Tidigt i morgon bitti ska jag sätta mig på ett tåg till Vetlanda, där jag ska föreläsa i morgon kväll. Jag kommer få göra tre tåg/buss byten så jag hoppas att stormen som härjar i södra Sverige inte ställer till det för mig. Men jag har några timmar på mig att bli sen men det vore skönt att slippa kaos. Föreläsningen har varit slutsåld i flera veckor och många vill komma men det finns inte plats. Jag tycker det är kul att intresset är så stort och kanske kommer jag tillbaka i vår så fler får möjligheten att komma. Allt är packat och klart och det ska inte dröja allt för länge innan jag ska gå och krypa ner i sängen.
Från depression till glädje
I fredags gick jag från att vara deprimerad till att vara lycklig, det här var anledningen:

Jag är inte lat!
Jag och personer som känner mig väl upplever att vi ofta hamnar i situationer där personer från tex kommunen har svårt att förstå vad min Asperger diagnos egentligen innebär. I ett konferensrum när vi sitter i ett möta med LSS, psykiatrin, Arbetsförmedlingen och försäkringskassan så fungerar jag väldigt bra. Jag är duktig på att prata och får fram vad jag vill. Jag skulle kunna styra hela mötet själv. Och eftersom jag i bland är väldigt välfungerande och är över ”normal nivån” på vissa ställen så har folk svårt att förstå att jag har en funktionsnedsättning som påverkan min vardag så mycket så att det i vissa situationer blir handikappande. Jag kan ju inte ha ett handikapp jag åker ju runt i halva Sverige och föreläser och kan ju prata inför 500 personer utan problem. Och då är det lätt att glömma bort mina svårigheter, tex att jag har väldigt svårt att få ihop min vardag. Att jag kan glömma bort att jag måste städa, äta mat, gå på toa och allting annat man måste göra för att fungera som människa. Jag får ofta höra att jag är lat för att jag inte kan städa själv utan måste ha boeendestöd. Eller att jag skrev på dator i stället för hand i skolan. Lärarna hade svårt att förstå att jag kunna räkna gymnasiematte i 7:an med var värdelös på Engelska. Och det svåraste för alla att förstå är att den ändras från dag till dag. Mina förutsättningar är olika har jag en dålig dag så kanske jag inte ens klarar av att jobba. Har en bra dag så skulle jag kunna stå i riksdagen och ge dem konkreta tips på vad de skulle kunna göra för att göra Sverige bättre för oss med NPF-diagnoser. Och det här visar ännu en gång hur stor okunskapen om dessa diagnoser är, när inte ens personer som jobbar inom LSS förstår vad diagnoserna faktisk innebär. Har ni någon gång stött på det här problemet och fått höra att ni/ert barn är lata och bara ska skärpa sig lite?