Svar på era frågor
Tess:
Var på din föreläsning häromdagen och den var jättebra och intressant! Känner du att folk i allmänhet vet vad Aspergers syndrom är, eller får du förklara? Hur brukar du beskriva det om någon inte vet vad det är?
Jag tycker de är helt galet. Och jag blir livrädd av hur de ser ut bara jag tänker på de. De här unga tjejerna är nog sköra och trasiga som det är de behöver en trygg plats där de kan vara och få hjälp att hitta sig själva. Slutenvården måste verkligen kolla över sitt system och göra någonting åt de här för jag har bara ett ord för det, skandal!
Var på din föreläsning häromdagen och den var jättebra och intressant! Känner du att folk i allmänhet vet vad Aspergers syndrom är, eller får du förklara? Hur brukar du beskriva det om någon inte vet vad det är?
Svar: Kul att du gillade min föreläsning. Jag upplever att många tror att de vet vad de är. De har hört talas om det men har inte full koll och har många förutfattade meningar. Och de som jag prata om på föreläsningen, att många tror att alla med Asperger är lika dana och vi är ju lika unika som alla andra människor. Så jag får ofta rätta dem och förklara vad det är för mig.
De flesta vet ju ungefär vad de är då berättar jag bara mina svårigheter. Men jag har berättat för äldre barn i min närhet att jag har AS som inte vet vad det är då har jag förklarat det som att det är en del av min personlighet och att alla människor är olika och har svårt för olika saker och har man AS så har man ofta svårt för…. och alla saker jag inte orkar rabbla upp nu:P
——————–
Jonas:
Har Du sett senaste avsnittet av Uppdrag Granskning om hur unga tjejer som skadar sig spärras in på rättspsyk och får dela cell med grova brottslingar? Kommentar?
Svar: Nej jag har inte hunnit sett de än men läst om de på bla facebook.
Men jag kan ändå kommentera grejen att man låser in unga tjejer på rättspsyk för jag är en av dessa unga tjejer.
Men jag kan ändå kommentera grejen att man låser in unga tjejer på rättspsyk för jag är en av dessa unga tjejer.
Sommaren 2007 då var jag alltså 18 år, låg jag inlagd i 2 veckor.Men eftersom det är sommar så stängde man alla vanliga avdelningar pga personalbrist och blandade ”vanliga” patienter med patienter från rättspsyk. Dessa personer var i vad ska man kalla de… i ”slutskedet” av sin behandling och påväg att slussas ut i samhället. Men jag tyckte ändå att var sjukt läskigt av bara tanken att jag var inlåst (var låst avd) med personer som begått grova brott. Jag hade en psykos men jag var friskas på avd.
Jag har även legat på låst avd där man blandad oss unga tjejer med självskadebeteende med drogmissbrukare och jag gillar inget av alternativen. Dessa människor tipsade oss gärna om vilka droger som var bättre än läkarens mediciner och de kunde ställa upp och hjälpa till att fixa dem sen på utsidan.
Jag tycker de är helt galet. Och jag blir livrädd av hur de ser ut bara jag tänker på de. De här unga tjejerna är nog sköra och trasiga som det är de behöver en trygg plats där de kan vara och få hjälp att hitta sig själva. Slutenvården måste verkligen kolla över sitt system och göra någonting åt de här för jag har bara ett ord för det, skandal!
——————–
Har du tips på strategier att ta till när allt känns som kaos och man inte orkar? Jag vill försöka att hjälpa min son på 15 som har både Asperger och ADHD och ge honom strategier som hjälper honom att stå ut. Jag tycker att det är svårt att veta vad jag ska säga/göra som mamma för att få honom må bättre och kanske snabbare komma tillbaka och tänkte att kanske kan någon som själv är/varit i någorlunda samma situation som han är idag kan komma med idéer och strategier.
Svar: Det är jättesvårt för mig att ge konkreta strategier när jag inte vet vad man han för svårigheter och alla är vi olika så det gäller att det hitta det som funkar för just honom. Men det är viktigt att försöka göra roliga saker och umgås med människor även om man mår skit och även om han inte vill och vägrar. Mig drog dom med på saker (bokstavligt talat) jag var galen och slogs men i dag är jag glad för det.
——————–
Therese:
Hur upplever du att det är att leva med en diagnos, möjligheter/utmaningar?
Hur var det att växa upp med en diagnos? Skolan, familj, vänner?
Hur har diagnosen påverkat dig och hur har synen på din diagnos förändrats genom åren? (Såg du annorlunda på att ha en diagnos som yngre än nu som vuxen?)
Tonåring och diagnos – hur upplevde du det? TACK för att du gör ett så fantastiskt bra jobb med att föreläsa och sprida kunskap!
Hur var det att växa upp med en diagnos? Skolan, familj, vänner?
Hur har diagnosen påverkat dig och hur har synen på din diagnos förändrats genom åren? (Såg du annorlunda på att ha en diagnos som yngre än nu som vuxen?)
Tonåring och diagnos – hur upplevde du det? TACK för att du gör ett så fantastiskt bra jobb med att föreläsa och sprida kunskap!
Svar: Jag vet inte vad jag ska svara på första frågan för jag har ingen aning om hur det är att leva utan diagnosen, antar att de kan vara en utmaning att vara ”normal” i bland med;)
Men det hade väll vart enklare för alla om alla människor fick vara som dem är och accepteras för det, för alla är vi ju olika oavsett diagnos eller ej. Allt om mina upplever om skolan och att få en diagnos osv… kan man lyssna på i programmet om mig i Verkligheten i P3, klicka här för att komma dit
Men det hade väll vart enklare för alla om alla människor fick vara som dem är och accepteras för det, för alla är vi ju olika oavsett diagnos eller ej. Allt om mina upplever om skolan och att få en diagnos osv… kan man lyssna på i programmet om mig i Verkligheten i P3, klicka här för att komma dit
Samma med den här frågan blir en roman om jag ska försöka skriva och förklara men pratar om det i Verkligheten i P3.
De blir ju samma sak här som fråga ett. Min tonårstid var kaos men jag har ingen aning om hur det är att vara tonåring utan diagnos. För de finns ju massa deprimerade ungdomar som inte har en diagnos.
Tonårstiden är jobbig för många men den blir ofta extra krånglig om man har en diagnos och får slåss för att få samma förutsättningar som personer utan diagnos i tex skolan.
Tonårstiden är jobbig för många men den blir ofta extra krånglig om man har en diagnos och får slåss för att få samma förutsättningar som personer utan diagnos i tex skolan.
