Psykisk ohälsa – Sida 60 – Aspiepower Media

Varför har inte livet en pausknapp?

Varför kan man inte pausa livet?

I dag var tanken att jag skulle jobba två timmar och sen simma med mi kontaktperson. Men så blev det inte för vaknade upp och hade ännu mer ont än i går. Varför har inte livet en pausknapp? Som man kunde trycka på när det gör för ont och sen kan komma tillbaka igen efter några veckor när smärtan är borta.

Hade hellre valt psykisk smärta

Fick jag välja mellan psykisk smärta och fysisk smärta så skulle jag nog välja psykisk. Egentligen har jag ju levt längre med fysisk smärta (20 år) än psykisk (15 år). Men den psykiska känner jag mig mer bekväm i och den är lättare att hantera.
Med psykisk smärta kan man hitta på nått kul och man glömmer bort den en stund. Men den fysiska smärtan finns där hela tiden i varenda rörelse jag gör.

Man får hitta sin egen pausknapp

Men men man får göra det bästa av situationen. Så jobbar hemmifrån i dag sen tar jag semester i fyra dagar. Och håller tummarna för att vädret ändrar sig snart för min kropp skulle behöva lite sol och värme. Men som det ser ut nu så bokar vi nog snart en resa till Grekland och drar om någon vecka. Man får hitta sitt eget sätt att pausa livet.
Önskar du också att livet hade en pausknapp igen?

livet — Någon tycker att det är bra att jag inte orkar bädda sängen för då kan man sova i överkastet;)

Förenkla vardagen med söta bilder

Godmorgon min vän!

Började dagen med lite sovmorgon och nu sitter jag och försöker få i mig frukost. Ska snart åka i väg på akupunktur innan jag ska åka i väg och jobba två timmar. Sen ska jag träffa min kontaktperson för att äta lunch på Bergvik. Sen får vi se vad kvällen har att erbjuda.

Fick ett pressutskick med söta bilder som förenklar vardagen

I går landade ett sött litet paket i brevlådan, det var ett pressutskick från Lilla Margreth. Paketet innehöll söta kort som illustrerar vardagssysslor som brukar kräva både tid och energi. Så smart att man kan förenkla vardagen med söta bilder.

Ett hjälpmedel som alla familjen kan använda. Många familjer som innehåller barn med NPF-diagnoser använder sig redan av bildstöd för att förenkla vardagen. Men enligt mig är de bilderna oftast fula och intetsägande. Därför blev jag så glad när jag såg de här korten och att det faktisk finns fina alternativ som kan bli som en liten inredningsdetalj i hemmet. Jag har inga barn än men jag kommer använda dem till mig själv så länge. Jag kan behöva bli påmind om att städa och diska haha.

förenkla vardagen

Sen testade jag ett kort på Baby också för veterinären har sagt att hon ska borsta tänderna varje dag. Men det tycker inte hon är en bra idé, vi får se om det här bildstödet får henne att förstå haha. Hon var mest intresserad av papperet som korten låg i 😉

Det är två år sedan vi kom på att jag har Bipolär sjukdom

Jag levde med Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det

Vid den här tiden för två år sedan hade vi ingen aning om att jag hade Bipolär sjukdom. Utåt sett såg mitt liv väldigt bra ut. Mitt semesterprat skulle snart sändas på P4 Värmland, där skulle jag berätta om hur jag hittat tillbaka till livet. Så här i efterhand är det ju lite ironiskt att samtidigt som jag berättade om hur bra allt var. Så slogs jag med mig själv och kämpade för min överlevnad. Semesterpratet var inget påhitt det var bra när det spelades in ett halvår tidigare. Men just när det spelades upp så var det inte alls särskilt bra.

För sjuk för öppenvården men för frisk för akuten

Jag trodde själv att jag var utbränd för det hade varit lite mycket senaste tiden. Jag ringde psykiatrin för att be om hjälp, men eftersom de hade skrivit ut med två år tidigare så fanns det ingen hjälp att få på tre månader. Jag har väldigt stor självinsikt och insåg att det inte skulle gå så fortsatte att tjata om hjälp. Öppenvården sa ”Du är för sjuk för att vänta på en tid här så ring akuten”. Akuten sa ”Du är för frisk för att få en tid här så ring öppenvården”. Dom bollade mig fram och tillbaka så var jag inte yr redan innan jag sökte hjälp så var jag det efteråt. Jag kände att det här går inte så jag kontaktade en privatläkare. Hon sjukskrev mig först helt i fyra veckor och sen på 25% i fyra veckor. Efter mitt önskemål för jag pallade inte att bara vara hemma för jag var så rastlös.

Hundra bollar i luften

Så här i efterhand så inser vi att jag var hypoman. Jag sov fyra timmar per dygn ändå var jag som en studsboll hög på Red Bull. Jag hade hundra bollar i luften samtidigt, var väldigt kreativ, ringde runt till hela min telefonbok. Det är en ganska skön känsla att vara hypoman, men det funkar inte i längden. Tillslut kommer ångesten krypande. Jag har levt med ångest i över 15 år men det här var det värsta jag varit med om. Jag hade så mycket ångest så jag inte visste vart jag skulle ta vägen samtidigt som jag var rastlös så jag klättrade på väggarna.

Det krävdes en ny överdos för att få vård

Tillslut gick det inte mer, det tog stopp. Jag behövde få hjälp och jag var tvungen att ta till ett tragiskt sätt för att få den. Jag tog min nionde överdos. Den här gången ville jag inte dö, det var bara ett desperat rop på hjälp, och tyvärr funkade det. Dagen efter var jag helt plötsligt nog sjuk och fick en psykolog. Jag uppmanar INGEN att göra det jag gjorde. Hade det varit i dag så hade jag åkt och satt mig på akuten och vägrat gå därifrån förrän jag fått hjälp, för det är deras skyldighet att hjälpa mig.

Är glad för att jag inte fått men för livet

Jag har hört flera som tagit en överdos som resonerar ”Ja men det var ju inte så farligt jag dog ju inte….” Nej det var inte farligt just nu för du hade tur. Men det är inte hälsosamt att ta 9 överdoser. Bara för att min kropp inte blev värst påverkad här och nu så kan man fortfarande få men för livet. Och jag är väldigt glad för att jag haft turen att inte få det. Jag är inte glad över att jag behövde må dåligt. Men samtidig är jag glad att den hände när det hände. För situationen var inte hållbar och det som hände gjorde så jag tillslut fick rätt hjälp. I min första journalanteckningen hos psykologen har han skrivit att han inte är säker på om jag kommer överleva det här. Hade jag inte fått rätt diagnos och hjälp när jag fick den så hade jag inte suttit här i dag.

Persbrandt gjorde så jag kom på att jag var Bipolär

Och hur kom vi då på att jag haft Bipolär sjukdom i 12 år utan att veta om det? Jo det var faktiskt Mikael Persbrandt som gjorde att jag kom på att jag hade diagnosen. Han gick ut i media och berättade att han hade fått diagnosen Bipolär sjukdom typ 2. När jag läste om honom så blev jag nyfiken på vad det var och började söka info. Och ju mer info jag hittade ju mer förstod jag- jag har ju det här.

Än i dag försöker jag lära mig att leva med diagnosen

Nu är det ca 1,5 år sedan diagnosen sattes och än i dag försöker jag lära mig att leva med den. I dag står jag på rätt mediciner och det är så himla mycket enklare att leva när man vet varför saker blir som de blir ibland. Jag är tacksam för att jag tillslut fick rätt diagnos. Bättre sent än aldrig, säger dem ju.

bipolär sjukdom

Var sjätte timma tar någon sitt liv i Sverige

3 av 4 har egen erfarenhet eller erfarenhet som anhörig av psykisk ohälsa/ Neuropsykiatriska diagnoser. Psykisk ohälsa är vår största folksjukdom ändå är det skuld och skam och något som många inte pratar om. Jag visste att självmordsstatistiken i Sverige var hög. Men jag visste inte att den är så hög att 30 personer varje vecka väljer att avsluta sitt liv. Vilket betyder att var sjätte timma tar någon sitt liv i Sverige

Anne Lundberg och Sofia Helin möter personer som drabbats

I SVT: s serie 30 liv i veckan får vi följa med Anne Lundberg och Sofia Helin när de möter personer som drabbats av självmord på olika sätt. De möter anhöriga, överlevare och experter för att bättre förstå vad vi behöver göra för att minska det psykiska lidandet och på så sätt förebygga självmord.

En riktigt bra och viktig serie som jag tycker att alla borde se.
Klicka här för att komma till avsnitten
Här har jag listat vart du kan ringa om du eller någon du känner inte mår bra.

Är det så här det känns att må bra?

Jag hade glömt hur det kändes att må bra

Vi är inne i juni nu, jag hänger inte riktigt med. Jag har sagt det förr att tiden går alldeles för fort. Det var nyss som det var januari och nu helt plötsligt så har halva året gått. Sommaren och våren brukar betyda depression och ångest för mig. Det är så det sett ut de senaste 15 åren. Men i år blev det ingen depression (inte än iallafall) och det känns så jävla sjukt. Är det så här det känns att må bra? Jag hade liksom glömt bort hur det var för att jag spenderat halva mitt liv på psykiatrin.

Jag hade glömt att man kunde vakna upp och bara kliva upp ur sängen utan att tänka att man inte orkar. Jag hade glömt att man kunde svara ”Ja det låter kul”, när någon undrar att man vill hitta på något. Utan att tänka fan va jobbigt det här kommer bli.

Ser mig själv som sjuk

Jag ser fortfarande mig själv som någon som är sjuk, för det är det enda jag vet vad det är. Jag känner knappt den friska Joanna, vi fick bara spendera 10 år tillsammans. Joanna med kroniska sjukdomar har jag dock levt i hop med i 20 år. Jag kommer ju aldrig bli helt frisk, som sagt har jag två kroniska sjukdomar. Men i dag är jag är jag rätt medicinerad, så jag är så frisk man kan bli. Varje vecka får jag påminna mig själv om att jag inte har någon tid hos psykiatrin längre, för jag är frisk nu.

Njuta av att må bra

Det uppstår situationer där jag tidigare fått ångest/panikångest och jag står där i mitt i situationen och blir paff för att det inte händer något. Jag är lugnt och det finns inte en tendens till ångest eller oro. Jag klarar helt plötsligt av situationer som jag aldrig trodde att jag någonsin skulle klara. Fast det känns konstigt så känns det också skönt, så jag ska passa på att njuta av att må bra. För det tragiska sanningen är ju att jag trots allt lever med Bipolär sjukdom, och risken är ganska stor att jag någon gång i framtiden blir deprimerad igen. Men fram till dess ska jag passa på att njuta av livet.

« Föregående 1 … 58 59 60 61 62 … 78 Nästa »