3 november, 2016 – Aspiepower Media

Vi kom fram tillslut…

I dag var Baby riktigt jobbig. Hon låg mitt under sängen och vägrade komma fram, och man nådde henne inte från något håll. Efter en timma bråkande höll jag på att få ett spel men då fick jag tag i hennes bakdel och drog fram henne samtidigt som hon satte klorna i allt hon kunde efter vägen för att streta emot. Förstår inte varför hon ska bråka så jävla mycket. För direkt hon kommer i buren så sitter hon helt tyst i 10 mil, men i buren ska hon inte. Väl framme i Hagfors åkte vi i väg och satte på vinter däck på min bil. Och sen var vi hos moster och hälsade på mina kusiner och kusinbarn som är i stan. Elina visade hur ett proffs spelar spel, fuska bör man annars dör man 😉 Sen åkte jag och mamma ner till Hagfors där affärerna hade kvällsöppet och extra bra priser. Blev en byxdress i spets och en mockajacka med hem, de och en tröja till pappa kostade 200 kr tillsammans. Rea is the shit! Just nu ligger jag i badkaret och bloggar haha. Fördelen med att ha en vattentät telefon 😉

]]>

Nyklippt

Började dagen med sovmorgon sen åkte jag till frissan och kapade av lite hår. Så nu kan jag åka till Arvika och föreläsa nästa vecka och se ut som folk. Jag han aldrig göra reklam för föreläsningen här för den blev fullbokad direkt. Men jag ska vara extra bra nästa vecka så de förhoppningsvis bokar mig igen till våren, för jag vet att de är flera som velat komma men inte fick plats. Annars får jag väl fixa en egen föreläsning i Arvika:) Nu skulle jag vi ha åkt till Hagfors men har en katt i trotsåldern som tycker att hon inte alls ska sitta i en bur så hon har flytt och ligger under sängen och surar. Och de går inte att få fram henne, inte ens med godis, ingen tvekan om vem som bestämmer i de här huset. Har roat mig med att fakturera så länge men nu tycker jag faktiskt att hon får komma fram så vi kan åka någon gång.

]]>

Rädslan: Är jag låg eller är det trötthet?

Nu har jag vetat om att jag lever med Bipolär sjukdom i 14 månader, men än har jag inte riktigt lärt mig att leva med sjukdomen. Jag tycker det är så svårt att avgöra om jag är låg för att jag är trött eller för att jag håller på att gå in i depression. Eller om jag är hög för att jag är glad eller om jag är glad för att jag håller på att bli hög. Jag går liksom på helspänn och analyserar minsta symtom, livrädd för att hamna nere i träsket igen eller flyga i väg bland molnen. De senaste veckorna har jag varit lite låg, egentligen är det ju inte så konstigt eftersom jag haft en infektion i kroppen och äter antibiotika. Men hela tiden ligger rädslan längst bak i bakhuvudet och gnager, ska sjukdomen vakna till liv igen? Sen tror jag även att jag är lite ovan, nya medicinen gör så min hjärna går långsammare och jag känner mig trög. Fast egentligen är jag helt plötsligt lite mer ”normal” än vad jag är van haha. Tankarna går inte längre i 220 km/h längre, och det är ganska ovant. Men får väl helt enkelt ge det lite tid, tillslut kanske man bli van att att vara normal:D Nej tack jag kommer aldrig bli helt normal! Hur länge dröjde det innan du lärde känna och förstå din sjukdom? Vad är ditt bästa tips?

]]>