överlevde jobbdagen. När jag kom hem gick jag och la mig och vile en stund innan Henrik kom. Sen blev det en tur på stan och till Välsviken. På vägen hem köpte vi pizza. Nu håller Henrik på att sätta fast min bokhyllor som håller på att ramla ner?
Var så trött så gick och lag mig kl 20 i går. Men lyckades ändå inte somna förrän 23.30, med en sömntablett. Blev tillslut 7,5 timmar sömn och i dag känner jag mig som vandrande lik och är en aning groggy av Atarax.
Bara fem timmar kvar sen får jag bädda ner mig sängen igen.
Dagen som skulle bli en dag att fira blev en skit dag.
Börja dagen med att utbilda grupp nr två av personalen på Kirurgen.
Redan där börja det.
De skulle möta upp mig i entrén på sjukhuset kl 10.20.
10.40 när ingen kommit börja jag undra om jag hade missförstått något så gick fram till receptionen och bad dem ringa efter dem.
Det hade bara hänt en grej så de var sena, men det är just sådant som blir jobbigt för mig.
Efter föreläsningen hittar jag ett mail som gör mig extremt stressad.
Jag måste göra saker jag inte hinner göra för tiden inte finns.
Så slängde i mig lunch, gick på sjukgymnastik, tog blodprov och sen satte jag mig i bilen och åkte till i väg för att fixa det.
Väl där bröt jag ihop. I en månad har psykiatrin ringt i varningsklockan ”Joanna du är på gränsen till utbränd nu du måste dra ner på tempot”, man har höjt medicinen och satt in lugnande. Och det blev grädden på moset.
Åker hem och stoppar i mig Atrax och sätter på mig bollvästen och lägger mig i sängen i fosterställning och gråter. ”Ta det lugnt det ordnar sig”… Jo fast det är ju redan för sent. Jag har redan brutit ihop.
Min kväll är redan förstörd. Min morgondag kommer vara förstörd för att jag är groggy på lugnande.
Nu ska jag gå och handla världens största godis och lägga mig i sängen och tröstäta.
Kanske orkar jag läsa lite i presenten jag fick av Kirurgmottagningen.
