Anmälan och promenad

I dag har jag jobbat fyra timmar sen åkte jag hem och tog med Fröken B på en promenad på gården. När jag kom hem hittade jag journalkopiorna från mitt besök på psykakuten i brevlådan. Jag blir bara så arg…. För de första står de att jag heter Jonna och att jag har Asbergers syndrom. De är bra att en specialistläkare inom psykiatrin inte ens vet vad diagnosen heter…. Sen står de ”hon har inte beskrivit något direkt suicidihot.” Och då undrar jag vart gränsen för sucidihot går? När de tydligen inte räcker att man sitter och säger att man har tankar på att ta sitt liv och kan göra de även om de sitter personer i rummet bredvid. Jag blir mörkrädd på riktigt! RingdePatientnämnden och kvinnan jag fick prata med tyckte att det absolut skulle anmälas och inte en gång utan två! Hon tyckte att slutenvården/akuten skulle anmälas för deras bemötande och att de inte tog mig på allvar trots nio självmordsförsök i bagaget. Men även att Öppenvården skulle anmälas eftersom det nu har gått 16 dagar och jag inte hört ett ord från dem, fast de har en akutremiss liggandes på sitt bord. Vilket betyder att jag är i AKUT-behov av vård, och flera veckor väntan är galet fel. Jag uppmanar alla som känner sig felbehandlade inom psykiatrin (och den vanliga vården för den delen med) att göra en anmälan. För även om det känns som det inte hjälper så kan inte beslutsfattarna blunda mer, den här anmälan hamnar på chefens bord och det är hens ansvar att se över de här. Det finns så många händelser inom vården som jag borde ha anmält men inte orkat just då. Men nu känner jag att jag att det är min plikt att göra en anmälan och se till så det här får ett slut. Nu är jag galet trött i huvudet efter dagens äventyr och har landat på soffan, Fröken B är lika trött och har däckat i andra änden. Men blir trött av att vara ut 🙂 Här kommer lite bilder från vår promenad: