I dag har jag jobbat på Elidialog sen åkte jag hem och körde ett skypemöte med en samarbetspartner. Ni kommer läsa mer om det i morgon för jag har tidsinställt ett inlägg om deras produkt. Hoppas att ni gillar den lika mycket som mig.
Annars har jag inte gjort så mycket i dag. Känner mig inte alls särskilt pigg är trött och hängig, fast jag sov bra i natt. Så ligger här i soffan och ser på tv och dricker varm choklad.
I går var det ju som sagt 1 år och 4 månader sedan jag skadade mig själv för sista gången. Många har undrat hur jag gjort för att lyckas. Den största skillnaden sedan förut är att jag i dag har strategier för hur jag ska göra när impulsen kommer. Så här nedan tänkte jag dela med mig av mina strategier för att inte skada mig själv.
Jag visste inte vilka tecken jag skulle kolla efter.
Jag är medveten om vilka små tecken jag ska kolla efter för att veta att jag är på väg att svänga.
Jag tog inte lugnande för jag gillade inte biverkningarna och då kraschade jag djupare.
Jag tar lugnande innan det är försent. Jag har fått Zyprexa som smälter på tungan så jag får effekt efter ca 15 minuter.
Jag var rädd för ångest.
Ångest är obehagligt men jag vet att det inte är farligt och kommer gå över.
Jag berättade inte för mina nära och kära att jag mådde sämre för jag ville inte störa. För jag trodde att störde fast jag inte gjorde det.
I dag vet jag att jag inte stör och att de vill att jag ska prata med dom så de kan finnas där på rätt sätt.
Jag bar runt på alla känslor tills jag exploderade.
I dag har jag en låst blogg där jag skriver av mig, som bara speciellt utvalda personer kan läsa.
Jag blev apatisk och la mig i sängen när jag fick ångest.
Jag försöker göra något när jag känner att jag håller på att få ångest tex ta en promenad.
Jag kände mig väldigt ensam, fast jag egentligen inte var det.
Jag tar fram min Ludde-mössa. Jag kan svika mig själv, för det är enkelt att förlåta sig själv. Men det känns värre att svika dom som bryr sig om mig. Mössan påminner mig om att jag aldrig är ensam hur ensam jag än känner mig.
Jag ringde inte till psykiatrin förrän det var försent, för jag kände att de ändå inte kunde hjälpa mig.
Är det okontrollerbart så ringer jag och ber om hjälp hos psykiatrin. I bland kan det ta tid men jag vet att det finns hjälp att få.
Den här årstiden suger. Varför kan inte vädret bestämma mig för vilket väder det ska vara? I går var det snökaos och snön vräkte ner. I dag finns det inte ett spår av snön kvar för i dag är det höstväder med regn. Vädret påverkar mig så himla mycket både fysiskt och psykisk. Min reumatismkropp gillar inte växlingen och min hjärna säger att jag vill sova tills det blir vår.
Jag fick i alla fall sova i natt. Satte på mig bollvästen vid 20-tiden och somnade vid 22 utan sömntabletter. Jag måste bli bättre på att komma i håg att använda den. I eftermiddag skulle jag ha varit på ambassadörsmöte med Hjärnkoll men skicka och sa att jag inte kommer. Ska bara ta det lugnt i stället, känner att min kropp behöver det efter Stockholmsresan och den där urinvägsinfektionen.
Nu är jakten på antibiotikan över, tillslut fick jag hem den. Men det var verkligen inget roligt väder att köra bil i dag. Inte att vara ute i över huvudtaget. Varför kan vi inte åka till Thailand nu i stället för i juli? Hade varit mycket bättre.
Nu har jag bäddat ner mig i soffan och tänker ligga kvar här restan av kvällen. Sen hoppas jag att allt snö smält tills jag ska åka till jobbet i morgon. 😀 Vad har du gjort i dag?
Jag skulle ha varit på akupunktur kl 8 i morse men vakna upp och kände att min urinblåsa sprängs snart. Jag har försökt få tag på vårdcentralen i två dagar men har inte ens kommit in i telefonkön. Så ställde in akupunkturen så jag kunde vara hemma och ringa precis när de öppnade telefonkön och lyckades komma fram den här gången. Behövde inte ens träffa en läkare för jag vet ju hur urinvägsinfektioner känns vid den här laget. Men sköterskan tyckte att det var bra om jag kom och lämna ett urinprov som de kunde skicka på odling. Ifall antibiotikan inte hjälper så vet de vad de ska ge mig sen.
Jag åkte dit och på lab undrade de när jag kissade sist. För ca 1,5 timma sedan sa jag och de informerar mig om att jag inte får kissa på minst fyra timmar om odlingen ska visa rätt. För de första varför sa inte sköterskan från början? Och för de andra har de nog aldrig haft urinvägsinfektion själva, för hur fan ska jag orka hålla mig i fyra timmar? Det är ett under att jag ens överlevde 1,5 timma. Så nu har jag lämnat ett prov på odlingen som troligen inte kommer visa nått, heja känns ju nödvändigt i snökaoset. Och som de inte vore nog så ska de skriva ut antibiotikan vid fyra så jag måste ut i det fruktansvärda vädret en gång till för att hämta ut den. Varför känns det som att allt ska vara så krångligt som möjligt på vårdcentralen?
