När jag gick journalistlinjen så kläckte min kompis Saga en klokren kommentar:
”Joanna du har ingen funktionsnedsättning, du har en funktionsförbättring”. Och ja med tiden har det blivit så för mig.
Men det har inte alltid varit en dans på rosor att leva med Aspergers syndrom, jag har trots allt 15 år inom psykiatrin, åtta sjävmordsförsök och x antal inläggningar bakom mig. Men i febuari var det 13 år sedan jag fick min Asperger diagnos och på de åren har jag lärt mig hur jag ska hantera den och hur JAG fungerar. Men framförallt så har jag tagit vara på det stöd jag kan få genom LSS, Vuxenhabiliteringen, Psykiatrin, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
I dag har jag boeendestöd genom LSS. De kommer en dag var fjortonde dag och hjälper mig att strukturera upp min vardag och allt som behöver göras i mitt hem. Under de fjortondagarna vi inte ses finns de där och på minner mig per skype/sms några gånger varje vecka.
”Glöm inte att boka en tvättid”, ”Kom i håg att damma i badrummet” eller ”hur gick de med damsugningen i går?”, är några av de sms jag kan få. Sms jag behöver för att inte glömma bort, eller skjuta saker framför mig.
Jag har även kontaktperson genom LSS, på bloggen kallas hon Ulla. Vi ses en gång i veckan oftast fredagar och äter lunch och pratar om livet. Ulla har funnits i mitt liv i 6 år och från början var hon min ledsagare, då hjälpte mig att gå till banken när jag skjutit det framför mig i tre veckor. Eller blev med och simmade, någon gång gick vi på bio eller tog en fika. Saker som ”vanliga människor” gör och som jag gärna vill göra men har en förmåga att skjuta framför mig för det är jobbigt att gå ut själv. När jag började jobba 50% så valde jag själv att ta bort ledsagarstödet och att hon i stället blev kontaktperson, för jag hade helt enkelt inte tid att ses mer än en gång i veckan. Jag behövde min vilotid för att återhämta mig.
Jag har även aktivitets ersättning på 50% och förhoppningen är Försäkringskassan ska godkänna så jag blir sjukpensionär på 50% om två år när jag blir 30. Jag kommer aldrig kunna jobba mer än 50% på papperet, för jag jobbar egentligen 100 % på den tiden.
Så skulle jag jobba 100%, då jobbar jag 200% och det klarar ingen i längden. Aktivitetsersättningen gör så jag har möjligheten att ha vilotid för att återhämta mig efter att jag jobbat fyra timmar per dag och hjärnan går i 220km/timmen och alla intryck gör så jag är helt slut.
Många skäms över att emot stöd, jag ser det som ett måste för att jag ska klara av att njuta av mitt liv fullt ut. Det är aldrig någon som ifrågasätter om någon med Astma behöver Bricanyl, en förlamad en rullstol, eller en synskadad glasögon.
Och precis som dom har rätt till hjälpmedel så har jag det, och det var när jag tog vara på alla de här stödinsaterna som jag började hitta tillbaka till livet.
Och jag har valt att fokusera på de positiva sakerna med diagnosen, mina superkrafter, i stället för de negativa:
– När jag får en uppgift och vet exakt vad jag ska göra, så gör jag det snabbt som sjutton.
– Att jag kan fokusera på ett som andra inte kan om det är nått jag tycker är intressant.
– Jag lägger märke till detaljer andra inte gör och har ett enormt bra detaljminne.
– Jag läser dubbelt så fort som en ”vanlig” person men lägger ändå märke till detaljer.
– Jag är extremt ärlig, men i bland för ärlig vilket kan bli en svaghet.
– Jag är plikttrogen, har jag tagit på mig någonting så ger jag 200% på det.
Jag har även hittat ett yrke där jag har nytta av just de här styrkorna och med årens lopp så har det blivit som Saga sa att jag har fått en fuktionsförbättring!
