Gästinlägg- Saras historia del 1

Jag minns inte mycket från min skoltid, det mesta jag minns är all ångest den framkallat. Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis, jag var livrädd varje dag. Jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå dit. Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började, jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon men eftersom jag bara var sex år gammal fattade jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.
Jag var så liten jag fattade inte alls var oron var för något. Jag trivdes inte med de andra barnen och jag vill inte gå dit.
Jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen, & de blev ju så klart oroliga och tog mig till vårdcentralen.
Som så klart inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont. efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis, detta ledde till att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.
Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig, att ingen fattade hur dåligt jag mådde.
Att ingen fattade att jag faktiskt hade ont på riktigt. Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför. Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare. vilket resulterade i att jag började skolka från skolan, jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt. När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.
Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig , känslan av att bli uppäten inifrån, var ångest, och att det kunde bli motarbetat. Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade 4 år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta. Det var någonstans i  lågstadiet som jag började skada mig själv,Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.
När jag inte hade nån vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen, den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig. Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv. Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna Jag skadade mig med vassa föremål , slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen, ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig , och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva.. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad. Detta inlägg är skrivet av Sara och fortsättning på hennes berättelse kommer att publiceras här i morgon så håll utsikt:)