I går klev vi in i en ny månad.
Augusti är här och det är 8 år sedan jag flyttade till min egna lägenhet i Karlstad.
8 jävla år! Vad händer? Vart tar tiden vägen?
När jag flyttade hemifrån visste alla att det inte skulle gå.
Jag kunde inte ens ta hand om mig själv, så hur skulle jag kunna ha ett eget boende?
Vi sökte boenden genom LSS, men vi fick som svar att jag var för självständig.
Så jag flyttade in en helt ”vanlig” lägenhet i centrala Karlstad.
Skulle de inte funka så kunde jag ju alltid flytta hem igen.
Nu har det gått 8 år sedan jag flyttade in i min lägenhet och det är inte en enda gång som vi funderat över om jag borde flytta hem igen. För mig blev det en nystart att få flytta till en ny stad och lägga allt som hänt i Hagfors bakom mig.
Men jag växte även när jag fick mer eget ansvar för mitt liv.
Men den största skillnaden för mig var nog att jag fick komma bort från psykiatrin i Hagfors och fick en ny läkare som började se mig som människa och började plocka bort mediciner.
Vilket gav mig livet tillbaka.
Ingen trodde att jag skulle klara att bo själv, men det gick.
Och jag tror att allt går, bara man vill.
Dock kan det ta lite tid och i bland rasar man ner i hålor efter vägen som man måste ta sig upp ur.
Men om man inte ger upp så går det till slut och gör det inte det, så har man iallafall lärt sig något under tidens gång.
Ingen dröm är för stor, som Vinnie The Dreamer skulle ha sagt!
