Psykisk ohälsa/diagnoser

1 år utan självskadebeteende – Jag klarade det!

I dag är det en stor dag- 1 år utan självskadebeteende

Yay! Jag klarade det! 1 år utan självskadebeteende!
I dag är det 1 år sedan jag fick ett utbrott och skulle åka ut i skogen och dö. Men någonstans har jag ändå fått lite självinsikt. För i stället för att åka ut i skogen så åkte jag och ställde mig på Kumlaanstaltens parkering. För det kan väl inte finnas ett säkrare ställe att vara på än just Sveriges säkraste plats. När man är rädd för att man ska ta sitt eget liv. Jag torkade bort tårarna och tog fram min telefon och skrev ett sms till Ludde med vår hemliga kod. När jag skickar den så vet han att det är på allvar.

Jag kan inte ha honom som en livlina

Det tar två minuter så ringer telefonen och jag ser hans namn lysa på displayen. Under samtalet så säger han saker som förändrar allt. ”Joanna du kan inte ha mig som din livlina. Vad händer den dagen jag inte kan svara? Går du och dör då? Och blir det då mitt fel för att jag inte kunde svara?”, var några av orden han sa. Han fick mig att inse att jag inte bara skadar mig själv, utan även skadar dem som står bredvid och ser på men inget kan göra.

Jag står inte ut med att skada dem jag älskar

Jag kan stå ut med att skada mig själv, men jag står inte ut med att skada dem jag älskar. Så där och då bestämde jag mig, det räcker nu!  15 års självskadebeteende är över, för ärligt talat så har det ju aldrig hjälpt. Varför har jag slösat bort 15 år av mitt liv på att förstöra min kropp? Något jag mår väldigt dåligt över varje sommar, när jag ska gå runt i T-shirt och shorts. I dag är det 1 år sedan jag gjorde så mot min kropp för sista gången. Fem gånger under detta år har jag tänkt tanken på att göra det, men låtit bli. Jag har fått strategier för hur jag ska hantera jobbiga situationer. Och jag har min familj och mina fina vänner bredvid mig som fångar mig när jag faller. Och som hejar på när jag kämpar mig framåt.

Vi tar ett steg i taget

Jag har flera gånger fått höra: ”Ja men det är väl inte så svårt, det är väl bara att sluta skada sig själv!” Personer som säger dessa ord har aldrig haft ett självskadebeteende själv, för då hade de vetat att det blir som en drog. Fast det gått ett år så kämpar jag fortfarande emot impulsen av att skada mig själv, något som jag kommer få göra resten av mitt liv. Så vi tar ett steg i taget. Första målet, 1 år utan självskadebeteende och det längsta uppehållet på 15 år är nu avklarat. Nu satsar vi på nästa mål 1,5 år.

En speedwayförare lyckas med något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år

Jag vet inte om det är komiskt eller bara skrämmande att en speedwayförare fick mig att sluta med mitt självskadebeteende, något som psykiatrin inte lyckats med på 15 år. Ludde gillar inte att jag ger honom beröm för han tycker att jag i stället borde berömma mig själv. Det är jag som är stark och det är jag som klarat det här resan. Det är jag som gjort det största jobbet men jag tänker berömma honom i alla fall, för utan honom så skulle det aldrig gått. För bara tanken på att han finns där om det är något och att han blir stolt för varje månad jag klarar, har fått mig att fortsätta kämpa.

Han skuldbelade mig inte

Jag har många gånger fått höra av mina anhöriga att de blir ledsna när jag skadar mig själv och jag vet att jag skulle bli fruktansvärt saknad om jag försvann. Men det har snarare gett mig skuldkänslor och ångest över att jag gör dem besvikna. Men vad gjorde då Ludde som fick mig att haja till, undrar kanske du?  Jag tror att det var enklare att ta åt sig när det var någon med lite distans som sa det. Någon som hade observerat situationen utifrån men inte var mitt i den. Sen tror jag att det var rätt tid, att jag kommit så långt med mig själv så jag kände mig redo att avsluta det här. Han sa helt enkelt rätt ord vid helt rätt tillfälle. Och det viktigaste av allt han klandrade mig inte. Han sa att han förstod att det inte var lätt och att jag inte gjorde det här med flit. Samtidigt som han berättade hur han upplevde situationen och hur han påverkades av den.

Jag vet att det kan vara svårt att ta steget, men kan jag så kan du!

självskadebeteende

9 Comments

  • Reply
    Yolanda
    22 juli, 2017 at 15:23

    Otroligt bra jobbat! ❤

  • Reply
    Saga
    23 juli, 2017 at 09:52

    Så himla bra jobbat! <3

  • Reply
    Days by Johanna
    23 juli, 2017 at 20:25

    Jätte bra jobbat och intressant och läsa anledningen till du lyckades ta dig ur det!

  • Reply
    ulfjoson
    24 juli, 2017 at 06:42

    Tack för att hjäper både dig själv och andra! Kala dig Paraklet! Tack och bock!

  • Reply
    Sara
    6 augusti, 2017 at 22:07

    Hittade precis din blogg och det här inlägget, jag vill bara säga: fantastiskt starkt jobbat!! Jag kan aldrig sätta mig in i din situation, men blir ändå inspirerad av att läsa detta! Jag blir glad av att se att du orkar och vill vara öppen med sådant här, för jag tror verkligen att det kan hjälpa andra i liknande situationer. Jag önskar dig all lycka i framtiden!

Leave a Reply