Nu är det gått 15 dagar sedan den där hemska dagen på psykakuten, och jag har fortfarande inte hört ett ord från öppenvården om när jag kommer få en läkartid. Är det verkligen så här de ska se ut? Att man efter 15 dagar inte ska ha hört ett ord, fast man har en akutremiss, vilket betyder att man är i akut behov av läkarvård? Det är helt sjukt om ni frågar mig.
Och jag tycker det är jävligt sjukt att de inte kan mer om Bipolär sjukdom och att man inte förstår vi med diagnosen är lika UNIKA som alla andra människor. Man kan liksom inte säga ”Du håller ögonkontakt och självinsikt därför är du inte så dålig”.
Och varför finns det ingen ”plan” för hur man ska göra med personer som mig, som kan ha en förmåga att bli stammisar.
Något mitt i mellan 1 månads väntetid hos läkare och att ösa på akutmediciner.
Varför jobbar de bara med kortsiktiga lösningar fast jag funnits inom psykiatrins väggar i 15 år, och lär göra de i många år till?
Och hur mår jag då?
Jag känner fortfarande att jag dippar lite åt båda hållen.
Det kommer jag alltid göra, för det är ju liksom det som Bipolär sjukdom innebär, men jag känner att det svänger alldeles för snabbt.
För snabbt för att jag ska klara av att hantera det men än så länge är det ändå hanterbart.
Dock vänder jag mig till psykiatrin nu innan de går så långt för jag vill ha hjälp att bromsa det.
Men tydligen finns inte den hjälpen att få eftersom man bara jobbar kortsiktigt.
Jag fortsätter att kämpa på för om 8 dagar kommer min psykolog tillbaka från sin semester, som verkligen känner mig och vet att jag inte ber om hjälp i onödan. Så då blir de förhoppningsvis ordning och reda.
Men jag har begärt ut journalen och jag kommer anmäla läkaren på akuten, även om de troligen inte kommer ge mig något så känner jag att jag måste anmäla. För kommer de in nog med anmälningar så kan de inte fortsätta så här längre.
Det är dags för beslutsfattarna att sluta blunda och sluta låssas att de inte ser hur svensk psykvård fungerar.
