a Comment