Jag var till gymmet i torsdags och körde ett sjukt bra pass. Kanske det bästa någonsin. När jag kom hem så började jag känna mig febrig, hade ont i halsen och på kvällen började jag hosta som en tok. Jag har ju lite astma så tog astmamedicin och det blev lite bättre.
Corona-test
Tanken var att jag skulle spendera helgen i Hagfors men istället fick jag åka och göra ett Corona-test och bädda ner mig i soffan. De sa att de skulle ta 1-3 dagar för att ta svar men jag trodde inte att man skulle få det på helgen.
Väldigt snabba
De var dock väldigt snabba och jag fick svaret efter ett dygn och jag har inte Corona. Väldigt skönt att veta det för nu kan jag handla och sånt igen. Har mindre feber nu men är fortfarande lite hängig så de får bli ännu en dag i soffan.
Den här jävla pandemin ställer till det för många företagare. Jag är en av dom. Min plan var att jag skulle hitta en anställning på 25%, köra mitt eget på 25% och va sjukpensionär på 50%.
Kontaktade arbetsförmedlingen
Min senaste anställning tog slut i oktober 2019 så jag kontaktade arbetsförmedlingen som man ska när man är arbetslös och söker jobb. De enda min nya handläggare hade att säga var ”Försök att få ett jobb genom dina sociala medier. Har du inte lyckas om ett år så ring så får jag väl göra mitt jobb då”…. Troligen med glimten i ögat men jag tycker inte att det var ett roligt uttalade.
Hjälp av psykiatrin
Min kurator såg hur mycket de påverkar mitt psyke att vara arbetslös. Så i juni började hon jaga arbetsförmedlingen för att vi skulle kunna ha ett flerpartsmöte och prata om vilket stöd jag har rätt till. Sex månader senare hade inte min handläggare lyckats boka in ett möte så vi skickade psykiatrichefen efter henne.
Finns inte med i systemet
Då återuppstod helt plötsligt människan och sa att jag skulle få det som heter stöd och matchning. Hon skulle ta ett beslut och jag skulle få en tid. Två veckor senare hade inget hänt så jag försökte kontakta henne. Hon är okontaktbar men hennes kollega svarar att jag inte finns med i systemet.
Kollega nummer två
Sen ringer kollega nummer två och säger att jag tyvärr inte kan få stöd för att jag har en enskild firma och att jag måste lägga ner mitt företag för att få hjälp. Ett företag som dom hetsade mig till att starta för fem år sedan. Ett företag som går bra men inte ljus nu pga rådande omständigheter.
Förstår inte
Jag förstår att de har regler. Jag kan dock inte förstå att det ska behöva ta ett år, tre handläggare och ett samtal från en psykchef för att de ska ge rätt information då de inte kan deras egna regler. Är det så här de ska gå till på en myndighet?
När Joanna blir förbannad
Men när Joanna blir förbannad så kommer hennes jävla anamma fram. Så på ett dygn har jag, fast jag är sjuk… Fixat en arbetsintervju, ett bloggsammarbete och ett frilansjobb. Dessutom har jag sökt bidrag. Kanske borde bråka med myndigheter oftare haha 😅😉
Tänker inte ge upp!
Jag tänker inte ge upp och slänga fem år åt helvete bara för att jag inte passar in i samhällets mall. De är sjukt att en myndighet har regler som straffar mig för att jag har tagit mig tillbaka till arbetsmarknaden. Borde dom inte vara glada att jag gått från 10 år med psykvård och noll arbetsförmåga till komma tillbaka på 50%? I de här fallet hade jag tjänat på att inte ha gjort det.
Kämpar på
Jag kommer ge mitt företag sen sista chans. Jag kommer kämpa på med att leta jobb och jag hoppas att Corna lugnar ner sig snart. Jag hoppas på att hitta en arbetsgivare som förstår mina förmågor.
I dag var det äntligen dags att bege sig till Ortopedtekniska och hämta ut min nya skoilägg. Det var -10 ute men solen sken så jag bestämde mig för att ta en 40 min promenad till sjukhuset. Då är det liksom gjort sen.
Känslan av att ha två lika långa ben
Alltså jag kan inte beskriva känslan av att helt plötsligt ha två lika långa ben igen. I alla fall när jag har skor på mig. Herregud vilken skillnad och de lyfter upp hela foten. Den stora frågan är hur jag kunnat gått runt så här i typ sex år.
Kände skillnad direkt
Det är galet för jag kände skillnad direkt. Dock känns det lite ovant att höger fot blir högre upp i skon än vad jag är van. Eftersom det ligger en fem millimeter hög kil under inlägget. Men eftersom jag är galen så gick jag 40 min hem med dom de första jag gjorde. Hon sa börja med en timma per dag. Hon kanske inte menade i ett streck haha. Men det kändes bra och de är väl det viktigaste.
Flytta in i träningsskorna
Dom andra iläggen från Intersport har fått flytta in i träningsskorna. Eftersom jag inte har några planer på att springa en mil så tror jag att de räcker på gymmet. Sen slipper jag flytta de andra fram och tillbaka hela tiden och de kommer till användning. Jag ser fram emot att se hur min kropp kommer må efter några veckor användande för jag har börjat känna smärt i knäna senaste tiden. Så vi får hoppas att det hjälper. 🙂
Som ni redan vet så har jag en förmåga att hacka upp mig på vad vågen visar. Sedan nyår försöker jag fokusera mer på vad som händer med kroppen.
Vågen står still
Vågen fortsätter att stå still vilket är bra eftersom jag fortsätter att ca 200 kalorier över det jag ska. Det är tur att måttbandet finns när det går trögt så man blir påmind om att det faktiskt händer saker hela tiden.
Minus fem centimeter runt magen
Jag har nu tappat 25 cm runt magen totalt sedan jag var som störst i maj 2008. 25 cm är galet 😁
Resultat på en månad: Midja: – 2 cm Lår: – 3 cm Bröst: 0 cm Höft: -2 cm Överarm: 0 cm
Fortsätta att kämpa på
Jag får fortsätta att kämpa på med maten men träningen går iallafall bra. Är inne i ett sjukt bra flow just nu. I går var jag på gymmet redan vid nio tiden på morgonen. Det har aldrig hänt förut haha. Nu kör vi en vecka med mer fokus på mat!
”Vad sa du? Har du haft mitt namn på din arm i två år i dag?” 😺 I dag firar jag två år med tatuering och 4 år och 6 månader utan självskadebeteende. 🙏
Bästa besluten i mitt liv
Båda sakerna är två av de bästa besluten i mitt liv. Så här i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde skada mig själv under 15 år tid. För det hjälpte inte en enda gång snarare skapade det bara mer ångest. Men jag trodde att jag var tvungen att göra det för vem skulle jag vara utan mitt självskadebeteende?
Tacksam
I dag är jag så sjukt tacksam för att jag slutade för man kan faktiskt hitta tillbaka till livet och må bra. Jag kommer få leva med ångest med resten av mitt liv men i dag har jag fått andra strategier för att hantera den. Tatueringen är en del av dom. Den påminner mig om att jag aldrig är ensam hur ensam jag än känner mig och att det inte är värt att skada sig själv. Kan jag så kan du. ❤
