Gästbloggare Psykisk ohälsa/diagnoser

Gästbloggare: Saga förnekade sin diagnos

Asperger diagnos

Jag klarade inte det som min klasskompisar fixade enkelt

Jag fick min Asperger diagnos vid 19 års ålder. Det var i oktober, jag hade i juni tagit studenten och sedan under höstens begynnelse fått mitt efterlängtade körkort efter evigheter av slit, svett och tårar. Vägen mot kortet är en period jag minns med djup ångest. En period jag inte kan se tillbaka på med ett leende och ett skratt åt min då oförmåga att koordinera körning med tittande på vägen. Medan klasskompisar och andra bekanta fixade sina på ett kick kämpade jag med det i över ett år. Självförtroendet sjönk till botten och jag kände mig så värdelös när jag kuggade uppkörning efter uppkörning att både jag själv och min omgivning slutade tro på mig. Därav en period jag helst vill glömma. Stoppa i en låda och kasta bort nyckeln.

En lärorik tid

Men det var också en lärorik tid i mitt liv. Förutom att lära mig köra bil lärde jag känna mig själv bättre. Lärde mig att jag inte var så stresstålig som jag trodde. Lärde mig att skrika åt mig hade noll effekt, utan bara triggade mitt redan hetsiga humör. Lärde mig att fokusera på flera saker samtidigt vilket egentligen är mer än min hjärna klarar av. Det var också under den här perioden som min mamma breakade nyheten om att jag kanske hade Aspergers syndrom.

I mina ögon var Asperger något dåligt

Jag minns att jag tog illa upp av antagandet.  I mina öron var Aspergers syndrom något dåligt, synonymt med låg intelligens och noll möjligheter till en karriär och ett självständigt liv. Ett livsbegränsande handikapp. Fördomar, jag vet, och fördomar föder okunskap. Men trots att jag egentligen inte trodde jag hade diagnosen gick jag med på en utredning. Och det är ett av de bästa besluten jag någonsin tagit.

Många pusselbitar föll på plats

När jag fick diagnosen på papper föll många pusselbitar på plats. Varför jag hade såna svårigheter att lära mig köra bil. Varför jag hade genomlidit tre gymnasieår av utanförskap, föraktfulla blickar och känslan av att inte passa in. Men jag vägrade ändå acceptera den. Jag vet inte om det var omställningen, men under en lång period levde jag i total förnekelse.
Mina fördomar var, trots mycket ny information som fått mig att se på autismspektrumet med nya ögon, fortfarande fler än mina kunskaper. Jag skämdes för min diagnos, försökte dölja den utan att inse att det inte fungerade så.

Vad skulle jag ha för nytta av andras miserabla liv

Jag började gå på regelbundna besök hos psykiatriska mottagningen för att få hjälp jag ansåg jag inte behövde, blev ombedd att läsa så mycket som möjligt om diagnosen i böcker och liknande. Det gjorde jag förvisso, men enbart om det skedde frivilligt. Så fort det dök upp en artikel i någon tidning om någon med Aspergers blev jag ombedd (eller snarare tvingad som jag tyckte då) att läsa. Allt för att få ökad förståelse om min egen situation. Det gjorde mig förbannad. Hur kunde någon känna till vad som pågick i min hjärna bättre än jag? Vad skulle jag ha för nytta av någon annans miserabla liv när jag hade bekymmer nog att hantera mitt eget? Utredningen hade äventyrat mitt redan dåliga psykiska mående, men det var faktiskt någonting jag lyckades dölja.

Att ”komma ut” som Aspie

Jag minns inte vad det var som fick mig att komma ut med diagnosen. Inte på det viset att det är det första jag berättar vid möten med nya människor, men jag nämnder den i min bloggbeskrivning och om ämnet kommer på tal berättar jag, mest för att stå till tjänst som förstahandskälla. Det är ändå vi med diagnosen som vet bäst hur den fungerar, hur olika den kan vara hos olika personer och hur den visar sig hos just den enskilde individen. Att komma ut har hjälpt mig mycket, men även andra. Ångesten lättar eftersom erkännandet ger folk förståelse varför jag har vissa egenheter som inte anses normala.

Livrädd för att bli dömd

Tyvärr existerar fortfarande en del av mig som fortfarande vill hålla den hemlig. Dels för social fobi. Jag är livrädd för att bli dömd. Inte bara för diagnosen, utan för allt, och särskilt eftersom jag redan är introvert och har svårt för nya människor i grupp. Dels för att den använts som frånskyll. Under många år fick jag höra att hur jag agerade, hur jag såg ut och hur jag var som person ”berodde på något” med en menande blick och en klapp på knät. Det gjorde mig rasande, och även om jag inte visade det utåt förrän dagen jag äntligen sa ifrån betyder det inte att det inte sårade. För det gjorde det. Djupt.

Asperger är en del av min personlighet

Min introverta personlighet, mitt hetsiga humör och min förkärlek till svart och svår-stilen har ingenting med min Asperger att göra. Jag känner flera alternativa människor och ännu fler introverta. Ingen av dem har någon form av autism. Man är inte sin diagnos, Aspergern är en del av ens personlighet, som i mitt fall förklarar varför jag sällan visar känslor, varför jag har svårt att hålla flera bollar i luften samtidigt, varför jag är brutalt ärlig och varför jag hyser ett specialintresse för mitt favoritband.

Öka öppenheten för att spräcka fördomarna

Men bakom pannbenet finns så mycket mer. Därför är det en bra idé att öppna upp sig, för att spräcka fördomarna och bidra med kunskap. Jag jobbar dagligen med att tränga bort delen som vill hålla diagnosen hemlig. Nu är jag snart 25 år, har lärt känna min diagnos och skulle vilja säga att jag är stolt över den. Där är jag inte riktigt än, men delen av mig som skäms är åtminstone mycket mindre än den som inte gör det.

/Saga Bard

…………………………………………………………………………………………
Har du också en historia du vill dela med dig av på min blogg?
Maila den då till info@joannhalvardsson.se

No Comments

    Leave a Reply